Sjuksköterskans oro en signal att ta på allvar

Som sjuksköterskestudenter upplevde vi oro som en gnagande känsla som tar kraft från andra saker. Men i vår studie såg vi att oro också kan vara en signal för sjuksköterskan att stanna upp, tänka efter och bli extra noggrann i det hon gör.

Fjärilar i magen, svettning och hjärtklappning är känslor som sjuksköterskor på en vårdavdelning beskrev när de intervjuades om begreppet oro. Ibland påfrestande känslor men som ändå beskrevs som övervägande positiva och meningsfulla då de hjälpte till att skärpa koncentrationen och fokusera på en uppgift.

Syftet med intervjuerna var att ta reda på om sjuksköterskor upplever oro i sin yrkesutövning och om denna känsla är allmänt förekommande. Bakgrunden var att oro var något som vi, artikelförfattaren samt studiekamraten och kollegan Therése Hargius, upplevde i samband med våra kliniska studier. Det blev därför ämnet för vår c-uppsats. Tillhörde våra känslor studentosäkerheten eller var det något som sjuksköterskor i allmänhet upplevde? Om oron är allmän, hur ska vi då hantera den? I vår studie framgick att samtliga upplevde oro men i olika grad och på olika sätt. Sjuksköterskorna tolkade och hanterade också känslan olika.

Oro är en mångfasetterad känsla. I forskning har den tidigare oftast ställts i relation till ängslan och undersökts hos människor med psykisk dysfunktion. Oron yttrar sig som tankar snarare än föreställningar, men den process som oron startar representerar många gånger ett försök att skapa föreställningar för att man därmed mentalt ska kunna påbörja problemlösning. Tankar är ofta associerade till negativa konsekvenser, men om de kan leda till större förmåga till fokusering på problemet ökar möjligheten att finna olika lösningar (Davey G C L m fl).

Vid intervjuerna framgick att oro kunde delas in i tre uttryckssätt: somatiskt, emotionellt och kognitivt. Oro uppträdde i olika sammanhang. Sjuksköterskorna uppgav kunskapsbrist, ansvar, relationer, resursbrist, stress samt inre och yttre krav som orsaker till att de upplevde oro. I flera fall såg vi att det var sjuksköterskornas höga krav på sig själva som ledde till oron och inte faktisk kunskapsbrist. För att kunna möta och hantera oron krävs olika strategier. En viktig strategi var förberedelse. Att genom kunskap och planering vara väl förberedd för en situation minskade oron väsentligt.

För en del av sjuksköterskorna var oron en påfrestande del i arbetet. Den var ständigt närvarande och tog mycket energi. De som upplevde hög grad av oro på arbetet hade även svårare att koppla av efter arbetet. Å andra sidan visade det sig att flera av sjuksköterskorna fann oron meningsfull och användbar. Den är en signal för sjuksköterskan att stanna upp och tänka efter och bli extra noggrann i det hon gör. Ibland gav det till och med en känsla av förväntan ? här är en arbetsuppgift som kräver att jag skärper mina sinnen och förmågor. I analysen blev det därför viktigt att försöka se vad som skiljde de sjuksköterskor som såg oron som något positivt från dem som såg den mer som ett hinder och en belastning i arbetet.

Det framgick att de mindre erfarna sjuksköterskorna upplevde mer oro eftersom det även en ganska vanlig arbetsdag förekom arbetsuppgifter som de inte kände sig helt trygga med. Känslan av oro kom vid flera tillfällen varje dag. Sjuksköterskorna hade många och höga krav på sig, men med tiden kunde de lägga dem på en mer realistisk nivå. Upplevelsen av kraven förändras också med tiden. Även stressen minskar då man blir mer rutinerad. Många arbetsuppgifter blir mer vardagliga och därmed enklare att hantera. Det innebär inte att oron försvinner men att den byter fokus. Den blir mer ett uttryck för något positivt; som ett tillfälle att använda kunskap och förmågor som man kanske inte får ta fram så ofta.

Vissa saker känns roliga och stimulerande medan andra känns svåra och jobbiga. Svårt blir det när resultatet inte blir som förväntat trots att sjuksköterskan har använt alla sina resurser. Då är det viktigt med reflexion. Egen reflexion förekommer både före, i samband med och efter en situation som skapat oro. Flera av sjuksköterskorna önskade att det fanns möjlighet till reflexion på ett mer organiserat sätt genom spegling och handledning.

Att oron förändras över tid var tydligt vilket jag nu också själv har fått erfara. Parallellt med att oron förändras och blir mer hanterbar så blir arbetet också roligare. Det är knappast så att det händer plötsligt en dag, utan förändringen och utvecklingen sker kontinuerligt under hela yrkeslivet.

När ämnet för studien växte fram fanns en förutfattad mening hos oss om oro som något negativt. En gnagande känsla som var svår att göra sig fri ifrån och som också tog kraft från andra saker. Under analysens gång upptäckte vi att så inte var fallet. I den mån man kunde lära sig att hantera oron, framför allt med hjälp av olika typer av stöd, så blev den en värdefull känsla med en betydelsefull funktion för sjuksköterskorna. Utveckling av olika copingstrategier är viktigt för att kunna hantera oro. Lazarus och Folkman skiljer på känslofokuserad och problemfokuserad coping där den problemfokuserade copingen är viktigast även om den känslofokuserade copingen ibland också har sin funktion, till exempel vid de tillfällen då man helt enkelt tvingas ge sig in i situationen utan att ha möjlighet att förbereda sig.

En väg för att skapa sina egna copingstrategier är att få yrkesmässigt stöd och handledning exempelvis i form av en mentor eller i en handledningsgrupp. Där kan man träffas och få möjlighet att resonera kring uppkomna situationer och/eller känslor. Mentorskap gör att man lite mer avskilt kan exponera sina svagheter och få stöd, råd och feedback. Det leder till en mer realistisk syn på yrkesrollen och de krav sjuksköterskan kan ställa på sig själv.

Det var tydligt att oron ledde till en signal som gjorde att sjuksköterskorna stannade upp och reflekterade. Denna signal identifierade vi som intuition, ett begrepp som traditionellt har stått för något diffust som lätt kan avfärdas. Intuition har dock på senare år blivit föremål för forskning och man har kommit fram till att den är resultatet av interaktion mellan olika faktorer såsom kunskap, erfarenhet, relationer, utveckling och personlighet. Detta innebär att intuition kan vara ett användbart redskap för sjuksköterskan om hon lär sig att tolka och väga samman signalerna. Givetvis kan man inte bygga sina handlingar enbart på intuition men det borde läggas större vikt vid dess betydelse som en indikator för att stanna upp och reflektera men också ett sätt att förebygga oro.

Sjuksköterskorna i studien beskrev en magkänsla som talade om att de skulle stanna upp och tänka efter. Att ta den känslan på allvar är viktigt vilket vi också har fått erfara. Ibland kan den till och med kanske förhindra att fel begås och efteråt känns det bra när man har valt att ta känslan på allvar. För att kunna dra nytta av känslan av oro och intuition är det viktigt att sjuksköterskor lär sig att tydliggöra dessa känslor för sig själva. Ett sätt att lära sig detta är genom handledning och reflexion i yrkesutövningen, men också via en allmänt ökad medvetenhet om dessa känslors betydelse och hur vi kan dra nytta av dem i vår vardag.

Vi är mycket glada över att vi tvärtemot vad vi förväntade oss fann att den obehagliga känsla som vi från början upplevde, är möjlig att vända till något positivt och användbart. Vi vill gärna dela med oss av vårt resultat då vi tror att andra sjuksköterskor kan ha glädje av en förnyad syn på den oro som många av oss bär på i vår yrkesutövning. Vi vill också visa ledare och chefer i vården att handledning är viktigt för att vi ska utvecklas och kunna ge patienterna optimal vård.

Vår metod
Studien genomfördes med kvalitativ metod med fenomenologisk ansats. Vi ville undersöka individens upplevelse av fenomenet oro och mångfalden i detta. Åtta kvinnliga sjuksköterskor mellan 23 och 55 år och med olika lång yrkeserfarenhet intervjuades. Intervjuerna spelades in på band. En av intervjuerna var en provintervju som ej användes i analysen. Vi använde oss av en intervjuguide med öppna frågor och intervjuerna skrevs ut ordagrant och analyserades. Vi använde oss av Vancouver school of doing phenomenology som utgångspunkt. Efter analysen läste en av de intervjuade sjuksköterskorna igenom resultatet och bekräftade fynden, ett sätt att validera analysen enligt denna metod.

Text: Anna Martinsson,
sjuksköterska på endokrin/magtarmmedicin vårdavd vid Universitetssjukhuset i Linköping, anna.martinsson@lio.se