”Som en fånge i min kropp”
Allt fler bedöms lida av långtidssjukdom efter att ha smittats med covid-19, även personer som inte behövt sjukhusvård. En av dem är sjuksköterskan och ortoptisten Åsa André i Skövde. Hon gick från ett aktivt liv med heltidsjobb och träning till att knappt orka jobba halvtid.
Bland dem som drabbats av långtidscovid finns också många som jobbar i vården.
En del har smittats på jobbet, medan andra har blivit smittade på fritiden. För Åsa André, sjuksköterska och ortoptist på ögonmottagningen vid Skaraborgs sjukhus och förtroendevald för Vårdförbundet, började allt efter en semesterresa. Hon landade tillsammans med sin man på Landvetters flygplats en lördag i slutet av mars. När hon vaknade på måndagen kände hon sig småförkyld.
— Efter ett par dagar kände jag att det inte var någon vanlig förkylning. På fredagen hade jag sådant tryck över bröstet. Det var som om en tennisboll satt fastspänd med ett skärp runt bröstet, säger Åsa André.
Till det kom hosta och en isande huvudvärk. Det kändes som om något kröp under huden i pannan. Och så tröttheten — en massiv kraftlöshet som gjorde det svårt för henne att ens lyfta armarna.
Andningsbesvär på jobbet
När intervjun görs har det gått nästan sju månader sedan hon insjuknade. Det är grå novembereftermiddag när vi ses över videolänk. Åsa André jobbar numera halvtid och har hunnit hem och vila ett par timmar före intervjun, något som krävs för att hon ska orka. Vid hennes fötter ligger hunden Beppe lugnt utsträckt på köksgolvet. Han har varit ett gott sällskap det senaste dryga halvåret.
För precis som Åsa André kände på sig så blev det ingen vanlig förkylning. Den första månaden orkade hon inte ta sig utanför dörren. Sedan blev hon något bättre.
— Så måndagen den fjärde maj åkte jag och jobbade, efter att ha fått negativt svar på ett covid-19-test. Jag gick där i korridoren och tyckte att alla andra gick så fort. Jag försökte gå snabbare — och då kom andningsbesvären.
När Åsa André kom hem efter fredagens arbetspass var både hostan och huvudvärken tillbaka. Hon blev andfådd av minsta ansträngning och var förlamande trött. Det blev sjukskrivning på nytt.
— Jag var så trött på morgonen att jag kunde tänka: ”Ska jag borsta tänderna, borsta håret eller tvätta ansiktet?” Flera gånger när jag och min man satt och skulle äta så orkade jag inte lyfta besticken.
Konstant oro i kroppen
Tårarna kommer flera gånger när Åsa André berättar. Hela livet har ställts på ända. I början av sommaren, när hon mådde som sämst, tog hon på egen hand kontakt med sjukgymnast och arbetsterapeut. De har varit ett värdefullt stöd, inte minst arbetsterapeuten som hjälpt till med strategier för hur hon kan disponera sin begränsade energi.
Sedan dess har Åsa André långsamt blivit lite bättre. I slutet av juli kunde hon börja jobba igen, först 25 procent och från september 50 procent. Det är nätt och jämnt vad hon orkar med. Den isande huvudvärken är kvar, liksom andfåddheten som kommer vid minsta ansträngning. Vilopulsen ligger på runt 90 slag i minuten och ibland rusar hjärtat. Intensiva pirrningar i underbenen och hemska mardrömmar gör det omöjligt att bli utvilad under natten. De senaste två månaderna har dessutom magen svullnat upp.
— Det är en konstant oro i kroppen, som att den jobbar på högvarv hela tiden. Jag känner mig som en fånge i min egen kropp. Det är otroligt tungt, säger Åsa André.
Inget test har kunnat visa att det är covid-19 hon drabbats av, och hon har inga antikroppar. Hennes läkare har ändå gjort den kliniska bedömningen att det är covid-19 som ligger bakom symtomen.
— Alla har blivit tagna på sängen av det här viruset, även sjukvården. Men jag har haft tur och har en jätteengagerad husläkare och inga problem med Försäkringskassan, som jag förstått att många kämpar med.
”Du kan ha otur”
Att vara långtidssjuk i covid-19 syns inte alltid utanpå, betonar Åsa André. Hon tycker det är viktigt att som patient bli lyssnad på, även om det i dagsläget är svårt att hitta behandlingar som fungerar bra.
Nu ökar smittspridningen snabbt. Det gör Åsa André både ledsen och arg. Hon tänker på alla kollegor och hur de ska orka.
— Jag förstår att människor vill träffas, men vi kan inte det på samma sätt just nu. Visst, du kanske bara får en liten förkylning — eller så hamnar du på iva eller blir långtidssjuk, som jag. Du kan ha otur.