Så kan vfu bli bättre i ambulansen

Kim Wallin var kritisk till vårdvetenskap under sin utbildning till sjuksköterska. Där har han fått ändra uppfattning. Nu har han forskat fram en modell för hur studenter ska få ut mesta möjliga av specialistutbildningen under sin tid i ambulansen.

Kim Wallin bestämde sig själv redan under värnplikten att det var i ambulansen han ville arbeta. Därför utbildade han sig till sjuksköterska, och sedan snabbt vidare till specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård.

Han var på den tiden skeptisk till varför de läste så mycket omvårdnadsteori, när det enligt honom behövdes i huvudsak medicinsk och praktisk kunskap för att rädda liv i akuta situationer.

– Jag förstod inte nyttan av all teori i ambulansen, eller hur teori och praktik hänger ihop. Jag var kritisk till vårdvetenskap, men idag förstår jag helheten.

Existentiella behov

Han upptäckte under sina tio år som ambulanssjuksköterska att arbetet krävde andra kompetenser än han förstått. Som att kunna se patientens existentiella behov, tänka etiskt och fatta självständiga beslut utifrån komplexa vårdbehov.

– Långt ifrån alla utryckningar är akuta. Visst ska vi kunna hantera det, men i dag har vi ett stort söktryck från multisjuka äldre och människor med psykisk ohälsa, eller som är socialt utslagna. Många gånger kan vi lugna patienter eller personal när vi kommer fram. Vi kan välja en vårdnivå som är inte är lika uppjagande som att fara i väg med blåljus, till exempel stanna kvar i hemmet eller på boendet, eller åka till vårdcentralen.

Nu disputerar han vid Linnéuniversitetet i Växjö. Hans studier har fokus på studenter som läser till specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård, och hur de får chansen till fördjupad kunskap under sin verksamhetsförlagda utbildning, vfu.

Han har i sina studier intervjuat både studenterna och handledarna. Studenterna berättade att det var viktigt att få en relation med handledaren genom kontinuitet, så att denne kände till vad man lärt sig. Annars fick studenterna börja om med varje ny handledare. Handledaren behövde ha kompetens själv till att ge stöd och reflektera.

Dubbelt ansvar för handledare

Handledarna beskrev att de pendlade i ett dubbelt ansvar, ett för patienten och ett för studenten. Efter pipet i radion när uppdraget kommer får de kortfattad information och ska snabbt planera hur mycket ansvar studenten kan ta. Även handledarna lyfte fram kontinuitet och reflektion för lärande. De berättar att studenterna kommer till praktiken med olika kunskaper, och att de behöver identifiera den.

Kim Wallin blev intresserad av handledarna som brann mest för studenterna, och samtidigt var mycket kliniskt kompetenta. Han gjorde en studie om hur de lade upp sin pedagogik. Det visade sig att de hade en övergripande struktur, där de ökade svårighetsgraden för studenten successivt.

– De byggde först upp grundtrygghet tillsammans, fokuserade på teamarbete, gick vidare till medicinska bedömningar och utrustning. Sedan ökade de studentens medvetenhet om patienternas behov och situation, för att bygga upp deras professionella förmåga att fatta beslut.

En pusselbit i patientens liv

I avhandlingens sista studie har han undersökt hur studenterna förstår den fulla komplexiteten i arbetet i ambulansen. Han kunde efter intervjuerna se fem skilda förståelser, i en stigande svårighetsgrad. De går från de första som handlar om att rädda liv och hantera radio, bår och bil, till att bli en mer styrande, självständig ambulanssjuksköterska, till de sista som visar en insikt om ambulansarbetet som en pusselbit i patientens liv och vårdapparaten.

Utifrån nivåerna av förståelse har han skapat en modell, en figur, som går att reflektera utifrån.

– Den är ett bra pedagogiskt verktyg för diskutera och öka förståelsen. Den hjälper handledaren att förstå var studenten befinner sig. Den visar att vårdmötet handlar om det strukturerade medicinska, men lika mycket om att möta människor i deras existentiella behov.

Han berättar om hur studenten tillsammans med sin handledare ska utveckla sitt professionella omdöme, genom frågeställningar utifrån medicin, omvårdnad och etik. Det kan vara frågor som ”hur mycket sämre mår den här personen än en vanlig dag?” och ”vad utsätter vi personen för genom att köra till akuten nu?” eller vid psykisk ohälsa ”hur kan jag inge trygghet?”.

– Det finns inga riktlinjer eller stödmaterial som kan visa vilka beslut som är rätt för allt detta. Det handlar om din egen beslutsfattande förmåga som ambulanssjuksköterska.

Läs avhandlingen: Balancing structure and flexibility in the ambulance service: the pursuit of professional judgement in caring and learning