Skilda världar

Säg arbetsmiljö och alla vet vad du menar. Men säg vårdmiljö och det blir mer att väga in. En komplex verklighet - som Lena Larssons. Distriktssköterska på språng mellan skilda världar. Följ med i hennes fotspår.

5 augusti 2004

Lena Larssons arbetsmiljö är mottagningen på vårdcentralen men också alla de hem hon besöker. Ibland arbetar hon i lägenheter där det är så smutsigt att hon knappt vill sätta sig.

Lena är distriktssköterska på Ringens vårdcentral på Söder i Stockholm sedan 15 år. Hon vet aldrig vad hon kommer att möta under en arbetsdag.

– Vi måste anpassa oss till de miljöer vi kommer till, säger Lena, som trots allt inte ser de många olika vårdmiljöer hon måste arbeta i som något stort problem.

Det är en del av hennes vardag och det känns som en arbetsseger om hon lyckas övertala en patient att låta kommunen sanera lägenheten. Eller får någon att gå med på hjälp från hemtjänsten.

– Jag ser det som en utmaning att få patienter att förbättra sin miljö.

Det tycker hon är en viktig del av inflytande i arbetet: att faktiskt få människor att förändra sig något.

Inflytandet över den egna tiden är det värre med. Det är ryckigt, stressigt och svårt att ha kontroll över sin dag och Lena lägger en del av ansvaret på sig själv.

– Jag behöver lära mig att säga nej.

Hennes arbetsdag börjar med en rivstart. Klockan 8 på morgonen kommer den första patienten till mottagningen och hon har bara en kvart på sig för varje besök. Någon dokumentation däremellan hinns knappast med. De hon möter under mottagningstiden är de som är friska nog att gå själva. Patienter som behöver vårdas i hemmet längre än två veckor skrivs in i hemsjukvården.

– Det är variationen som är charmen med mitt yrke. Hit kommer patienter för allt från blodtrycksmätning till mer subtila saker som kräver läkardiagnoser.

En del kommer nog mest för att ha
någon att prata med, tillägger hon.

En kopp kaffe i all hast och det är dags för dagens första hembesök. Stina Rosberg är 91 år och har besvär med benet. Det ena är dubbelt så tjockt som det andra och Lena sitter på huk och drar på en stödstrumpa. Mediciner diskuteras: Den nya medicinen som är mer urindrivande än den gamla verkar ändå inte ha tillräcklig effekt. Det är svårt att få bukt med bensvullnaden, konstaterar de båda.

Strumpan måste dras på varje morgon.

»Nu måste jag skryta om dig«, säger Lena ömt och berättar hur Stina lagade mat och bakade tårtor till sitt kalas nyligen. Stina blir glad. Det lättar lite med en vänlig medmänniska när balansen är dålig, blodtrycket högt och vätskan samlas i kroppen.

95-årige Gustaf Lindqvist bor något kvarter bort tillsammans med sin hustru. Han har haft en propp i benet och även han behöver en stödstrumpa. Benet är svullet och Gustaf är orolig. Det stramar och han kan inte gå promenader som han brukar. Lena undersöker i sin hukande ställning och säger att hon kommer tillbaka klockan sju i morgon bitti för att ta ett blodprov.

»Det ser inte roligt ut«, konstaterar hon bekymrat när hon ser benet. Det här måste hon rådgöra med doktorn om.

Kvart över elva börjar Lenas telefontid. Hon vet inte om hon hinner tillbaka och har sett till att koppla in telefonen till en kollega om hon blir sen. Patienterna surnar till om hon inte är på plats när de behöver henne. Hon tänker ofta att hon ska planera sitt arbete, men lika ofta tillstöter något som hon inte har räknat med.

Ibland ringer hemtjänsten från någon patient och är osäkra på vad de ska göra. Då måste hon springa dit.

Under lunchen med kollegerna pratas om det speciella i att ha patientens hem som sin arbetsplats. Att patienter vill ha kvar sina gamla sängar stående i hörn i stället för höj- och sänkbara med utrymme runt om försöker de foga sig i. Men när det tänds cigaretter är distriktssköterskornas inställning inte lika mild. Då händer det att de hotar att lämna lägenheten. Eller skyller på en släng av astma.

På språng igen. Hembesök med läkaren och så ett samtal mitt på gatan från Södersjukhuset som larmar om en patient som inte har dykt upp. Läkaren ordinerar blodförtunnande medel och Lena springer tillbaka till mottagningen och lånar medlet ur medicinskåpet. Tillbaka ut och hem till patienten för att ge injektionen hon behöver. Och så en rask promenad till Apoteket för att hämta ut medicinen och återställa det hon lånat.

Visst är det en utmaning att ha flera bollar i luften samtidigt och visst kan det vara spännande att inte veta vad man möter under en arbetsdag. Men, säger Lena, om hon inte hade ett så bra stöd från kollegerna skulle hon inte kunna arbeta här.

När vi talar om prioriteringar under lunchen handlar det om behovet av tydliga riktlinjer om vad som är deras arbetsuppgifter och vilka som ska få ta deras tjänster i anspråk. För även om läkarstödet är bättre i dag än för några år sedan är det distriktssköterskan själv som står där ensam med ansvaret om något går fel.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida