Spåren av?smärtan utmanar vården

Tortyrdrabbad. Steg utanför ytterdörren fick henne att vakna i skräck om natten. Minnena gjorde sig påminda. Att hon kunde — och vågade — söka vård förstod hon inte själv. En dag gick det inte längre.

En klar vårdag 1987 sitter Susana Luna hemma i sin lägenhet i Vårby gård utanför Stockholm och hör hur posten dimper ner i brevinkastet. Där finns lönebeskedet, det som får henne att tippa över kanten, droppen som får bägaren att rinna över, spiken i kistan. Lönen är bara en krona.

Maktlöshet. Rädsla. Panik. Susana Luna förstår ingenting, varken känslorna som väller fram eller lönebeskedet. En krona — för att jobba halvtid som förskollärare i en månad? Hon förstår att det troligtvis bara är ett tekniskt fel, men när hon slår numret till kommunen för att höra vad som hänt får hon inte fram ett ord. Hon försöker igen, men lyckas inte bättre, inte vid nästa försök heller.

En kompis ringer på och finner sin vän — stark, politiskt aktiv och van att stå upp för sin sak — i ett outsinligt tårflöde. Hon förstår. Susana Luna hade berättat vad som hände de unga, politiskt aktiva som militärerna i Argentina förföljde både före och efter kuppen 1976. Kompisen kontaktar Röda korsets centrum för torterade flyktingar och Susana får tid med en gång.

Det var första gången som hon fick hjälp med att bearbeta tortyren, 12 år efter att hon kom till Sverige. I kontakter med vården handlade det alltid om den onda ryggen, eller sjukdomen hon just sökte för. Ingen frågade om det kanske mindre uppenbara.

— Om jag någon gång nämnde att jag hade suttit i fängelse och förlorat ett barn, sa jag det bara kallt i förbifarten, som om det inte var något att tala om, berättar hon.

Susana Luna såg egentligen Sverige som en tillfällig lösning. Hon ville tillbaka till Argentina och fortsätta kampen. I väntan på det högg hon i med solidaritetsarbete härifrån, hade fullt upp som ensamstående mamma och att vara familjeförsörjare.

Men minnena från fängelset gjorde sig påminda. Ljudet av steg utanför ytterdörren kunde få henne att vakna upp i skräck om natten. Det påminde om när fängelsevakterna hämtade henne för att våldta, slå eller hota att skada hennes familj. Hon hade svårt att somna och var rädd att förlora sina barn om hon fortsatte att studera på universitetet, kanske för att hon hade förlorat sin fem dagar gamla son efter att ha släppts ut ur fängelset. Tortyren hade brutit ner henne till att ständigt känna sig rädd, osäker och otrygg.

Trots sina svåra upplevelser förstod inte Susana Luna att hon behövde hjälp. Många hon lärde känna här hade varit med om ännu värre saker som politiskt aktiva i sitt tidigare hemland.

— Jag blev irriterad när folk tyckte synd om mig. Jag försökte visa att jag var stark och att fienden inte hade besegrat mig. Men det gjorde att jag blev svagare inuti, säger hon.

Susana Luna är inte ensam om att få vänta i många år på att få hjälp med att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Enligt Röda korset uppskattas mellan 25 och 30 procent av de runt 40 000 asylsökande och flyktingar som varje år söker skydd i Sverige vara krigsskadade eller ha utsatts för tortyr. Bara en bråkdel får vård.

Röda korset har kapacitet att ta emot 1 500 patienter per år på sina tio mottagningar. Därtill finns ett antal mottagningar i annan regi runt om i landet som kan ta emot några hundra patienter vardera. Det är att jämföra med att i genomsnitt 13 000 årligen har fått asyl som flyktingar, räknat på de senaste fem åren.

Sverige har skrivit under FN:s tortyrkonvention, som bland annat handlar om att personer som har utsatts för tortyr har rätt till rehabilitering. Men här finns ingen gemensam strategi för hur tortyrskadade ska tas om hand, utan det är upp till varje landsting att ordna.

Danmark har däremot satsat på flera kunskapscentrum som är specialiserade på tortyr. Centrumen får statliga medel för att forska och sprida kunskap om tortyröverlevare och anses som världsledande. Bara i Köpenhamn finns tre centrum med över 100 anställda.

Inom Stockholms två kris- och traumamottagningar arbetar 40 personer, ändå har den svenska huvudstaden många fler invandrare än den danska. Monica Brendler, verksamhetschef på Röda korsets centrum för tortyrskadade, anser att Sverige borde bygga upp åtminstone ett nationellt kunskapscentrum om tortyr, kanske i stil med Nationellt centrum för kvinnofrid, som redan finns.

Precis som Röda korset anser Sveriges kommuner och landsting, SKL, att statliga pengar behövs. Men Anders W Jonsson, gruppledare för Centerpartiet i riksdagen och ordförande i socialutskottet punkterar tanken. Landstingen borde kunna göra mer inom givna ramar och Socialstyrelsen har redan i uppdrag att ta fram ett kunskapsstöd, säger han.

För många i vården handlar det om att över huvud taget våga fråga.

— De vill inte höra sådana fruktansvärda historier och tror att det är bra att inte väcka den björn som sover. Men björnen sover inte, säger Luis Ramos Ruggiero, psykolog vid Kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus utanför Stockholm.

Ju längre tid som går desto värre blir ofta de psykosomatiska besvären.

— Tortyr är en av de svåraste händelser som kan drabba en människa. Det är värre än att ha varit med om en tsunami eller bilolycka, säger Luis Ramos Ruggiero.

Vårdpersonal måste lära sig att tolka somatiska tillstånd i ett vidare sammanhang, anser han, och efterlyser ordentliga utbildningar inom både psykiatrin och primärvården.

Men det finns öar av kunnande. På flyktingmedicinska mottagningen i Göteborg jobbar sjuksköterskan Neda Zakeri med hälsoundersökning av asylsökande. Varje samtal inleder hon med att berätta om vad den innebär, om sekretessen inom vården och att mottagningen inte samarbetar med Migrationsverket utan bara fokuserar på hälsa. Hon försöker att inte vara så formell och att ha en mjuk ton i rösten, särskilt när hon frågar om personens bakgrund.

— Det är viktigt att se till att verkligen lyssna aktivt och att försöka läsa mellan raderna, säger Neda Zakeri.

Ibland berättar personen inte om sina traumatiska upplevelser, men ansiktsuttryck, kroppshållning och hur de har flytt gör att hon kan få en känsla av att något hemskt har hänt. Då händer det att hon frågar rakt ut om den nyanlända har utsatts för tortyr.

— Jag är inte rädd för att ställa frågan eftersom jag vet att jag har ett team bakom mig som kan hjälpa. Vi kan hålla dem under armarna. Jag kan ha fel, men det är bättre att fråga än att inte fråga alls, säger hon.

Ibland vill inte patienten prata trots att hon eller han har utsatts för tortyr eller våldtäkt. Då brukar Neda Zakeri inte tvinga sig på utan i stället berätta vilken hjälp som finns att få, i fall personen skulle må sämre i framtiden.

För Susana Luna var det tur att hennes kompis kände till Röda korsets centrum för tortyrskadade. Där gick hon i gruppterapi under två år. När hon senare fick en aggressiv godartad tumör i magen kom traumat från Argentina upp igen och hon fick individuell terapi på Kris- och traumacentrum vid Danderyds sjukhus i ytterligare några år.

Hon tror att det hade gått ännu bättre för henne i livet om hon hade fått hjälp tidigare, men är ändå otroligt tacksam över vården hon har fått.

— Jag tror inte att jag hade klarat mig i samhället över huvud taget om jag inte hade fått hjälp. Jag hade säkert kommit in i djupa depressioner, säger Susana Luna, som numera känner sig ganska hel igen.

För några år sedan fick hon ytterligare upprättelse. Den argentinska staten har gett ersättning för att hon satt fängslad för sina politiska åsikter och dessutom har torterarna i fängelset ställts inför rätta.

— Det känns underbart, säger hon.