Rubrik saknas.

Jag önskar att jag kunde säga om mig själv att jag är en sådan som håller huvudet kallt. Men den gången det gällde ringde jag min bror i stället för brandkåren.

7 februari 2005

Scenen och känslan minns jag tydligt trots att det är 25 år sedan. Jag hade en etta i Mälarhöjden och bodde ensam, men var just den här helgen kattvakt till Kisen, två år. Ett visst ansvar alltså. Vi hade det ganska trivsamt tills först katten och sedan jag kände att något var fel. Det luktade kraftigt av brandrök och när jag öppnade dörren till trappuppgången vällde röken in i lägenheten. Ingen möjlighet att ta sig ut den vägen – det stod helt klart.

Scenariot dök upp i mina tankar när jag nyligen talade med en beteendevetare i Göteborg som sa så tänkvärt att det gör något med vår självbild när vi i en kris inte reagerar som vi, när allt är normalt, tror att vi ska göra.

I stället för att lugna katten och ringa till brandkåren ringde jag alltså till min bror – som dessutom var på semester i Tylösand – och skrek hysteriskt i luren: »Det brinner, det brinner!« »Vem är det?«, minns jag att han trött frågade.

Nå, han sa så småningom åt mig att ringa brandkåren vilket jag också gjorde – som nummer tolv i ordningen eller något sådant. Upprört jagade jag sedan en panikslagen katt runt lägenheten, stressad av tanken på att hans små lungor skulle kunna ta särskild skada. Därefter rev jag ut ett antal lakan ur garderoben, gick ut på balkongen, knöt ihop lakanen och gjorde mig redo för en nedhasning.

Det stör mig fortfarande att jag var så hysterisk när det verkligen gällde.

Den forskande sjuksköterskan som jag intervjuade om posttraumatisk stress sa att det finns stressvaccinering och den heter träning. Att träna sig inför vad man gör i händelse av kris gör en bättre rustad om man väl befinner sig i en verklig sådan. Och jag frågar mig: Varför får vi aldrig träna oss i krishantering? Skolan som lär barn och ungdomar så mycket – skulle vi inte kunna ta några timmar från hoppa bock och stå på händer och i stället få lära oss hur vi reagerar och vad vi kan göra när vi är under kraftig stress.

Om det börjar brinna, om färjan håller på att sjunka eller om vågen kommer, så har jag svårt att tänka mig att jag har nytta av att elegant kunna flyga över en bock. Inte tror jag heller att jag kommer att försöka ta mig därifrån gåendes på händer.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida