Rubrik saknas.

Första gången min amerikanske bordsgranne tömde mitt vinglas sa han glatt: »Just kidding, just kidding.«

Första gången min amerikanske bordsgranne tömde mitt vinglas sa han glatt: »Just kidding, just kidding.«

Han blev så lycklig över att det serverades rött vin till varmrätten att han efter att ha druckit ur sitt eget glas av bara farten tog även mitt. Själv tittade jag på, stum av förundran. Andra gången han bytte sitt urdruckna glas mot mitt, och svepte det, borde jag ha insett att jag skulle bli utan vin till varmrätten, tagit tillbaka glaset och kontrat med »just kidding«. Men inte gjorde jag det. Jag hade hunnit med ett glas vitt till förrätten och det fanns gott om vatten, så jag tyckte inte det gjorde så mycket.

Flinka servitriser fyllde på och fjärde gången han drack ur och bytte glas hade rörelserna blivit aningen yviga och han började få problem med att stycka lammracksen som var så elegant arrangerade på tallriken. Då tyckte jag att det var för sent att säga något.

Så var det dags för efterrätt, och nu blev det riktigt svårt. En elegant crème brulée med hård och lite knäckig yta kan vara knepig att handskas med för vem som helst; för min amerikanske kavaljer var det en verklig utmaning. Dessutom berättade han att hans 16-åriga dotter, som befann sig på hotellrummet, älskar crème brulée och att det nog är en fars plikt att se till att även hon får smaka. Jag är inte riktigt säker på i vilken ficka resterna hamnade, för just då tog hustrun ett stadigt tag i sin man, tackade för sällskapet och lämnade resolut bordet.

En rätt kul och lite dråplig scen kan man tycka, men den lämnar en fadd eftersmak.

Att ta upp frågan om hur mycket en person dricker är känsligt. Med en människa jag just mött valde jag att inget säga, eller var för feg. Gäller det en vän eller någon i familjen kan man egentligen inte glida undan, men gör det kanske ändå av rädsla för att vederbörande ska bli sur eller arg. Det är ju obehagligt. Som sjuksköterska eller barnmorska är det en del i arbetet. Hur svårt man än tycker att det är förväntas man som professionell fråga patienterna hur mycket och hur ofta de dricker. Det handlar om ett ansvar som måste tas, personligt och professionellt. Men det är baske mig inte lätt.

Jag lovar att i alla fall träna på saken och börjar med att nästa gång hålla hårdare i mitt glas.