Rubrik saknas.

När onkologiprofessorn hade hållit sin föreläsning om tobakens skadeverkningar för oss sjuksköterskeelever och det blev rast stegade han ut på gårdsplanen och tände sin pipa.

Men kära doktorn, han har ju precis berättat att 20 procent av oss rökare kommer att få cancer?« »Jo, förvisso. Men jag är en man som lever på hoppet. Självklart tillhör jag de där 80 procenten som inte drabbas utan får röka min pipa i lugn och ro ända in i ålderdomen.«

Kloka ord, tycker jag. Visst är rökning farligt och det är inte alls speciellt smart att börja. Men ibland slår folkhälsodebatten knut på sig själv. Som när hustrun satt i rökrummet på bb dagarna efter att hon hade fött vår första telning. På en affisch på väggen blev hon och alla andra nikotindoftande mödrar upplysta om hur farligt det är för fostret med en rökande moder. Min fru, som i normala fall är en mycket sansad fru, blev så till sig att hon rökte två cigaretter extra bara för att dämpa ångesten.

Numera tillhör hon sedan många år gruppen nikotintuggummimissbrukare. Själv ersatte jag cigaretterna med snus i stora lass. När folk ifrågasatte mina illaluktande vanor brukade jag med högburet huvud svara att »det är bättre med en läpp mindre än inga lungor alls«.

Problemet var läppen. Den blev så sårig att även jag fick börja tugga tuggummi. Det gjorde jag så till den grad att tänderna fick skavsår och familjen höll på att bli ruinerad. Så jag slutade tvärt.

Efter en månad stod jag inte ut längre. Ringde till vårdcentralens rökavvänjning och fick prata med en sjuksköterska som blev uppenbart oroad över mitt tillstånd. »Med de mängder du har tuggat kan du inte bara sluta så där plötsligt. Inte konstigt att du känner dig knäpp. Se så, i väg med dig till apoteket och köp plåster«, sa hon i sträng ton. Vecka för vecka klippte jag till allt mindre plåsterbitar. När jag var nära målet – inget plåster alls – var jag övertygad om att jag verkligen skulle kunna bli helt nikotinfri. Men.

Av någon outgrundlig anledning »hamnade« en pytteliten bit tuggtobak i munnen. Nästa gång tog jag en något större bit. Nu har den växt sig så stor att den garanterat räcker till ålderdomen. Tänker åter på onkologiprofessorn och procenten. Självklart hör väl även jag till dem som inte drabbas. Eller?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida