Säg inte motion (en gång till)

Så har då varuhuset skyltat om från julgodis i drivor till tajta träningskläder. Och själva har vi återsamlats kring fikabordet efter alla helger ? jag och mina företrädesvis kvinnliga kolleger. Här driver vi muntert med våra lite till åren komna kroppar. Jämför krämpor och utbyter erfarenheter av gravitationskraftens påverkan på det ena och det andra.

»Fast jag gillar min«, säger någon klokt. »Den har tjänat mig väl i 50 år.« »Ja, jo«, inflikar någon annan ? mindre klok ? »men man ser ju inte ut som någon h&m-modell precis.« Fast det gör ju å andra sidan inte ens h&m- modellerna själva.

Nå. Nu gäller det sviterna efter julmaten.

De av oss som klarat sig undan den i och för sig rätt plågsamma vinterkräksjukan klagar vilt över valkar och två kilos viktuppgång. Inte hela världen kan man tycka. Det tycker vi inte heller. Men irriterande är det att byxorna man köpte innan jul stramar i midjan på ett obehagligt vis.

Den manliga kollegan har en mer avslappnad inställning till byxor som stramar. »Det är väl bara att köpa en storlek större«, är nog det råd han skulle ge. Visserligen har han lagt om sin kost. Men för det krävdes en massiv hjärtinfarkt.

Kanske är det vad som behövs för att få oss att göra detsamma. Än så länge nöjer vi oss med vår kollektiva beklagan. Och att, samtidigt som vi förbannar smarta marknadsförares manipulationer, flitigare än vanligt läsa artiklar med rubriker som: »Det går att äta både gott och nyttigt.« Varefter jag för egen del tar vägen förbi varuhuset och köper ett par av de där träningstrikåerna av senaste snitt.

I övrigt händer inte så mycket.

I stället för att spänsta i väg till Friskis & Svettispasset efter jobbet strosar jag Drottninggatan fram och nyper i några onödiga klädesplagg. Vilket ju, om sanningen ska fram, är tusan så mycket roligare. Men det får mig att fundera över varför det är så svårt att ta itu med alla »borden«.

Som att skippa Drottninggatan till förmån för motionen. Som att lämna en artikel något före deadline. Eller som att läsa tegelstensromanen som jag vet skulle fördjupa min bildning, men som nu ligger orörd till förmån för en veckotidning av det lättsamma slaget. Kanske har det att göra med hjärnans belöningssystem. Kanske är det bara ren lättja.

En sak är säker: nämner någon nödvändigheten av kost och motion en gång till så kräks jag. Utan att ha vinterkräksjukan.