Rubrik saknas.
Barnbarnet sträcker sig fram och erbjuder en stor puss. Kan man motstå det - trots de grönkantade näsborrarna?
Nej, det är förstås omöjligt, även om mitt immunförsvar skriker högt i protest. Eller skulle ha skrikit, om jag hade haft något.
För mig som numera lever med nedsatt, för att inte säga obefintligt, immunförsvar är varje kontakt med andra människor en presumtiv infektionsrisk. Visserligen får jag god hjälp av immunbristenheten på sjukhuset och det konstgjorda immunförsvar som läkemedelsbolaget producerar med hjälp av plasma från godhjärtade medmänniskor, men i alla fall. Några antibiotikakurer blir det varje år. För någon fullgod ersättning till ett eget, fungerande immunförsvar är det trots allt inte. Bakterierna och virusen hittar alltid
blottor.
Det är de ljuvliga pussarna och kramarna från barnbarnet. Det är de inte fullt lika underbara resorna på fullsatta bussar och tunnelbanetåg till och från redaktionen. Det är min stora familj och alla de människor jag träffar både i jobbet och i andra sammanhang där jag är aktiv. Smittrisker som samtidigt är omöjliga att undvika både för försörjningen och för ett socialt acceptabelt liv.
Jag läste just en intervju med en kollega, Katarina Hahr, som blev blind när hon var 31 år gammal. Efter att ha deppat i tre år, instängd i lägenheten, blev hon »förbannad«, som hon säger i intervjun. Inte skulle hon ge upp sitt liv bara på grund av sitt handikapp. Hon återupptog och fullföljde sina journaliststudier och är nu fast anställd på Sveriges Radio.
Hon är aktuell efter att ha gjort en programserie som handlar om, som hon säger, »hur det ser ut för de här människorna som medborgare«. Och det hon är mest upprörd över är den nedlåtande attityd som möter handikappade. »När jag har gjort ett program kommer folk och klappar mig på axeln och säger att jag har varit duktig, när jag bara har gjort mitt jobb!«
Eftersom jag själv har ett mer osynligt handikapp än Katarina Hahr (fast det hörs förstås när jag hostar och snorar) är jag inte utsatt för samma fördomar som hon. Men lite mer förståelse från arbetsgivaren kunde man kanske tänka sig.
Varför inte till exempel erbjuda mig limousine till och från jobbet, så att jag slapp åka buss och tunnelbana? Men kräver chefen att jag ska avstå från de snoriga pussarna blir det förstås nej!