Sjukvårdsministern om flykten från regionerna: ”Inte alltid en fråga om pengar”

Trots minskat budgetanslag till vård tycker sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson att den regering hon nu ingår i prioriterar sjukvården. För att lösa vårdkrisen krävs inte enbart mer pengar, anser hon. "Om regionerna inte lyckas behålla fast vårdpersonal som orkar jobba kvar, blir det inga statliga pengar", säger hon till Vårdfokus.
Lugnet på den nästan folktomma Fredsgatan är bedrägligt. Där, innanför Socialdepartementets diskret ljusa husfasader strax bakom Ferdinand Bobergs aprikosfärgade jugendbyggnad Rosenbad pågår febril aktivitet.
Tätt efter Tidöavtalet – överenskommelsen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har den nya regeringen presenterat sin första budget, stramt återhållsam i flera satsningar, mer generös i andra.
För sjukvårdens del har det totala anslaget minskat. Sveriges kommuner och regioner, som under inflation och ökat kostnadstryck hade önskat mer statligt stöd, befarar nu besparingar i en redan ansträngd vård. Som nybliven sjukvårdsminister är Acko Ankarberg Johansson (KD) inne i en turbulent tid.
Jag står bakom skrivningarna i Tidöavtalet, det har jag aldrig tvekat om.
Med pigg, men litet jagad blick möter hon Vårdfokus i salen innanför departementets entré.
Enligt en motsägelsefull medierapportering har hon på senare tid endera givit signaler om att vara kritisk till Tidöavtalets förslag att utreda rätten till offentligt finansierad tolk för personer med uppehållstillstånd. Sedan klargjort att hon står bakom förslaget.
Var står du egentligen i frågan?
– Jag står bakom skrivningarna i Tidöavtalet, det har jag aldrig tvekat om. I grunden handlar det om att vi ska förbättra SFI, så att de som har fått uppehållstillstånd och blivit medborgare också förväntas kunna svenska efter ett tag och inte behöver tolk, utan kan ta del av samhället för att bland annat kunna ta ett jobb. Nu när man ska göra en utredning kommer man att behöva titta på de lagar som styr vården. Där är patientsäkerheten en grundbult, säger Acko Ankarberg Johansson när vi slagit oss ned inne i ett av departementets konferensrum.
Under samtalet lyfter hon gärna frågan om vikten av jämlik vård.
Hur går det ihop med Tidöavtalets förslag om en utredning som kan resultera i beslut om att språkkunskaper eller ekonomi ska påverka en så grundläggande rätt som vård?
– Frågan är relevant, men den kommer när utredningen lämnat ett förslag. Det är behov av vård som ska styra och den ska vara säker för patienterna, svarar Acko Ankarberg Johansson.
”Har olika ideologier”
I Tidöavtalet föreslås också att utreda om kommuner och myndigheter ska bli skyldiga att lämna uppgifter till Migrationsverket om de kommer i kontakt med personer utan uppehållstillstånd. Något som väckt kritik hos vårdpersonal, som befarar att det leder till en rädsla hos redan utsatta patienter att söka vård. Enligt avtalet ska undantag från denna informationsplikt, för exempelvis situationer i sjukvården, ”utredas närmare”.
Den formuleringen är ganska vag och ingen garant för att skydda dessa patientgrupper?
– Jag kan inte tala om slutresultatet av utredningen innan den är gjord. Först när utredningens förslag skickats på remiss tar regeringens arbete vid. Då bedömer vi vad vi tycker.
Blottas en spricka här i grundläggande värderingar hos SD och KD när det gäller allas rätt till likvärdig vård, oavsett juridisk eller etnisk tillhörighet? Eller är dessa värderingar i själva verket desamma för de båda partierna?
Acko Ankarberg Johansson funderar en stund.
– Eftersom våra partier baseras på olika ideologier har vi olika ingångsvärden i många frågor.
Men själva principen – att i överenskommelse utreda ett förslag som riskerar att för vissa patientgrupper äventyra en så grundläggande rättighet som sjukvård?
– En poäng är att utreda hela samhällssektorn. Då kan man se var det också är självklart att göra något, och var det inte alls är det.
Acko Ankarberg Johansson om:
Din reaktion när du fick posten som sjukvårdsminister?
"Jag blev väldigt glad över förtroendet och möjligheten att få arbeta med sjukvården. Jag ser kraften i hälso- och sjukvården i Sverige, det finns så mycket dedikerad personal. Så många patienter som får en bra vård, men också många som väntar på vård. Att lyckas med att få god arbetsmiljö och bra arbetsvillkor för personal så att patienter får den vård de behöver kommer att vara ett viktigt uppdrag för mig".
Hellre än att tala om Tidöavtalets mer skavande frågor vill Acko Ankarberg Johansson tidigt i intervjun lyfta vikten av Vårdförbundets fyra yrkesgrupper. Noggrant nämner hon var och en av dem, betonar hur avgörande de alla fyra är för att vårdkrisen i landet ska få en vändning.
Samtidigt föreslår regeringen i sitt budgetförslag en minskning av sitt totala anslag till folkhälsa och sjukvård med 15 miljarder kronor, trots att SKR med tanke på kostnadstrycket önskat 20 miljarder kronor i extra stöd från staten nästa år.
Hur går det ihop med de stora orden om vikten av sjukvården, tillgänglighet och fler vårdplatser?
Som så ofta i sina svar hänvisar sjukvårdsministern till regionernas ansvar, betonar att det är de som idag har ansvar för hälso- och sjukvården.
– Vårdköerna har pågått ganska länge. Det handlar inte om en snabb åtgärd, det krävs ett metodiskt arbete i varje region. Regeringen har nu stakat ut en väg där vi pekat på att arbetsmiljön är en viktig del för att få tillbaka medarbetare. Arbetsvillkor och lön säkerligen också, men arbetsmiljön är den tunga delen. Så att man orkar arbeta kvar, orkar arbeta heltid och inte behöver gå ned i tjänst därför att man inte fungerar på jobbet.
Fakta: Två miljarder årligen för fler vårdplatser
Regeringen avsätter i sitt förslag till budget 3 miljarder kronor per år för en prestationsbaserad ersättning för regionerna för att korta köer och väntetider.
En nationell vårdförmedling ska inrättas, för att synliggöra var ledig och tillgänglig kapacitet finns i landet så att väntande patienter snabbare ska erbjudas plats.
Regeringen föreslår även 2 miljarder kronor för 2023 och samma summa för 2024 och 2025 för att det totala antalet vårdplatser ska öka i landet.
I budgetförslaget avsätts också 3,2 miljarder kronor under 2023 och omkring 1,2 miljarder kronor för 2024 och 2025 för att stödja kommuner och regioner i arbetet med kompetensutveckling och kompetensförsörjning i sjukvården.
För att öka vidareutbildning för sjuksköterskor avsätter man 500 miljoner kronor 2023 och 400 miljoner kronor årligen från och med 2024.
Källa: Budgetproposition 2022/23
Hur ska arbetsmiljö – som till stor del brister på grund av personalbrist – förbättras om det inte får kosta?
– Det är nödvändigt att varje arbetsgivare nu använder de resurser som staten särskilt satsar, vilket är två miljarder årligen för landets hälso- och sjukvårdspersonal.
Ingen har trott att tillfälliga pandemipengar skulle finnas kvar varje år. Det vore orimligt.
Att ”pandemipengarna” – sex miljarder kronor årligen – nu försvinner i budgeten ser Acko Ankarberg Johansson som naturligt.
– De anslag vi tagit bort var bara kopplade till pandemin. Ingen har trott att tillfälliga pandemipengar skulle finnas kvar varje år. Det vore orimligt.
Det pågår ändå vårdkris med vårdplatsbrist i landet?
– Vi gör förstärkningar på sjukvården, i riktade satsningar. Vi anslår mer pengar till fler vårdplatser, till förlossning, till primärvård i landsbygd. Sedan får regionerna dessutom sex miljarder, som är generella. Regeringen har tydligt prioriterat sjukvården, samtidigt som vi lägger en väldigt stram budget för att inte spä på inflationen.
Jag vill framföra ett tack till sjuksköterskan Nadja Ståhl för att hon berättar. Vi får inte komma till en tystnadskultur, medarbetare måste berätta om sin situation. Men de måste också bli hörda så att något händer.
I dag flyr många sjuksköterskor regionens vård för att gå över till bemanning där de tjänar mer och i högre grad själva kan styra sina arbetstider. Hur ser du på att regionerna på detta sätt utarmas på kompetens?
– Det tycker jag visar också att det inte alltid handlar om pengar. För under pandemin har regionerna fått väsentliga tillskott för att hantera situationen, och man har ändå jättelånga köer. Det är ett pressat läge nu och varenda arbetsgivare behöver vara jättebra på att lyssna på medarbetarna och tydligt visa på en annan väg: anställa fler fast anställda medarbetare – pengarna finns ju uppenbarligen, med tanke på vad de lägger på hyrpersonal. Se till att man har en bra arbetsmiljö för alla som arbetar där.
Vad säger du till en sjuksköterska som Nadja Ståhl – och många i liknande situationer – som kämpat i regionens vård, och fackligt, men till slut inte mäktar med längre utan går över till bemanning?
– Jag vill framföra ett stort tack till Nadja för att hon berättar. Vi får inte komma till en situation där det råder en tystnadskultur, medarbetare måste berätta om sin situation. Men de måste också bli hörda så att något händer. Det jag uppfattade på Nadjas berättelse är att hon inte såg någon skillnad, trots det hon gjorde, trots att hon berättade om allt hon tyckte borde förändras. Inom det offentliga måste vi som arbetsgivare lyssna på medarbetarna och visa att det blir en förändring.
Har du förståelse kring vilka problem det innebär att vården är beroende av bemanningsföretag?
– Absolut. Vi har hamnat i en situation där vi är beroende av bemanningsföretag långsiktigt och inte vid de enstaka topparna, som var tanken för länge sedan. Att ha tillfälligt anställd personal ger inte samma kontinuitet för patienten, inte samma kvalitetsutveckling, dessutom högre kostnad. Jag har inget emot att några enstaka jobbar i bemanningsföretag, och kritiserar inte den som väljer att göra det. Men vi måste från det offentliga se till att vi har fast anställd personal, egen personal i goda arbetsvillkor och arbetsmiljö.
Varför då inte satsa pengar på att behålla fast, regionanställd personal med högre löner?
– Det är inte säkert att pengasumman alltid är det viktiga. Jag tror att varje arbetsgivare inom det offentliga måste bli bättre på att lyssna på personal, åtgärda det som personal anser vara brister.

”Är man svårt sjuk ser man däremot hur många insatser som måste fungera för att en patient ska få en bra vård”, säger hon. Foto: Anders G Warne
Lärarna fick ju ett statligt anslag för att lyfta lönerna. Varför inte ett statligt anslag för lönelyft för vårdpersonalen?
– Jag förstår vad du menar. Det var väldigt exceptionellt, det man gjorde för skolan. Staten är ingen bra aktör att gå in och intervenera när vi har en bra svensk modell, som handlar om att det är arbetsmarknadens parter som kommer överens om lön och villkor. Jag har inte sett att det statliga lärarlönelyftet har rättat till en massa saker. De fackliga företrädarna där nu har samma krav som de hade tidigare och som också Vårdförbundet har: bättre lön och bättre arbetsvillkor och arbetsmiljö för sina medlemmar.
Regionerna behöver öka antalet vårdplatser. Om man inte lyckas med det, att få fast personal som orkar vara på jobbet, blir det inga pengar för regionen. Anslaget blir prestationsbaserat.
Inför intervjun bad Vårdfokus sina läsare att ställa frågor till sjukvårdsministern. Flera av dessa handlade om just arbetsmiljö. Flera gånger under intervjun lyfter Acko Ankarberg Johansson också vikten av god arbetsmiljö för Vårdförbundets yrkesgrupper.
Vad ska ni göra från regeringens sida för att förbättra den?
– Vi gör redan en del på nationell nivå. Ivo har gjort en tillsyn av alla akutmottagningar i landet. Arbetsmiljöverket gör också en tillsyn i hela landet, något som efterfrågades när jag satt i riksdagen som oppositionspolitiker i våras och vi fick igenom ett sådant tillkännagivande. Utifrån den kartläggningen får vi se hur vi nu ska göra för att förändra situationen.
Vad är ni beredda att göra utifrån resultatet?
– Det uppdraget är i första hand till den som är ansvarig arbetsgivare. Det är också därför vi anslagit riktade pengar, för att öka vårdplatserna och sikta på arbetsmiljön.
För att frågan om arbetsmiljö i vården inte bara ska hamna i ännu en utredning eller kartläggning – vad kan exempelvis en sjuksköterska som håller på att stressas sönder förvänta sig att ni gör konkret, förutom kartlägger och mäter?
– Från staten kommer vi att signalera att regionerna behöver öka antalet vårdplatser. Om man inte lyckas med det, att få fast personal som orkar vara på jobbet, blir det inga pengar. Anslaget blir prestationsbaserat. Vi måste leda pengarna så att det blir fler vårdplatser – det kan man bara få med personal som orkar arbeta, orkar vara kvar i yrket, säger Acko Ankarberg Johansson medan skymningen faller tidigt över departementet.
Fakta: Begravningsentreprenör och musiklärare
Namn: Acko Ankarberg Johansson (från början hette hon Ann-Charlotte, men fick smeknamnet Acko av en barnvakt).
Ålder: 58
Bakgrund i urval: Riksdagsledamot för Kristdemokraterna och ordförande i riksdagens socialutskott. Var kommunstyrelsens ordförande i Jönköpings kommun 2006 – 2010.
Gick samhällsvetenskaplig linje på Per Brahegymnasiet i Jönköping. Har arbetat som begravningsentreprenör vid sin fars begravningsbyrå och som musiklärare i Jönköpings kommun.
Bor: I Huskvarna utanför Jönköping i Småland.
Familj: Maken Bosse.
Drömyrke som barn:
"Hade inget drömyrke som barn. Gillade att läsa böcker och sjunga i kör. Men bara som fritidsintresse".
Idag styrs sjukvården av 21 regioner. KD vill sedan länge att staten ska ta över huvudansvaret, och i Tidöavtalet föreslås en utredning kring detta.
Hur skulle sjukvården fungera bättre om staten tog över ansvaret?
– Genom bland annat de förslag som vi har nu om nationell kompetensförsörjningsplan som finns med i Tidöavtalet. Vi ska ta fram en kompetensförsörjningsstrategi. Det vet vi inte minst har efterfrågats från sjuksköterskehåll, en plan framåt, vad det är vi behöver och vilka åtgärder vi ska vidta. Andra förslag behöver snarare gå ut i verksamheterna, där vi flyttat dem för högt upp i politiska hierarkier för beslut. Det handlar om att ge bättre förutsättningar till vården genom mer nationellt ansvar inom de områden där det är ändamålsenligt, säger Acko Ankarberg Johansson, och tillägger:
– Patienter berättar återkommande om hur olika villkoren är, att tillgången till vård är olika beroende på var de bor.
Drabbades av stroke
Det är som patient som Acko Ankarberg Johansson själv har erfarenhet inifrån vården.
Nästan direkt efter finalen i valrörelsen för fyra år sedan, då hon jobbat som partisekreterare för KD, drabbades hon plötsligt av en stroke, som höll på att avsluta hennes liv. En propp i hjärnan gjorde att hon med ens fick svårt att komma ur sängen. Hon tog sig ändå till riksdagen, där medarbetare fick henne att uppsöka sjukhus.
En sjuksköterska lade sin hand på min höft. Den gesten ingav känslan av att hon såg mig, att hon förstod. Jag ryser ännu när jag säger det.
Hon berättar hur hon två dagar efter valet plötsligt befann sig i en sjukhussäng på Södersjukhuset i Stockholm utan att ha en aning om hur livet skulle bli framöver.
Efter en stroke kontrolleras man var fjärde timme. Acko Ankarberg Johansson tyckte det var lite irriterande att hela tiden bli väckt, och var litet tvär gentemot vårdpersonalen som var inne och tog tester och gjorde kontroller.
– Så jag vände lite på mig där i sängen, och suckade säkert. Då kom en av sjuksköterskorna och lade sin hand på min höft. Jag vet inte om hon sa så mycket. Men den gesten ingav känslan av att hon såg mig, att hon förstod. Jag ryser ännu när jag säger det, säger Acko Ankarberg Johansson, och fortsätter:
– Hela vårdkedjan – från akut omhändertagande med kunnig akutvårdspersonal till omvårdnad – allt det där hade sådan betydelse för mig som patient. Att jag är beroende av alla de där kunskaperna. Det bär jag med mig.
Ge tre konkreta löften till Vårdförbundets yrkesgrupper, som du kommer att uppfylla under denna mandatperiod?
– Vårdplatserna ska öka. Primärvården ska växa. Den nationella styrningen ska öka, särskilt i fråga om kompetensförsörjning.