Sjuksköterskan som blev stressforskare: ”Min kropp klarade inte av skiftgången”

Emma Brulin har helikopterperspektiv på vårdpersonalens arbetsmiljö. Den före detta sjuksköterskan leder i dag flera forskningsprojekt om bland annat stress och utbrändhet, och har anlitats som expert i den allt mer infekterade frågan om 11 timmars dygnsvila. "Det är komplext och svårt. Jag har ingen lösning. Men arbetsbelastningen är en viktig faktor som man behöver ta hänsyn till", säger hon till Vårdfokus.

Från kontoret på tionde våningen har hon utsikt över hela Karolinskas sjukhus- och universitetsområde i Solna. En lika bra överblick på hälso- och sjukvårdens arbetsmiljö får Emma Brulin genom sin forskning på Institutet för miljömedicin. Resultaten delas med bland annat Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som i sin tur presenterar dem för regeringen.  

Intresset för vårdpersonalens villkor väcktes redan under studietiden på sjuksköterskeprogrammet, som påbörjades i Stockholm och avslutades i Umeå. Genom Vårdförbundet engagerade hon sig för skäliga ingångslöner och syntes emellanåt i media.

– Rättigheter och rättvisa är viktigt för mig. Efter examen fick alla kursare jobb på sjukhuset. Jag blev inte ens kallad till intervju. Man kan bara spekulera i om det fanns ett samband med mitt fackliga arbete…

Första jobbet som sjuksköterska blev därför inom Kriminalvården, där hon tidigare arbetat som vårdare. Efter en sväng som sjuksköterska i Norge hamnade hon så småningom i skolbänken igen. Hon hade då även en kandidatexamen i statsvetenskap och fyllde på med en master i global hälsa. När nuvarande maken, som är läkare, skulle göra AT-tjänstgöring valde paret att flytta till Östersund där Emma Brulin fick jobb på Folkhälsomyndigheten. 2016 doktorerade hon vid Mittuniversitetet.

– Det var både ”push”- och ”pull”-faktorer som fick mig att lämna sjuksköterskeyrket. Min kropp klarade inte av skiftgången. Jag kunde inte somna när jag hade jobbat natt. När jag vikarierade på vårdavdelningar under studietiden trivdes jag däremot jättebra, då slapp jag möten och administration och kunde koncentrera mig helt på patienterna. Men jag tycker om att forska, särskilt om organiseringen av sjukvården, det som kallas health management.

Känner socialt stöd

Tillsammans med sin forskargrupp genomför Emma Brulin i dag kontinuerliga enkätundersökningar med ett representativt urval av 24 000 sjuksköterskor, läkare och undersköterskor för att ta reda på hur de upplever bland annat trivsel, arbetsmiljö och stress.

– Sjuksköterskor uppger i högre grad än läkare och undersköterskor att de känner socialt stöd och socialt sammanhang på jobbet. Samtidigt är stödet från ledarskapet generellt dåligt, vilket är anmärkningsvärt. Vi ser också att arbetsmiljön är bättre i kommuner än i regioner och att balansen mellan privatliv och arbetsliv är ett problem för många.

Resultaten stämmer överens med, och ligger ibland till grund för, andra organisationers rapporter om måendet bland vårdpersonal. Till exempel bekräftar Emma Brulins siffror det som framkommit i Vårdförbundets nyligen presenterade Novus-undersökning om unga och nyutbildade.

– Sjuksköterskor upplever höga emotionella krav. Särskilt tydligt är det bland de som har mindre än fem års yrkeserfarenhet. Av dem uppger 62 procent att de vill lämna sitt arbete och 38 procent rapporterar milda eller svåra symptom på utmattning.

De som skattar sin arbetstid till mer än 45 timmar i veckan är en annan grupp med ökad risk för utbrändhet.

– Det är både förvånande och oroande eftersom det kan bidra till sämre vårdkvalitet, felbedömningar eller vårdskador som i värsta fall leder till dödsfall. I förlängningen påverkar det också det sociala stödet mellan kollegor negativt eftersom det finns en risk att man distanserar sig emotionellt, säger Emma Brulin.

Följer individer timma för timma

Forskargruppen har även tillgång till en samling data – så kallad ”kohort” – med detaljerad information över arbetstider för samtliga medarbetare inom Region Stockholm. Uppgifterna är hämtade direkt från lönesystemet Heroma.

– Det gör att vi kan följa individer dag för dag, timma för timma. Genom att korsköra den statistiken med Försäkringskassan och Socialstyrelsens register kan vi se hur olika skift påverkar hälsan. Till exempel vilka riskfaktorer som finns kopplat till ständig natt. På så vis kan vi utarbeta förslag på riktlinjer.

I framtiden vill hon länka samman individdata med data om sjukhus och regioner där individerna arbetar.

– Då skulle vi kunna titta på organisatoriska faktorer som hälso- och sjukvårdsledningar kan styra över. Bland annat vet vi att antalet patienter per sjuksköterska varierar stort mellan olika regioner. Hur mycket påverkar det arbetsmiljön och patientsäkerheten? I en jämförelse skulle man kunna avgöra vilken personaltäthet som är optimal för en viss verksamhet.

Olika vilobehov beroende på belastning

Nyligen var Emma Brulin en av författarna bakom ett kunskapsunderlag om kort dygnsvila, beställd av Afa Försäkring, med anledning av de skärpta kraven på 11 timmars vila under en 24-timmarsperiod som infördes 1 oktober 2023.

– Uppdraget var att ta reda på vad som potentiellt kan hända när man förlänger vilotiden, och vad man behöver tänka på i en sådan här förändring. En aspekt är att man kanske lägger in fler riskpass i schemat eller förlänger vissa pass.

I kunskapsunderlaget ingick en forskningsöversikt. Vad kom ni fram till?

– Det finns inga entydiga resultat där man jämför 11 timmars dygnsvila med 10 eller 12 timmar. Däremot finns studier som visar att kort vilotid, som definieras som mindre än 11 timmar mellan arbetspassen, påverkar sömnen och därmed hälsan över tid. Det innebär en risk eftersom trötthet kan leda till ohälsa och olyckor.

Debatten om dygnsvilan har blivit polariserad. Kritikerna menar att det saknas forskning på det här området, medan förespråkarna hänvisar till specifika studier. Vem har rätt?

– Båda. Det vi vet är att vi behöver sömn och återhämtning, och det finns stöd i forskningen för mer än 11 timmars dygnsvila. Men mig veterligen finns inga svenska studier, och bara ett fåtal internationella, som tar hänsyn till olika verksamheter och till arbetsbelastningen. Kan du ta rast och få återhämtning under arbetspasset – sitta ner och fika eller har perioder då patienter i huvudsak sover – kanske inte vilobehovet efter passet är lika stort. I många blåljusyrken finns till exempel möjlighet till återhämtning på arbetsplatsen.

Ambulanssjuksköterskor som jobbar i glesbygd framhåller att deras arbetsbelastning är lägre än i storstäderna och att de inte far illa av dygnspass. Skulle det gå att göra studier på just den gruppen?

– Vi försöker utöka vår kohort med arbetstidsdata för att titta på olika kontexter. Men just nu har vi inte resurserna.

Tror du att det är möjligt med olika regler om dygnsvila beroende på geografi?

– Det man kan konstatera är att alla inte har samma arbetsförhållanden. Det ser olika ut överallt och just arbetsbelastningen är en viktig faktor som man behöver ta hänsyn till.

Kan inte det bli orättvist?

– Det här är både komplext och svårt. Jag har ingen lösning. Men tänk så här: Jag har 36 i skostorlek. Min man har 43. Det skulle vara väldigt opraktiskt för mig att jobba i hans skor. Om någon skulle säga att nej, det blir orättvist om ni har olika stora skor – då skulle det bli en orättvisa i sig. Rättviseaspekten är förstås viktig ur ett rent mänskligt perspektiv. Därför måste man lyssna på medarbetarna när en sådan här förändring implementeras.

Vad är viktigt att tänka på?

– Transparens och inkludering. Vilka förhållanden finns just här och hur kan vi lösa det på bästa sätt? Glesbygdsambulanserna är inte unika. Många reser också långt för att jobba på sjukhus. Alla bor inte där vården utförs.

Emma Brulin bor inte heller där hennes arbete utförs. Och hon erkänner att hon inte lever som hon lär.

– Nej, jag får sällan återhämtning och tillräcklig vila när jag är i Stockholm. Då blir det 12-13-timmarspass på kontoret. Men jag tar igen det med kortare dagar hemma i Östersund då jag hämtar barnen tidigt.