”Snälla, låt mig överleva”

Trots skadan efter fallet från hästen Diego finns ?han som något positivt i Annika Taeslers drömmar. Men att hon ?ska komma tillbaka till livet är långt ifrån självklart.?

Sköterskan såg medlidsamt på mig.?

”Det kommer inte vara för evigt”, lovade hon. ”De har varit tvungna att koppla den förbi dina stämband inne i halsen. Kan man ta bort den längre fram ska du kunna prata som vanligt igen.”

?Jag fnös, mycket tystare än jag räknat med, och hoppades att jag såg lika skeptisk ut som jag kände mig. Det monotona suset som låg som en dov filt runt huvudet hackade till.?

Ändå hade jag varit beredd. Av alla nålar och slangar och tejpremsor som var oupplösliga delar av mig hade den tjocka tuben som satt fast på halsen, respiratorn, överlägset vunnit kampen om min uppmärksamhet. Det var den som sköt ner luft i mina lungor, som fick bröstkorgen att vidgas och mina andetag att bli regelbundna — och den var också den enda som kunde göra mig riktigt, riktigt rädd.

?I ett annat liv hade ironin kanske fått mig att le. Tio minuter utan maskinen skulle få mig att kvävas lika säkert som att jag inte skulle gå från avdelningen på egna ben. Men när ilande sylar skar i nacken, och jag inte kunde så mycket som lyfta en värktablett, hade förmågan att kunna ropa på hjälp helt enkelt blivit livsnödvändig. Och det var just den respiratorn krävt av mig i utbyte.?

Kan man ta bort den längre fram, hade hon sagt.?

Som om framtiden spelade någon roll!??

***

??Flera gånger hade Martin stegat upp avståndet från min säng till medicindisken. Svaret var detsamma varje gång. Fyra meter.?

Fyra meter. Det hade lika gärna kunnat vara fyra mil. Hur jag skulle få personalen att lägga märke till mig hade jag inte räknat ut än — allt jag visste var att det skulle kunna ta evigheter för någon att komma när jag måste vända mig, få mer smärtstillande, inte kunde andas!?

Han hade heller inte mer än hunnit dra sig mot dörren, och nattsköterskan mumla till mamma att man kan verkligen hoppas att hon får vila lite högre än hon tänkt sig, innan örngottet började skava mot plåstret runt operationssåret i nacken. Hur jag än försökte maka huvudet någon centimeter åt än höger, än vänster ristade tyget allt vassare. ??

Efter en stund blängde jag mot klockorna. Att försöka komma till ro igen var lönlöst, med en kudde som hyvlade av skinnbitar varje gång jag andades. Även om jag aldrig lyckats få någon att höra mig tidigare plutade jag med läpparna, blinkade överdrivet och vred tungan fram och tillbaka för att larma — men när andetagen tjocknade i halsen, och luften blev allt svårare att pressa nedanför svalget, förstod jag att hysterin inte var långt borta. Högst medvetet blundade jag, lät kinderna hänga slappt och tankarna leta efter något välbekant. Martin. Hemma. Hästar. Stallet.?

Stallet.? Påminnelsen var ett efterlängtat knytnävsslag. Jag kunde ju smacka!

?Inte som vanligt, att trycka ihop munnen och öppna den så hastigt att läpparna snärtade fram ett fuktigt smack. Men tryckte jag upp tungan i gommen och samtidigt pressade den mot ena sidans kindtänder hördes faktiskt ett klickande ljud — som när jag för en evighet sedan bett Diego att raska på lite grann. I sjukhusrummet, där tystnaden så här dags bara samsades med pipen från monitorerna, ekade klick på klick ut i natten.?

När morgonsköterskan bytte droppåse hade sköterskorna hört mig inte mindre än tre gånger under natten. Jag var inte naiv. Klumpen i halsen när familjen gick hem på kvällen skulle inte försvinna, så mycket begrep jag. Men från och med nu kunde jag kanske, kanske slippa den värsta fasan när taklampan släcktes.??

Hela nästa förmiddag inbillade jag mig att jag äntligen fått situationen under kontroll. Jag lyssnade på monitorn, inte bara hörde den, och blev nöjd när blipp-blippen pep i helt regelbundna intervall. Jag vågade nästan tjuvkika när Håkan satte min vanliga spruta med blodförtunnande i magen. Och när den vänstra klockan passerat halv elva, och sköterskorna vid medicindisken — de som inte blev matade genom en sond — började prata högt om menyer och rikskuponger och Ska vi ta restaurangen bakom huvudentrén i dag? hade jag redan stålsatt mig för att inte bli avundsjuk.?

Var det i själva verket därför? För att jag tillåtit mig själv att slappna av, som om jag kunde överleva en hel förmiddag utan en enda katastrof??

Men så kom det. Gurglet av något segt varje gång jag andades ut, som om någon fyllt respiratorslangen med bubblande sirap. Motståndet killade i halsen, så där så jag instinktivt försökte harkla mig — fast jag verkligen borde veta bättre vid det här laget.?

För det gick fort. Snart hade allting förändrats: Framför allt kände jag hur sirapen inte alls låg i slangen, utan packade sig som en grötaktig gegga från mitt svalg och ända ner i bröstkorgen. Bubblet blev allt dovare, och i stället för att killas gjorde luften ont varje gång jag andades in — som om jag skulle gå av, som om mitt bröstben bröts itu inifrån. Ju mer jag kippade efter luft, desto mer kändes varje andetag som en stenbumling jag måste pressa genom ett sugrör. Jag hade aldrig varit nära att drunkna. Ändå förstod jag att det bara var en tidsfråga innan mina luftrör skulle slamma igen helt, tills de inte längre släppte igenom någon gnutta syre och jag skulle kvävas-dö-nu!??

Håkan hade stannat framför Handdukar-?garderoben när något fick honom att kasta en blick åt mitt håll. Han förstod direkt, stängde dörren med en smäll och gjorde för första gången inte ens en ansats att le.?

”Respen?”?

Jag hade spärrat upp ögonen, men vågade inte nicka ifall ett sådant slöseri med syre skulle få mig att svimma fortare. Håkan såg behärskad ut.?

”Det var bara ett par timmar sen sist… Du bildar verkligen mycket slem du. Jag hämtar sugen.”

?På ett ögonblick var han tillbaka och i full färd med att dra på handskar, plocka fram ett långt och genomskinligt plaströr, riva isär förpackningen, slänga i soptunnan, vända sig till den genomskinliga behållaren på väggen bredvid sängen och fästa röret till den. Jag var väl medveten om att Håkan var bland de snabbaste i personalen. Ändå gick varje rörelse i ultrarapid, och nervöst undrade jag hur länge man egentligen kunde hålla andan och fortfarande vara vid medvetande. Håkan var naturligtvis fullt koncentrerad på sitt. Ändå försökte jag vädja med blicken till honom att skynda sig, att snälla låta mig överleva den här gången också, att göra något. Fort!?

”Beredd?”??

När han satte på maskinen hade jag knipit ihop ögonen. Och fastän jag kände hans andedräkt mot ansiktet, så jag förstod att han lutat sig över mig, dränktes rösten nästan helt i väsandet från sugen. Jag hatade ljudet och älskade det på samma gång. En sista gång gapade jag och försökte kvälja upp lite slem i munnen. Sedan nickade jag.?

Håkan var resolut. Vant kopplade han loss respiratorslangen från hålet på min hals och lyfte bort den. Som vanligt slog det lock för öronen när luften försvann — som om hela jag stängdes av från världen, som om han trätt en plastpåse över huvudet på mig och snörpt åt.?

”Okej?” hörde jag långt bortifrån. ”Då kör vi.”??

Det var egentligen för äckligt att se. Ändå kisade jag när han tog tag om plaströret, satte det mot min hals och tryckte in det i hålet. Som en tjock, iskall orm trängde det sig ner i mig genom blod och hudflikar, förbi kräkreflexen — axlarna ryckte av spasmer när jag hulkade — och ner i luftstrupen mot lungorna. Sedan tillbaka. Och igen. Kanten av plasten skavde mot insidan av halsen när Håkan drog röret upp och ner, medan han såg alltmer sammanbiten ut.

?Jag var glad att det var han som stått vid garderoben. Flera av sköterskorna verkade tycka att det här var lika vidrigt som jag, och duttade bara lite med plaströret uppe vid hålet. Håkan skulle aldrig ge sig innan jag kunde andas obehindrat igen. Trots det, och fastän jag blundade hårt igen, var det omöjligt att hejda det brännande salta bakom ögonlocken.
TEXT: ANNIKA TAESLER