Skallskadad fick vänta på läkaren

Mannen hade huvudvärk men alla värden var normala och han fick vänta på läkarundersökning i elva timmar.

En 44-årig man sökte på kvällen akut hjälp på sjukhuset för ont i huvudet. Fyra dagar tidigare hade han slagit i ländryggen. Han var vid tillfället berusad och hade efteråt kräkts, svimmat, ramlat igen och slagit pannan i golvet.

Mannen var sjukpensionär efter en skallskada 25 år tidigare.

Mottagningssjuksköterskan kontrollerade att pupillstorlek, puls, temp och blodtryck var normala och mannen placerades i prioriteringsgrupp fyra. Enligt akutmottagningens prioriteringspolicy innebär det att patienten ska bedömas av läkare inom tre timmar.

Efter två timmar flyttades mannen till en övervakningsplats. Morgonen därpå flyttades han till ett undersökningsrum. Den läkare som undersökte 44-åringen remitterade honom till röntgen. Undersökningen genomfördes två timmar senare och visade kontusionsblödningar och ett kraftigt ödem. Patienten remitterades då till neurokirurg.

Sjukhuset anmälde enligt lex Maria till Socialstyrelsen att en skallskadad patient hade fått vänta i elva timmar på läkarundersökning och att ingen övervakningsjournal hade förts.

Socialstyrelsen anmälde den patientansvariga sjuksköterskan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Socialstyrelsen ansåg att sjuksköterskan borde ha prioriterat upp patienten, särskilt som hon i sitt yttrande skrev att hon tycker att alla patienter som kommer till akuten efter våld mot huvudet borde ha minst prioritet tre.

Enligt sjuksköterskan var jourläkaren välinformerad och fick under natten kontinuerlig information om de patienter som väntade. Journalerna låg som vanligt framme och praxis är att jouren själv regelbundet går igenom dem.

Sjuksköterskan påpekade också att det på akuten är brukligt att normala värden inte dokumenteras, ingen annan av dem som arbetade den här natten hade gjort det heller. Inte ens de som på förmiddagen efter fick beskedet att mannen hade en blödning dokumenterade detta, och inte den som skrev avvikelserapporten som ledde till lex Maria-anmälan, skrev sjuksköterskan.

På förmiddagen fick mannen vänta på läkare flera timmar och efter läkarens bedömning väntade han ytterligare ett par timmar på röntgen och fick under tiden dessutom mat och dryck. Det tycker sjuksköterskan talar för att fler än hon inte väntade sig något onormalt av röntgenundersökningen.

Ansvarsnämnden tycker i sin bedömning inte att sjuksköterskan förtjänar kritik för att hon inte såg till att mannen blev akut läkarundersökt, det gjorde inte den personal som tog över ansvaret på morgonen heller – ingen uppfattade honom som akut sjuk.

Nämnden finner ingenting som talar mot att sjuksköterskan gjorde de kontroller hon påstod eller mot att mottagningens praxis var att bara notera avvikande värden. Ändå anser nämnden att hon borde ha dokumenterat sina kontroller. Den kritiken räcker dock inte till en disciplinpåföljd.

Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 1385/04:b3).

KOMMENTAR: Omprioritering är viktigt
? Det som är mest anmärkningsvärt i det här fallet är otydligheten i rutinerna kring omprioritering. Här är det oklart om det är sjuksköterskan själv som ansvarar för att omprioritera, om hon gör det med stöd av jourläkaren eller om det är jouren själv, säger sjuksköterskan Katarina Göransson.

Hon är doktorand på institutionen för vårdvetenskap och omsorg vid Örebro universitet där hon forskar om triage vid akutmottagningar. 

? Mottagningssjuksköterskan prioriterade patienten som en fyra och ansåg alltså tydligen att patienten borde bli omhändertagen av läkare inom tre timmar. Det finns inga dokumenterade skäl till varför det inte blev så. Eftersom det saknas dokumentation om
patientens tillstånd och eventuella förändringar under väntetiden kan man fråga sig vad sjuksköterskan hade för grund till att prioritera ner patienten så många timmar.
Katarina Göransson tycker att det är förvånande att mottagningen inte har tydliga riktlinjer för omprioritering och påpekar att det finns internationella triageskalor som visar hur viktig omprioritering är.

? I det här fallet, då flera patienter med samma prioriteringsgrad väntar på att bli omhändertagna är behovet av omprioritering särskilt stort.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida