”SOS Alarm – vad är det som hänt?”
Över 70 procent av samtalen till SOS Alarm är fel- eller busringningar. Och svårare än att bedöma ett ambulansbehov, är det att skaka av sig skäll och okvädingsord och sedan snabbt ställa om sig till nästa samtal.
I en jättesal insprängd i urberget, 37 meter under jorden, ligger Stockholms SOS-central. Här i trafikrummet tar 65 SOS-operatörer emot omkring 2000 samtal per dygn. »sos Alarm ? vad är det som har hänt?«
Britt-Marie Majd är sjuksköterska och en av dem som svarar på nödanrop från allmänheten. Till över 70 procent är det tysta anrop, fel- eller busringningar.
En joggare har råkat komma åt knapparna på sin mobiltelefon, för numret 112 går igenom tangentlåset, och operatören får en flåsande motionärs andhämtning i örat. En ungdom ute på stan, vars kontantkort tagit slut, slår 112 för att få bli kopplad hem till mamma? .
Påhittade olyckor
Eller, för fjärde gången i rad den här dagen, ett barn från en skola någonstans i Upplands-Väsby ringer och skriker »eld« i luren. Fast någon eld är det förstås inte. Ännu värre: personer ringer 112 och larmar om en svår olyckshändelse, men när ambulanserna kommer till platsen finns ingenting där.
? Tänk om det verkligen skulle inträffa en stor olycka och vi har tagit alla resurser till något påhittat, säger Britt-Marie Majd.
Hon har tio års erfarenhet som sjuksköterska på barnintensiven och tycker att en svårighet med arbetet som SOS-operatör är att hon bara har sin hörsel att lita på.
Och på uppgifterna från den som ringer ? vilken ofta inte är patienten.
Fast det svåraste är inte att avgöra vilken prioritet ett samtal ska ha, utan att tvingas ta emot utskällningar och kränkningar och sedan fortsätta som om ingenting hänt när nästa samtal kommer.
? Det finns de som ringer och gapar och talar om vad de vill göra med en, berättar Britt-Marie Majd med viss uppgivenhet.
Rädda att lägga sig i
Hon har lärt sig att ge svar på tal. Det är nödvändigt, konstaterar hon och hennes sjuksköterskekollega Monica Moberg-Falk, funktionschef för sjuksköterskeoperatörerna.
Många samtal kommer också från bilister som misstänker någon för att köra onykter, eller från dem som ser en bil vid vägkanten och en person till synes livlös bakom ratten. Att man ringer om någon som ligger livlös på gatan eller trottoaren är heller inte ovanligt.
? Allmänheten är hjälpsam ? men bara till en viss gräns. Det är sällan någon som vill stanna till och själv se efter hur det är ställt med den nödställde, säger Monica Moberg-Falk.
Man är rädd för att lägga sig i.
Inget förvånar längre
En del av samtalen kommer också från så kallade stamkunder. De som ringer varje helg och klagar på bröstsmärtor, eller damen som ständigt uppger att hon blivit »utsatt för stöld«. SOS-operatörerna känner dem väl.
? En del är svårt psykiskt sjuka. Det är tragiskt att de bara har oss att ringa till.
Ett av de värsta passen är fredagar efter lön. Då slår »kungarna i baren« sig lösa; super sig fulla och bankar ner någon antagonist på vägen. Vid valborg, midsommar och Lucia gäller samtalen 13?14-åringar som druckit sig medvetslösa. Kring jul och andra familjehögtider är familjebråken vanligast.
? Inget förvånar en längre, konstaterar Monica Moberg-Falk.
Och fina fasader tror hon inte heller på mer. Hot och misshandel är inte ovanligare på de fina adresserna.