Sämre stöd till
psykiskt sjuka

Avveckling i stället för utveckling präglar den psykiatriska öppenvården, anser forskaren Lisbeth Lindell.

1 september 2003

Under en femårsperiod följde psykiatrisjuksköterskan Lisbeth Lindell patienter och personal vid en dagsjukvårdsenhet i södra Sverige. Resultatet presenterar hon i en doktorsavhandling som nyligen lagts fram vid sociologiska institutionen på Lunds universitet.

– Många fungerande vårdformer har på senare år avvecklats i stället för att utvecklas. Patienterna hänvisas till de vanliga öppenvårdsmottagningarna. Men psykiskt sjuka är ofta osäkra och rädda och har svårt att hantera relationer, säger Lisbeth Lindell.

Sjukdomen förvärras
– Resultatet blir att de in i det längsta stannar hemma. Till slut blir de så sjuka att de antingen tar livet av sig eller hamnar på akuten och därefter inom sluten psykiatrisk vård.

Den dagsjukvårdsenhet som hon studerat startade 1990. Av hänsyn till patienterna är den inte namngiven. Det var en ny verksamhetsform inom öppenvården som tidigare inte hade funnits inom psykiatrin och som riktade sig till patienter med allvarliga och långvariga psykiska problem. Flera olika yrkesgrupper med skilda terapeutiska inriktningar erbjöd patienterna en rad olika behandlings- och rehabiliteringsalternativ. När enheten startades sades det att det var en permanent verksamhet. Fem år senare lades den ner.

I studien deltog 32 patienter. De flesta intervjuades upprepade gånger. Personalen intervjuades år ett och fem. Dessemellan gjorde Lisbeth Lindell observationsstudier.

Som helhet upplevde patienterna verksamheten som mycket positiv. Framför allt relationerna med individuella terapeuter framhölls av patienterna som en av de faktorer som främjade deras hälsa.

– Såväl patienterna som personalen investerade mycket av sig själva i den här verksamheten. Frågan är vad som hände med patienterna efter nedläggningen. Det vet jag inte. Men den typen av krafttag med sig själva som de gjorde på den här enheten tror jag inte att de orkar göra hur många gånger som helst, säger Lisbeth Lindell.

Hon är mycket kritisk till hur vården för den här patientgruppen utvecklats sedan institutionerna lades ner under 1980-talet.

– De stora mentalsjukhusen signalerade sjukdom och utanförskap. Men de signalerade också traditionstyngd stabilitet. Den nya psykiatrin signalerar hälsa och delaktighet, men också en hög grad av instabilitet och osäkerhet hos denna svårt utsatta patientgrupp.

En av Lisbeth Lindells ambitioner har varit att ge patienterna en röst. Hon beskriver hur patienterna genomgående upplever att de inte kan prata med omgivningen om sina problem. Ofta känner de sig inte förstådda, varför somliga väljer att tiga.

– En kille i undersökningen hade varit sjukskriven för psykiska problem i fem år. Han hade nära kontakt med sin mor, men hon visste fortfarande inte att han var sjuk.

Vacklande vänskap
De som har jobb försöker dölja för arbetsgivaren och arbetskamraterna att de är eller har varit patienter inom psykiatrin.

– Dels vill många inte att folk lägger sig i deras problem, dels är de rädda för att omgivningen ska öka kontrollen över dem.

I avhandlingen beskriver hon den gemenskap, baserad på bekräftelse och stöd, som sakta men säkert växte fram mellan patienterna på dagsjukvårdsenheten. Men vänskapen vacklade. Lisbeth Lindell beskriver det som en pendling mellan patientskap och vänskap.

– Vännerna fick inte vara för sjuka och de presenterades aldrig för anhöriga.De skämdes lite för sina medpatienter. n

Avhandlingen Mellan frisk och sjuk. En studie av psykiatrisk öppenvård kan beställas via sociologiska institutionen, Lunds universitet, Box 114, 221 00 Lund, via e-post reprosoc.lu.se eller på telefon 046-222 32 67.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida