Sjuksköterskor i Norden: Nu er det nok!

”Något måste göras nu”, säger danska sjuksköterskan Luca Pristed som sedan i somras strejkat vilt för bättre villkor. Han delar sin frustration med kollegor över hela Norden där mönstret går igen. Sjuksköterskor får höra hur betydelse­fulla de är — men större lönelyft lyser med sin frånvaro.

Det är en kylig morgon i november vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Solens första strålar når precis över hustaken och skickar lite värme till tre vitklädda sjuksköterskor som kliver ut genom entrén. De kisar och ser sig omkring.

— Kommer det några fler? Ja, klockan är ju bara tjugo i.

Trion är först på plats men får snabbt sällskap. Kvart i åtta rullas banderollerna ut. När fler ansluter applåderas de av den växande gruppen kollegor som samlats utanför sjukhuset. TV-kameror och journalister. Andra morgonpigga som är här för att visa sympati. Snickarnas fackförbund bjuder på kaffe och frukostfralla.

I somras stoppade den danska regeringen sjuksköterskeförbundets strejk för högre löner. Men protesterna har fortsatt i vild strejk. Eftersom det är ett brott mot fredsplikten har facket behövt ta avstånd från aktionerna. Men på eget initiativ har sjuksköterskor över hela Danmark fortsatt göra uppehåll i arbetet en timme en gång i veckan, i protest mot hur orättvisa löner ihop med en ansträngd arbetsmiljö gjort det allt svårare att bemanna vården. Många är oroliga för sin egen hälsa men framför allt för patienterna.

Farligt för patienterna

Sjuksköterskan Luca Pristed, som är talesperson för de vilt strejkande sjuksköterskorna vid Rigshospitalet, kliver ner från en mur där han just tackat sina kollegor för att de kom. Han har behövt betala skadestånd till arbetsgivaren men ändå fortsatt göra uppehåll i arbetet.

I morgonsolen utanför det stora sjukhuset i centrala Köpenhamn upprepar han vant sina argument i intervjuer med danska medier. Han försöker förklara det han tycker att hans eget fackförbund — Dansk sygeplejeråd — misslyckades med att föra fram tillräckligt tydligt i somras.

— Det handlar inte bara om lönerna, att vi sjuksköterskor är värda mer. Det är vi! Men politikerna måste också förstå konsekvenserna av att vården blöder sjuksköterskor och att arbetsmiljön blivit så dålig att det börjat bli farligt för de danska patienterna. Något måste göras nu, säger Luca Pristed.

Att det är svårt att bemanna vården med tillräckligt många sjuksköterskor är en verklighet som känns igen i alla de nordiska länderna. Norge, som tidigare lockat många svenska kollegor, har i dag en brist på cirka 5 000 sjuksköterskor. Det uppskattas växa till 28 000 år 2035.

”Det är knappast någon som längre tror att det här kan lösas utan ett betydande lönelyft som bidrar till att behålla och rekrytera nyckelpersoner i välfärdssektorn”, säger ordföranden för Norsk Sykepleierforbund, Lill Sverresdatter, i ett pressmeddelande.

Även hon tog i somras ut sina medlemmar i strejk för högre löner. Men som i Danmark fick den norska regeringen snabbt stopp på strejken och de norska sjuksköterskorna fick nöja sig med det bud som låg på bordet.

Behovet av ett lönelyft är en fråga som diskuteras i Nordic Nurses Federations, NNF, en samlingsorganisation för sjuksköterskeförbunden i Norden där Vårdförbundet ingår. I början av året kom NNF med en rapport om ”rättvis lön”, som bland annat visar på skillnaden i lön mellan likvärdiga yrken. Till exempel att en svensk civilingenjör har 30 procent högre livslön än en specialistsjuksköterska.

Krav på jämställda löner

För trots att Sverige, Danmark, Norge och Finland hör till världens mest jämställda — och rika — länder med många kvinnor på arbetsmarknaden har länderna gemensamt att kvinnodominerade yrken, som sjuksköterskeyrket, värderas lägre än jämförbara yrken som historiskt tilltalat fler män.

Typiskt för ”lön efter kön” är att hela kollektivet ligger lägre och att lönespridningen är dålig. Detta är ett faktum i samtliga nordiska länder.

Det var kravet på jämställda löner som det danska sjuksköterskeförbundet valde att fokusera på i årets lönerörelse som ledde till strejk. I Danmark finns något som kallas för Tjänstemanna­reformen, ett politiskt beslut som sedan slutet av 1960-talet placerat offentliganställdas löner i en lönetrappa. Det låser fast sjuksköterskeyrket på en lägre lönenivå än likvärdiga mansdominerade yrken.

Facket krävde ett lönelyft som skulle göra skillnad men motparten sade nej. Resultatet blev en nedlagd strejk och ett löfte om en kommitté som ska titta på lönestrukturerna inom den offentliga sektorn.

”Någon måste ta ansvar, för som det är nu när du pratar pengar så säger alla att det är någon annans problem.”

Anne Pauna, finsk sjuksköterska

Att orättvisor som detta är inbyggda i olika överenskommelser på arbetsmarknaden är inte unikt för Danmark. I Sverige styr sedan slutet av 1990-talet industriernas lönesättning löneökningarna på övriga arbetsmarknaden, vilket gör historiska lönegap mellan kvinno- och mansdominerade yrkesgrupper svåra att justera. Även Norge och Finland har liknande upplägg.

Om det ska vara möjligt att lyfta lönerna rejält för kvinnodominerade yrken går det inte att hålla fast vid industrimärket som norm, det har bland andra nationalekonomen Lars Calmfors uppmärksammat. Svenska sjuksköterskor i kommuner och regioner har generellt sett haft lönepåslag en bit över märket under flera år. Men det har inte varit tillräckligt för att vända en negativ trend av bristande bemanning och dålig arbetsmiljö.

Lönefrustrationen bland svenska sjuksköterskor beror också på att det framför allt varit nya i yrket som lyckats få upp sina löner genom att ställa krav på allt mer desperata arbetsgivare. Samtidigt har mer erfarna halkat efter lönemässigt.

Det här är något som sjuksköterskan Hanna Zizka känner igen från sin arbetsplats, kava i Kristianstad. Hon tjänar efter 16 år i yrket ungefär 5 000 kronor mer än de som nyanställs med färsk legitimation. De som jobbat några år kan hamna i situationer där de får ta ansvar för att introducera oerfarna kollegor som tjänar nästan lika mycket och ibland mer än de själva, berättar hon.

Nu är hon den som arbetat allra längst på hela avdelningen. Medelåldern på sjuksköterskekollegorna är strax under 30 år. Många erfarna har slutat, vilket skapat en tuff arbetsmiljö för alla.

— Om man då inte heller ser att det finns potential för en vettig löneutveckling så säger man tack och hej, då finns inget incitament kvar, säger Hanna Zizka.
Hon har tröttnat på att lönesamtalen handlar om några hundralappar hit eller dit, även efter en historisk insats som den under pandemin.

Samma lönefrustration kokar i Finland. Här har Anne Pauna och två andra sjuksköterskor under hösten tagit ett medborgarinitiativ, en demokratisk rättighet som gör det möjligt för vanliga medborgare att med 50 000 namnunderskrifter få lyfta en fråga till finska riksdagen.

— Vårt medborgarinitiativ handlar om sjuksköterskornas löner. Att det måste till någon nationell plan för att höja dem. Någon måste ta ansvar, för som det är nu när du pratar pengar så säger alla att det är någon annans problem. Regionerna, kommunerna, staten. Någon måste betala.

I NNF:s jämförelse är Finland det land som har störst löneskillnad mellan könen. Under pandemin har arbetsmiljön försämrats och många har valt att lämna vården, berättar Anne Pauna.

— Nu börjar det märkas att vi inte har tillräckligt med sjuksköterskor. Kollegor tar jobb i butiker för att de tjänar bättre där, säger hon.

Tillbaka till Danmark. Sjuksköterskan Luca Pristed berättar att han var medveten om att han gav sig in i ett kvinnodominerat yrke när han började läsa till sjuksköterska. Lönen går det väl att göra något åt, tänkte han då. Han ville arbeta med något där han gör skillnad och kan hjälpa andra.

Nu gör han ett sista försök. För om det inte händer något drastiskt snart med villkoren tänker han lämna vården och ett yrke som han älskar och haft i bara två år.

Finns mycket som bromsar

Varför värderas inte sjuksköterskeyrket högre? Varför kommer inte större lönelyft som så många efterfrågar?

Frustrationen som många sjuksköterskor känner delas med juristen Lena Svenaeus, som ägnat ett helt yrkesliv åt att kämpa för jämställda löner. Från mitten av 1990-talet var hon Jämställdhetsombudsman och hjälpte bland annat Vårdförbundet att driva ”barnmorskefallet”, som tog frågan om rättvisa löner till Arbetsdomstolen. Fallet förlorades eftersom domstolen ansåg att det är marknadskrafterna som styr lönerna. Med det resonemanget borde den bristsituation som är i dag rimligtvis leda till stora lönelyft. Men det finns mycket som bromsar, säger Lena Svenaeus.

Hon hör samma argument i dag som hon alltid fått höra: Att problemet inte är så stort, att det går åt rätt håll, att det är parternas ansvar och inte politikernas.

— Många pratar om löneklyftan som ett problem men undviker att komma med effektiva förslag som leder till förändring. Det här är en samhällsstruktur som är väldigt seg, säger hon.

Vårdförbundets senaste strategi för att få upp medlemmarnas löner är att försöka skjuta iväg de mest erfarna i lön genom att satsa på särskilt yrkesskickliga. Förutom att det behövs som incitament till att få erfarna att vilja stanna i vården och fortsätta utvecklas så ökar det chansen för alla i yrket att kunna göra lönekarriär, menar Vårdförbundet.

Satsningen på särskilt yrkesskickliga finns i HÖK19, det avtal som reglerar lön och andra villkor för Vårdförbundets yrkesgrupper anställda i Sveriges kommuner, regioner och kommunala bolag. Just nu utvärderar Vårdförbundet avtalet. Om det sägs upp vid årsskiftet väntar lönerörelse nästa år.

Att skapa karriärmöjligheter och ökad lönespridning var något som Delegationen för jämställdhet i arbetslivet rekommenderade fack och arbetsgivare i sin slutrapport till regeringen 2015. Lena Svenaeus håller med om att det är en bra idé. Om det i kollektivavtalet inte går att lyfta hela kollektivet så är det klokt att i alla fall försöka öka lönespridningen. Men det löser inte grundproblemet med ojämställda löner, säger hon.

Den förändringen tror hon inte att parterna klarar av att skapa själva utifrån de spelregler som finns på arbetsmarknaden i dag. Inget har hittills visat att det fungerar. I stället behövs inblandning från politiker som kan förändra lagstiftningen, stärka myndigheternas tillsyn och sanktioner och — inte minst — skjuta till pengarna som krävs för att komma tillrätta med historiska orättvisor.

Som exempel finns i dag ingen offentlig statistik i Sverige som visar skillnader i lön mellan likvärdiga mans- och kvinnodominerade yrken och ingen statlig instans som arbetar för att utjämna dessa löneklyftor. Lönediskriminering enligt lag gäller endast män och kvinnor anställda hos samma arbetsgivare.

— Jag tycker att undervärdering av kvinnligt arbete är ett utmärkande drag för den svenska modellen. Lön efter kön är en struktur och vi måste börja tänka annorlunda kring detta, säger Lena Svenaeus.

”Vi har insett vårt eget värde”

Utanför Rigshospitalet i Köpenhamn är timmen av arbetsnedläggning snart slut. En av deltagarna, iva-sjuksköterskan Pia Seitzberg, berättar att hon varit i yrket i mer än 20 år. Strejkat flera gånger. Kämpat och mött motstånd. Ändå känner hon sig mer hoppfull nu än någonsin tidigare.

— Pandemin har fått människor att förstå hur viktiga vi är för en säker hälso- och sjukvård. Vi har insett vårt eget värde. Och med den här vilda strejken har vi visat att vi slutat vara flexibla, säger hon.

Då mullrar en mörkgrön lastbil in framför huvudentrén med släpet fullt av byggnadsställningar och en röd flagga surrad vid lasten. Chauffören vinkar och varvar motorn — en gest av sympati. Applåder och busvisslingar stiger åter mot den ljusa morgonhimlen.

Fotnot: Den här veckan väntas en av Danmarks fem regioner (Region Själland) fatta beslut om att avsätta extra pengar i nästa års budget för att lyfta sjuksköterskelönerna.

Mer om ämnet

• Fyra nordiska sjuksköterskor: Så mycket tjänar vi
• Fler danska kronor till vården – men kampen fortsätter