Rubrik saknas.

»Åh, vad bra att du kommer!« hör jag långt inifrån lägenheten när jag öppnar dörren.

Vad härligt att vara så efterlängtad efter 25 års sammanlevnad, hinner jag tänka innan jag hittar maken liggande på rygg tvärs över dubbelsängen med ena benet i luften. Ryggen hade värkt ett par dagar och den här morgonen hade den stelnat till ordentligt. Och han fick inte på sig strumporna! Efter att ha försökt stående och sittande hade han slutligen hamnat i sängen, och inte lyckats där heller. Det är inte första gången vi kan konstatera att det är tur att vi har varandra. Ändå är vi bara 50+. Hur ska det bli när vi är riktigt gamla och skröpliga? Ett sätt är förstås att komplettera varandra. Som det gamla paret, båda en bit över 90: Han ser och hör bra men kan inte gå på grund av utslitna knän. Hon däremot går lätt uppför trappan, men är både döv och blind, och händerna har stelnat i en förvriden ställning.

Men om båda har ont i ryggen? Eller om man lever ensam?

På äldreriksdagen som ägde rum i våras konstaterade både socialministern, landstings- och kommunförbundens direktörer och några till, att vi som är på väg att bli gamla (ja, så är det) måste börja planera för vår ålderdom. Först och främst ska vi ta ställning till hur vi vill bo när vi blir gamla. Nej, inte vill utan bör bo. Sannolikheten är stor att vi då inte kommer att klara trappor, så det får bli flytt till lägenhet med hiss även för dem som alltid har bott i egen stuga. Och i god tid. Den som väntar för länge kan hinna bryta lårbenshalsen, och att det kan vara starten på en stor konsumtion av sjukvård har vi förstått. Liksom att det inte finns pengar till det.

Först boendet och sedan strumppådragare. För om vi vill ha kläder på oss även när vi blir gamla måste vi planera det också. Men sen då? Hur planerar man vem som ska torka en i stjärten när ryggen inte längre går att vrida så mycket att armarna når runt? Som det ser ut nu är det säkrast att hålla sig väl med barn och snälla grannar. Frågan är om jag vill. Det är väl ok att bli ompysslad av sina närmaste när man ligger i influensa en vecka, men när man behöver hjälp med allt? Då föredrar jag proffs.

Men pengarna räcker inte, säger alla. Jag vet. Dom kommer 40-talisterna att ha gjort slut på. För oss 50-
talister finns det inget hopp. Ja, det är ju maken då förstås, om han får på sig strumporna.