Sarah synar rasismen i fikarummet

Patienter ur minoritetsgrupper antas ljuga om sina symtom och inte vilja lyda instruktioner. Vårdpersonalens föreställningar gör att patienterna får sämre bemötande och behandling, konstaterar Sarah Hamed som forskar om rasism i vården.

Patienten Omar besväras av en bruten arm. Den har inte läkt optimalt. Han uppsöker därför en ortoped inom primärvården. Redan när ortopeden ser namnet på patientlistan görs en rad associationer kopplade till bärarens etniska ursprung:

”Sådana som han lyssnar inte, det är säkert därför läkeprocessen inte fungerat. Nu sitter han väl med hela släkten i väntrummet.”

När patienten kommer in har läkaren redan bestämt att det inte blir någon operation. På grund av sitt namn får minoritetsvårdtagaren sämre vård än om han tillhört majoritetsvårdtagarna.

”Patienten känner av det, men kan inte sätta fingret på det”

Exemplet är hämtat från en intervjustudie gjord av Sarah Hamed, som i januari doktorerar vid Uppsala universitet med en avhandling om rasism i svensk hälso- och sjukvård.

– Rasifiering i vården är svårt, eftersom den sker inom verksamheterna. De flesta vårdgivare säger inte direkt till patienten: ”Jag kommer att behandla dig sämre på grund av din etnicitet”. Patienten känner av det, men kan inte sätta fingret på det.

Det var alltid någon annan som representerade rasismen.

Sarah Hamed

Hon har undersökt hur rasism uppstår och uttrycks i relationen mellan vårdpersonal och patient. Sarah Hamed, som själv är utbildad tandläkare, har djupintervjuat 58 vårdgivare, bland annat sjuksköterskor, barnmorskor och läkare om hur de pratar om och traderar föreställningar om etnicitet – så kallat ”racialized talk” – på arbetsplatsen.

– Nästan alla erkände att det existerar. Men det var alltid någon annan som representerade rasismen. Ansvaret försköts.

Hon kallar detta fenomen ”racism without racists” och det är typiskt för Europa, menar hon.

– Efter andra världskriget beslutade vi att avskaffa ”ras” som en biologisk kategori. Det blev till exempel olagligt att föra rasregister. Därmed ansågs också rasismen som ideologi vara avskaffad. I USA registreras ras däremot fortfarande, vilket gör det lättare att samla data om diskriminering av minoritetsgrupper. Där är det inte heller lika känsligt att prata om de här frågorna.

I avhandlingens litteraturöversikt kommer över hälften av de vetenskapliga artiklarna om rasism och etnisk diskriminering inom vården från just USA. Men även i bland annat Australien, Kanada, Storbritannien och Nya Zeeland är ämnet beforskat.

– Helhetsbilden ger samma resultat överallt. Minoritetsvårdtagares symtom tas inte på allvar, vilket leder till att dessa grupper får suboptimal vård inom bland annat smärtmedicin, hjärt- och kärlsjukdomar, tandvård och palliativ vård. I flera länder rör det ursprungsbefolkningar – så kallade ”first natives” – och i USA gäller det även till exempel afroamerikaner och hispanics.

”Vissa grupper ansågs spela sjuka”

Synen på de aktuella patientgrupperna bottnar i historiska processer som kan kopplas till exempelvis kolonialismen och slaveriet. I västvärlden, förklarar Sarah Hamed, har framför allt afrikaner, araber och romer setts som underlägsna. En föreställning som debatteras flitigt just nu handlar om skillnader i smärtkänslighet. Sådana fördomar förekommer även, enligt hennes intervjupersoner, när vårdpersonal pratar om patienter.

– Det framkom att det fördes samtal om att afrikaner tål smärta på ett annat sätt, och att araber är överkänsliga och bara skriker rakt ut. Vissa grupper ansågs spela sjuka eller ljuga för att få en viss behandling. Det intressanta var att det inte byggde på verkliga interventioner, utan på just ”racialized talk”. Minoritetsvårdtagarna beskrevs som svåra, utmanande och frustrerande utan att vårdpersonalen hade en egen upplevelse att relatera till.

I mitt material sker rasismen inte alls subtilt, den är ganska direkt.

Sarah Hamed

Afrikaner kallades babianer

Andra sätt att nedvärdera minoritetsvårdtagare och stämpla dem som ”dåliga patienter” handlade om att de inte lyssnade på instruktioner, att deras hälsoproblem var ”funktionella” – alltså upplevda snarare än verkliga – eller annorlunda och därmed inte värda att behandla. Sarah Hamed överraskades av hur öppet denna rasifieringsprocess skedde.

– Det förekom till exempel att man kallade afrikaner för ”babianer” i fikarum, korridorer och receptioner. Generellt beskriver forskningen om rasism uttrycken som subtila. I mitt material sker rasismen inte alls subtilt, den är explicit och ganska direkt.

Den förminskades också av intervjupersonerna. Patienter som påpekade att de kände sig sämre bemötta skuldbelades och ansågs ”spela kränkt-kortet”.

– Även anställda som själva tillhörde minoritetsgrupper och angav att de blivit utsatta för etnisk diskriminering på sin arbetsplats resonerade på det viset, säger Sarah Hamed.

Motargumentet: Det finns policys

Ett argument för att rasism inte utgjorde något större problem på arbetsplatserna var att det fanns dokument och riktlinjer som förbjöd kränkningar och diskriminering.

– Rasifieringsprocesserna spelades ned inom verksamheterna, eftersom det fanns policys som förbjöd dem. Där stod att alla ska behandlas lika och därmed stoppades diskussionen. När någon anmälde rasism togs det inte på allvar: ”Det kan inte vara rasism även om du känner så”. På så vis godkänner man rasismen och den kan fortsätta utan konsekvenser, säger Sarah Hamed.

Effekten blir att de drabbade vårdtagarna i förlängningen förlorar förtroendet för vårdgivarna och de instanser som tar emot anmälningarna.

– Allt ska så klart inte benämnas som rasism, men man borde i fler fall utreda vad som har hänt. Rasism är ett folkhälsoproblem precis som fattigdom. Det påverkar människor fysiskt och psykiskt.

Svårt att acceptera för vårdens professioner

Sarah Hamed anser att hennes viktigaste slutsatser i avhandlingen är att rasifiering inom vården förekommer och att inget görs för att motverka den.

Hon förespråkar därför mer utbildning, som kan leda till öppnare diskussioner.

– Många är i dag rädda för att prata om rasism för att de är rädda att bli stämplade som rasister. Vi behöver påbörja en icke-dömande diskussion för att bryta den rädslan.

Sarah Hamed tror att det kan vara särskilt svårt att acceptera att rasism finns för just vårdens professioner.

– Det finns en stark solidaritet gentemot patienterna. Samtidigt bygger vården på objektivitet och rationalitet. Många vårdgivare är naturvetare och för dem spelar känslor mindre roll i bedömningar. Men det är att undervärdera sin roll.

Hon tycker att det behövs starkare formuleringar i verksamheters policydokument, och bättre och tydligare möjligheter för exempelvis Diskrimineringsombudsmannen, DO, och patientnämnderna att fånga upp anmälningar.

– Vi behöver ändra sättet att tänka om jämlikhet. I dag talar vi för mycket om att vara för jämlikhet och för lite om att vara emot diskriminering.

Fotnot: Avhandlingens fullständiga titel är Healthcare Staff’s Racialised talk: Examining Accounts of Racialisation in Healthcare. Disputationen sker 23 januari 2023.