»Stå framför medlemmarna var en träning i mod«

När Karin Rangin var vice ordförande i Malmöhus gick Vårdförbundet ut i strejk. Det hon upplevde då har påverkat hennes yrkesliv ända sedan dess.

Karin Rangin tänker på den januaridag 1996 när hon stod inför 450 arga och besvikna medlemmar i matsalen på Malmö allmänna sjukhus och skulle förklara varför strejken hade avbrutits och förbundet skrivit på avtalet.

Karin Rangin var själv säker på att hon skulle säga nej till avtalet när hon reste till Stockholm för att delta i den avgörande avtalskongressen. Men hon gjorde, som hon själv beskriver det, en resa den dagen som ledde fram till att hon accepterade avtalet.

– Min uppgift var att förmedla detta till medlemmarna. Det var en träning i mod. Men när mötet var slut hade de lyssnat. Jag hade inte tidigare upplevt mig som en ledare, men när jag lyckades hantera det mötet förstod jag att jag hade något slags talang för det.

Karin Rangin sitter i ett litet sammanträdesrum i Helsingborg och berättar. Helgen har hon tillbringat med att planera för semesterresan till Thailand som hon och döttrarna ska göra – bokat resor och hotell. Hon har nio mil att åka från hemmet i Höllviken norr om Falsterbo till sin arbetsplats och jobbet som sjukvårdsdirektör för nordöstra sjukvårdsdistriktet.

Det har gått tio år sedan den stora konflikten och hon är inte längre fackligt aktiv. Men det hon lärde sig ? om människor och om sig själv – bär hon med sig. Det har i själva verket i grunden påverkat hennes fortsatta yrkesliv.

Hon var sjuksköterska på Malmö allmänna sjukhus, Mas, när hennes fackliga arbete började.

– Jodå, mina ungar har också demonstrerat, med skyltar där det stod »ge mamma mer betalt«.

Men hon nöjde sig inte med att låta döttrarna bära skyltar. Hon engagerade sig i klubb 7 inom dåvarande Vårdförbundet shstf:s Malmöhusavdelning. När konflikten bröt ut 1995 var hon också vice ordförande i länsavdelningen.

Ordföranden Margareta Albinsson satt i förbundsstyrelsen och var engagerad på riksnivå. Vice ordföranden fick ta ansvaret för att leda konfliktarbetet på hemmaplan.

Upplevelserna som strejkledare var ett skäl till att Karin Rangin accepterade uppdraget som ordförande för avdelningen. Men också att hon hade blivit uttagen till ett chefsrekryteringsprogram inom regionen. Av ursprungligen över hundra personer var Karin Rangin en av åtta som återstod när urvalsprocessen var klar.

Men chef ville hon inte bli. Inte då. Hon valde
i stället att ta uppdraget som ordförande för Vårdförbundet i Region Skåne. I den rollen ringde hon några år senare chefen för produktionsstaben för att understryka hur viktigt det var med omvårdnadskompetens i den stab han höll på att sätta samman.

Det visade sig att han just hade tänkt ringa till Karin för att erbjuda henne jobbet. Slutet på det hela blev att Karin Rangin själv blev den som fick stå för omvårdnadskompetensen.

Vad var det då som lockade Karin Rangin att lämna sitt fackliga uppdrag och bli en del av arbetsgivarsidan?

– Jag hade engagerat mig fackligt för att påverka det som jag inte tyckte var bra. Som anställd i staben fick jag chansen att fortsätta med att utveckla hälso- och sjukvården. Min utgångspunkt har hela tiden varit medarbetarperspektivet, men nu har det utvidgats till att också vara ett medborgarperspektiv.

Karin Rangin hade varit fackligt engagerad i 13-14 år när hon anställdes i produktionsstaben; av dem tio år på heltid. Hon säger själv att hennes perspektiv har förändrats hela tiden.

– Först var vårdavdelningen min värld. När jag kom med i klubbens styrelse och sedan länsavdelningens vidgades perspektivet. Jag lärde mig att man kan se saker på olika sätt.

Men det betyder inte att Karin Rangin tycker att hennes grundläggande åsikter förändrades.

– Jag står fortfarande för det jag stod för när jag först engagerade mig fackligt.

När hon lämnade sitt fackliga arbete blev hon inte chef utan gick till ett jobb som tjänsteman i en stabsfunktion. Hon hade aldrig kunnat byta från att vara ordförande i avdelning Skåne till att bli chef i verksamheten.

– Det skulle ha svajat. Jag var ju den som stod för Vårdförbundets åsikter och perspektiv. Nu fick jag tid att landa i arbetsgivarperspektivet.

Men Karin Rangin tycker inte att det är så stor skillnad mellan att vara facklig företrädare och arbetsgivarrepresentant.

– Värderingarna skiljer sig faktiskt inte så mycket.

Kanske beror det på att Vårdförbundet har ett annat perspektiv än andra fackliga organisationer. Karin Rangin ser i alla fall en stor skillnad mellan hur Vårdförbundet och Läkarförbundet agerar.

– Vi från Vårdförbundet hade tidigt ett tydligt patient- och medborgarperspektiv. Läkarförbundet hade inte klarat av att frigöra sig från sin roll som särintresse. Och så är det fortfarande.

Hon kan se det i sin närhet. På Helsingborgs lasarett, på andra sidan av den stora genomfartsleden i staden, arbetar Sjukhusläkarnas ordförande Marie Wedin. Hon har satt fart på diskussionen om vem som är mest lämpad att vara chef. Enligt Sjukhusläkarnas åsikt ska det vara en läkare.

– Det är en gammaldags diskussion, en förlegad diskussion, avfärdar Karin Rangin. Jag tycker att den hör till nittiotalet. Och jag tror inte att den är särskilt het för så många i dag, även om några enstaka personer kan ha starka känslor när det gäller vem som ska vara chef.

– Jag personligen har inga problem med mitt chefskap i vardagen, säger hon.

Till saken hör att inte bara hon, som chef för distriktets kansli, är sjuksköterska, utan också hennes kollega på Helsingborgs lasarett.

– Jo, visst var det en del diskussioner då, för tre år sedan när Carina Mohlin, en icke-läkare, blev chef i Helsingborg. Men jag tycker inte att det är någon bred diskussion om det i dag.

Karin Rangin ser skillnader i hur mycket den professionella tillhörigheten betyder, beroende på var i organisationen man befinner sig. Enkelt sagt, ju längre bort från verksamheten, desto mindre betyder yrkestillhörigheten.

– För mig som befinner mig på förvaltningschefsnivå har det haft liten betydelse vilket yrke jag har haft från början. Men det är klart att diskussionen lever på ett annat sätt ju längre ut i organisationen man kommer.

– Men för tio-femton år sedan prioriterades de medicinska kunskaperna också när chefer på förvaltningsnivå skulle utses.