Sineva Ribeiro: ”Många har insett sitt värde”
Den största krisen för hälso- och sjukvård i modern tid – men också en kris som ännu mer satt viktiga frågor för Vårdförbundet på agendan. Och en möjlighet till utveckling. Så sammanfattar förbundsordförande Sineva Ribeiro pandemins första år. ”Professionerna har växt i styrka”, säger hon.
Sineva Ribeiro har ofta samtal med medlemmar. Men det är framför allt en kontakt som har etsat sig fast hos henne under det gångna året.
Inför andra vågen av pandemin i höstas debatterades frågan om utförsäkringar som följd av långtidssjukskrivningar flitigt, och Vårdförbundets ordförande blev då ombedd att hjälpa till med att hitta en sjuksköterska som blivit utförsäkrad och som kunde vara med i ett tv-inslag. Hon fick ett namn och ett nummer och ringde upp.
–Men en minut in i det telefonsamtalet kom den här medlemmen inte ihåg varför jag hade ringt. Hen kunde inte föra ett sammanhängande samtal med mig, tappade ord och blev själv ledsen för det. Den här personen, med specialistkunskap som intensivvårdssjuksköterska sedan mer än 20 år, var nu utförsäkrad. Jag blev väldigt berörd av hur dåligt hen mådde och hur illa det hade hanterats, berättar Sineva Ribeiro.
Det blev aldrig något tv-inslag, SVT fick intervjua en undersköterska istället. Sineva Ribeiro var arg och ringde två högt uppsatta politiker och berättade för dem vad hon hört och hur hon reagerat.
– Vi kan inte sätta de här livsviktiga yrkena i frontlinjen och sen säga att när de själva drabbas så får de skylla sig själva!
Ilskan finns kvar. Flera gånger under intervjun återkommer hon till den allt lägre tilliten gentemot arbetsgivare och politiker som en av pandemins konsekvenser för Vårdförbundets medlemmar.
De bilder jag får i dag är av kollegor som är trötta, men väldigt nöjda över sina insatser.
– De bilder jag får i dag är av kollegor som är trötta, men väldigt nöjda över sina insatser. Men de har inte fått den arbetsmiljön de borde ha haft, och det ansvaret kan inte läggas på första linjens chefer, det går ända upp till politisk nivå. Det är deras egen motivation som tagit dem igenom det här. Och det är inte över, det vill jag också säga.
Hennes missnöje med arbetsgivares och politikers bristande ansvar manifesterar sig inte minst i den aktuella frågan om krislägesavtalets fortsatta vara eller icke vara. Som Vårdfokus tidigare skrivit är avtalet under utvärdering. För Sineva Ribeiro står problematiken klar: krislägesavtalet, framtaget med anledning av skogsbränderna sommaren 2018, är inte anpassat för sjukvården.
– Många har liknat sjukvården under pandemin vid att bedriva krigsvård – men skillnaden mot militärer eller brandmän är att de i sådana här lägen ofta åker ifrån sin familj, och stationeras på hotell med nybäddade sängar och någon annan som lagar maten. För våra medlemmar är det inte så. De duschade på jobbet i våras för de var rädda att ta med sig dödligt virus hem till familjen. Efter arbetsdagen skulle de dessutom gå hem och orka med att hämta barn, läsa läxor och så vidare, säger Sineva Ribeiro.
Ett år med pandemin: Arbetsmiljö
För egen del har hon saknat mötena med människor allra mest. Hon är en social person, som kanske ännu mer än de flesta – som mamma till en svårt hjärtsjuk dotter i riskgrupp – fått möjligheterna till umgänge kraftigt kringskurna.
– Vi har isolerat oss helt. Maken började hosta i söndags, då fick han flytta ner i källaren, berättar hon.
Huset där Sineva Ribeiro bor ligger nära Göteborgs största park. Här tar hon sina dagliga rundor och stillar behovet att träffa folk genom att småprata med de hon möter, något barnen tycker är jobbigt.
Även i arbetet saknar Sineva Ribeiro de mänskliga mötena, utöver de få tillfällen i trädgården där hon träffat media för intervjuer och fotograferingar.
– Uppdraget i sig har ändå kunnat göras, men det har varit svårt för hela förbundet att bedriva fackligt arbete. Vi har inte fått samla människor på arbetsplatserna och följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer noga. Vi har ställt om mycket till digitalt – något vi kanske inte gjort utan pandemin, säger hon.
Fokus har till stor del riktas om mot stöd till medlemmarna. Förutom övertid, brist på skyddsutrustning och andra coronarelaterade arbetsmiljöproblem har många upplevt en tystnadskultur när de velat påtala dem. Förtroendevalda har fått dra ett tungt lass ute på arbetsplatserna. Och antalet tvister har ökat hos många av de lokala avdelningarna, visar en kartläggning som Vårdfokus gjorde i slutet av förra året.
Sineva Ribeiro pekar på att Vårdförbundet trots det tuffa läget ändå haft en del framgångar. Bland annat att studenter ska kunna komma in och jobba extra utan att behöva tänka på hur mycket de tjänar, karensen, och 180-dagars-regeln.
– Jag tycker vi har varit synliga för medlemmarna, säger hon.
Tre framgångar för Vårdförbundet under pandemin enligt Sineva Ribeiro
"Att coronakomissionen i sin delrapport tydligt kritiserade bristen på sjuksköterskor inom den kommunala äldrevården, en fråga som Vårdförbundet drivit i flera år. Kommissionen menar att sjuksköterskor ska finnas på plats på varje särskilt boende, dygnet runt, alla dagar - en tung markering om att kommunerna behöver satsa på högre kompetens."
"Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi menar att Vårdförbundet haft stor påverkan i frågan om att stoppa utförsäkringarna av långtidssjuka och var avgörande för att regeringen och samarbetspartierna kunde gå fram med ett lagförslag."
"Vi drog nytta av allmänhetens nyväckta förståelse om biomedicinska analytikers viktiga roll i vårdkedjan, som blev tydlig på grund av pandemin. Vi har jobbat mot politiker och media för att utbilda om yrket, bristen, vad som behöver göras för att fler ska bli biomedicinska analytiker och det har verkligen haft effekt."
Finns det något förbundet kunde gjort bättre under året?
– Vi kunde varit mer förberedda för semesterplaneringen. I år är vi det, men förra våren var vi mitt i pandemin. Kanske skulle vi också ha tagit en förhandling direkt när vi såg att krislägesavtalet inte fungerade, säger Sineva Ribeiro.
Framåt oroar hon sig framför allt för den ökade ohälsan i pandemins spår, något WHO nyligen varnat för. Den just nu omskrivna psykiska ohälsan bland unga är en del i det.
– Men vi har ju också lagt en massa vård på vänt – den operationen som kunde vänta i mars förra året kanske inte kan vänta nu. De som ofta drabbas i sådana perioder är kvinnor och barn. Vi ser redan nu signaler om att det dras ner på kvinnovård, och det talas om att skolhälsovård kanske inte är så viktigt ändå. Det oroar mig och det är något vi måste förbereda oss för, säger Sineva Ribeiro.
Ett år med pandemin: Nya arbetssätt
En annan oro är konsekvenserna av att omvårdnaden fått stå tillbaka, när covidvården så mycket handlat om att rädda liv.
– När man överlevt att ha legat i respirator på iva så är det ju främst lättnad man känner när man kommer ut: jag överlevde. Men om ett halvår kanske man börjar fundera över ”varför fick jag det här trycksåret?” De patienterna kommer att komma tillbaka, säger Sineva Ribeiro.
Efterverkningarna lär bli fler och pandemin är långt ifrån över. Men vaccin är på väg, kunskapen om sjukdomen ökar – och andra insikter och lärdomar. I kontakterna med europeiska förbundsordföranden har Sineva Ribeiro lärt sig mycket, säger hon.
– Vi är inte ensamma i Sverige eller Norden. Behovet av samordning är stort. Ska verkligen all skyddsutrustning tillverkas i Asien för att det är billigare? Och jo, det spelar visst roll när fattiga länder i Afrika får vaccin. Vi behöver vara solidariska.
En kris innebär också möjlighet till utveckling. Att bara gå tillbaka till ett normalläge när vaccinet börjat verka tror Sineva Ribeiro inte på.
–Nej, vi behöver sätta oss ner och reda ut vad är det som har fungerat bra som vi kan använda i normalläget. Vad skulle behöva göras om vi får en kris om fem år igen? Jag hoppas att tiden som varit ännu mer kan sätta frågor på agendan som är viktiga för våra medlemmar – kompetensförsörjning, löner, arbetsmiljön, och vårdens organisation. Jag ser möjligheter, professionerna har växt i styrka och många har insett sitt värde och sitt samhällsansvar, säger hon.