Säg »jämställdhet« och folk börjar skruva på sig

»Min 17-årige son kallar sig feminist och jag frågade honom varför han då behandlar mig som en hushållerska. ›Men det är ju skillnad — du är ju mamma‹, svarade han.«

7 januari 2002

På medlemsmötet i Göteborg berättar åhörarna om jämställdhet i den egna vardagen. En av de få männen säger: »På akuten, där jag arbetar, blir män som kommer in för att de har fått stryk av sina fruar förlöjligade av vårdpersonalen.«

Ingen vill bli utmålad som offer. Det är nästan lika illa som att bli utpekad som förövare. Säg »jämställdhet« och publiken skruvar på sig. »Nu kommer det igen – hur underordnade vi kvinnor är eller hur förtryckande vi män är.«

Så låt oss i stället tala om manligt och kvinnligt och om hur vi är mot varandra. Genast blir frågan mindre känslig. Faktiskt kan den bli riktigt underhållande.

Stina Öresland är sjuksköterska och kvalitetskoordinator på Sahlgrenska universitetssjukhuset, och har skrivit en rapport med namnet Vanor och ovanor – om etik och moral i sjukvården. Hon berättar att hon en gång fick i uppdrag av politiker att skriva om mäns och kvinnors olika villkor. Hon sammanställde sina slutsatser till ett dokument med titeln Att se det man inte ser – om jämställdhet. Politikerna tog del av det och publicerade det sedan som »Bilaga 4«. Behöver det tilläggas att slutsatserna inte ådrog sig särskilt mycket uppmärksamhet?

Det behövs både humor och handfasta grepp för att få mötesdeltagare att vakna till från en hotande efterlunchdvala. På det här mötet klarar Stina Öresland det genom att skriva ordet kvinnlig på vita tavlan och sedan be publiken säga vad de lägger i begreppet. En sådan uppgift är det få som sover över. Och när definitionen »någon som styr genom sin inre kunskap om mannen« träffar oss i mellangärdet är även den mer svårväckta delen av auditoriet klarvaken. Associationerna haglar:

»Kvinnor tjötar«
Flärdfull, moderlig, omvårdande, ombryende, passiv, relationsrelaterad, med god förmåga till simultankapacitet. »De tjötar«, säger någon. »De är pratiga«, säger en modig man i minoritet. Så slipas kniven ytterligare: kvinnor är missunnsamma, självuppoffrande och martyrskapande.

Sinnebilden för kvinnan, så som vi har målat upp henne, är en mor i högklackat som tröstar ungar, rör i kastruller, sorterar tvätt och plockar undan. Samtidigt som hon ringer långa telefonsamtal till släkt och vänner för att förvissa sig om att de har det bra. Fullt sysselsatt i sin typiskt kvinnliga passivitet alltså.

Så är det då mannens tur. Publiken tar ny sats:

Mannen är resultatinriktad, testosteronstinn och sexfixerad (!). Stark, rationell och effektiv, men har dålig simultankapacitet. Han är skäggig – och kal, tilllägger någon lite brutalt – och överseende.

Vid den sista anmärkningen går en ängel genom rummet och församlingen vänder sig som en kvinna mot den modiga mannen i minoritet som åter har upphävt sin stämma. De hämtar sig dock snabbt: risktagande och handlingskraftig. »Då har du inte träffat min man«, säger någon avmätt.

Vi ser urtypen för mannen framför oss: En ständigt stridsberedd, muskulös och skäggig solitär, utan hår, som med stor effektivitet ägnar sig åt det han ska. Medan han överseende älskar med… frun?

Varje gång Stina Öresland gör denna tankeövning får hon samma svar från publiken, säger hon. Kvinnor är omvårdande och relationsinriktade och män är rationella, logiska och resultatinriktade. Inte nödvändigtvis sexfixerade dock. Snarare lite mer av »ensamcowboyridermotsolnedgången«-stuket.

Människa=man
Hennes poäng, och den är trots allt lite upprörande, är att begreppet människa anses mer liktydigt med det vi kallar manligt än med det vi kallar kvinnligt. Det mest utmärkande för människan är nämligen förmågan att tänka – tanke – ratio – och uttrycket av hennes (!) tankar i form av språk, konst, religion, samhällsbygge eller vetenskap. Så har det åtminstone sagts av de stora filosofer och tänkare som en gång formulerat de sanningar som vi, alltför ofta, tar som självklara. Och någonstans längst ned på stegen av människans egenskaper hittar vi, enligt samma filosofer, känslor och empati.

– Kvinnor är inte goda och män är inte onda. Det handlar om att det är män som har makten, säger Stina Öresland och ritar en pyramid på den vita tavlan.

»Så här ser hierarkin ut på Sahlgrenska universitetssjukhuset«. Ungefär 15 procent av de anställda är män och majoriteten av dem finns någonstans i den övre delen av pyramiden. Så ser det ut nästan överallt i sjukvården. Det vet alla som arbetar där.

Men vad kan vi göra åt det? »Det räcker inte att männen ändrar sig för att kvinnor ska bli jämställda«, påpekar en yngre manlig sjuksköterska. Han berättar att när han gick på högskolan var det inga problem att få manliga studerande att engagera sig, medan det var väldigt svårt att få med kvinnor. Kvinnor må vara pratiga som någon sa, men när det kommer till det offentliga samtalet; i politiken, i medierna, på möten och i debatter har män aldrig haft svårt att ta ordet – eller att behålla det.

Många män må befinna sig någonstans i pyramidens övre del, men inte alla. »Vården är en ojämställd organisation«, slår den unga manliga sjuksköterskan fast, och menar inte det faktum att kvinnor i allmänhet har en underordnad ställning och lägre lön, utan att män som valt sjuksköterskeyrket har väldigt lite att säga till om.

Mansforskaren och sjuksköterskan Henrik Eriksson har uttryckt att män i vården kan stå stilla i en imaginär rulltrappa som för dem uppåt. Men att vara ensam man bland bara kvinnor kan förstås också vara obekvämt. Man sticker liksom ut, är ett y bland alla x, så att säga.

Riktiga män tröstar inte
Och att luta sig mot männen inom läkarkåren för lite förståelse är inte att tänka på. För, enligt en undersökning från Arbetslivsinstitutet, tror de manliga läkarna att manliga sjuksköterskor är homosexuella, och lägger därför benen på ryggen. En »riktig man« väljer ju inte att vårda och trösta. Han står vid ett operationsbord och säger »peang, syster«.

Så snurrar världen vidare fylld av föreställningar om vad som är kvinnligt och vad som är manligt. Inte nödvändigtvis samma föreställningar överallt och i alla tider dock. Möjligen är det i det som hoppet står att finna. Droppar kan urholka sten och kanske får allt tal om jämställdhet, feminism och mainstreaming så småningom effekt ändå.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida