Rubrik saknas.

Att vara en lyhörd och lyssnande person är just vad jag vill vara, bara det inte handlar om personer som skramlar med bössor.

Pust. Häromdagen när jag var på väg ut från saluhallen stod en gammal kvinna vid dörrarna med en insamlingsbössa, kanske från Röda korset eller Frälsningsarmén. Mitt i lunchstressen stod hon där. Fräs. Jag hörde inte vad hon sa, men nog ville hon väl att jag skulle lägga en slant i bössan? Svepte förbi utan att svara. Min avvisande stil bet inte på damen med bössan. Hon ropade efter mig, men jag lyckades skickligt undvika att höra vad hon sa. Allt mer irriterad försökte jag gå (fly) igenom en dörr. Ut till friheten, utan bösskramlare. Den visade sig vara låst och jag fick gå tillbaka för att välja en annan.

Efter några år i storstaden lär man sig att utestänga det mesta. Inte är det väl (bara) oginhet det handlar om? Det känns som en överlevnadsstrategi att inte stanna för dem som vill dela ut Metro eller sälja något jag inte behöver.

När väninnan från Umeå kommer på besök märker jag att det i alla fall inte är någon skyddsbarriär som hon verkar ha behov av. Som den gången då vi hade förirrat oss ner i tunnelbanan mitt i natten. Jag, avvisande och envist stirrande åt det håll där tåget skulle komma ifrån. Väninnan, vänligt tittande på alla människor på perrongen. Då dök det upp en man som ville ha eld till sin cigarett. Jag tog tag i väninnans arm och drog med henne därifrån. Vad gör människan då? Ler! Hjälpsamt börjar hon leta i sin handväska efter tändstickor. Vad tror ni händer? Det dröjde inte länge innan situationen blev riktigt obehaglig. Vi kände oss rejält hotade.

Väninnan blev skakig i knäna, men har hon tappat sin öppenhet och vilja att lyssna? Nä.

Att kunna stänga av och på sin närvaro och sitt lyssnande är en konst, men hur ska man veta att man har valt rätt läge, av eller på. I vården är det kanske svårt att låta bli att tänka på de andra patienterna som får vänta, när man sitter hos någon som just då behöver väldigt mycket tid och att sjuksköterskan lyssnar. Och jag missar säkert en hel del där jag rusar fram med skygglappar ute på stan.

Inte sparar det tid heller. För vet ni vad den gamla kvinnan i saluhallen ropade? Hon sa: Jag sa ju att dörren var låst.