Ständigt på språng

Vårdförbundets avdelningsordförande Anita Kristiansson i Umeå berättar om sitt jobb i en personligt skriven dagbok.

7 februari 2000

Söndag 5 december 1999
Med en stor kopp kaffe, en saffransbulle och ett par pepparkakor sätter jag mig och påbörjar veckans dagbok. Det är roligt att sätta sig framför datorn och formulera tankar. Jag skriver ofta och mycket, men aldrig dagbok, så det här blir en alldeles ny upplevelse för mig. Idag är det andra advent. Jag åker ner till centrum för att köpa mig en vintermössa. Det är kallt ute, jag känner hur kylan biter i örsnibbarna när jag går från bilen. Fem i tolv, på väg ner till centrum, sänder jag en tanke av beundran till Stig Wallin som är mycket engagerad i Fem i tolv-rörelsen. Trots att det är många år sen den startade känns den väldigt angelägen just nu. Jag hade gärna deltagit i en manifestation idag, men i Umeå med omnejd fanns inget på gång, vad jag vet. Några initiativ för att dra igång något har jag inte heller själv tagit vilket ger mig lite dåligt samvete.

Väl hemma tänker jag genast ge mig ut i det vackra vintervädret, men maken Sven-Erik har lagat mat så det är bara att tacksamt sätta sig till bords.

Nils Vesterberg, vår ombudsman, har sökt mig via mitt mobilsvar och vill att jag ska ringa honom. Det hör verkligen inte till vanligheterna att vi pratar jobb en söndag, så jag blir förvånad. Det visar sig att han har ett alldeles särskilt skäl: det gäller hans egen arbetssituation.

Innan läggdags läser jag igenom vår uppsats om omvårdnad av unga kvinnor inför ställningstagande till abort. Ulla Skrivars-Blad, avdelningschef på medicinmottagningen, Anita Hjelt, barnmorska på specialistmödravården, och jag läser omvårdnad 21–40 poäng på distans. Vi ska arbeta vidare med den i morgon kväll.

Måndag 6 december
Efter frukost och en snabb titt i morgontidningen ger jag mig iväg till arbetet. På vägen dit lyssnar jag på lokalradion som har ett inslag om barnmorskorna i Lycksele som sagt upp sig. Som vanligt när nyheterna handlar om Vårdförbundets medlemmar lyssnar jag extra noga. Där jag sitter i bilen bestämmer jag mig för att prata med arbetsgivaren om kvarvarande barnmorskors situation. Passande nog ska jag träffa landstingets personaldirektör idag på förmiddagen.

På kontoret hämtar Evy Gustafsson, vår viceordförande, en kopp kaffe åt mig. Vi sätter oss och går igenom vad som diskuterades i landstingets centrala samverkansgrupp, csg, förra veckan. Landstinget startar nu en process som bland annat handlar om översyn av förvaltningsorganisationen. Det låter spännande! På torsdag denna vecka är en träff planerad. En snabb kopp kaffe vid halv tio hinner jag med innan Evy och jag sätter oss i bilen för att åka till landstingshuset. Där ska vi prata lönepolitik med personaldirektören. Det blir ett bra samtal även om samma personer diskuterat samma frågor många gånger förr.

Efter lunch och besök hos samordnarna inom Umeå sjukvård åker jag tillbaka till kontoret. Innan dagens slut blir det några telefonsamtal. Ett av samtalen blir extra långt. Det är en person som ringer från Stockholm, jag hör att hon kommer från Norrbotten, vilket jag talar om för henne. Genast uppstår en förtrolig stämning oss emellan. Tänk att min tornedalska bakgrund spelar så stor roll för mig i mitt dagliga liv!

Middagen blir snabbast möjliga, för jag, Ulla och Anita
ska jobba med vår uppsats hemma hos mig. Av utbildningen återstår nu bara denna uppsats och examination av den vecka fem.

Tisdag 7 december
Jag tittar ut genom fönstret det första jag gör och konstaterar att det verkar vara klart väder. Det är bra, för vi ska ha styrelsemöte i Umeå i dag och några ska köra långt för att ta sig till mötet.

Styrelseledamöterna Lena Sjölin och Tarmo Murto kommer till avdelningen runt tio. Vi diskuterar fram ett dokument om etiska principer som vi ska presentera för styrelsen under dagen.

Lunch äter jag med Kristina Wincent, mas i Umeå kommun. Mellan tuggorna pratar vi om hur kommunen samarbetar med landstinget, om kvalitetsfrågor och om arbetssituationen i kommunen. Efter lunchen går jag till styrelsemötet. Det varar från lunch ena dagen till och med lunch nästa dag. Vi pratar om besluten som togs på kongressen och om avtalsrörelsen.

Så är vi framme vid det tillfälle då vi ska börja delegera rätten att teckna arbetsplatsanknutna kollektivavtal till företrädare. Det här är helt i rätt riktning och inte en dag för tidigt, men det är ändå inte helt lätt för styrelsen att ta det beslutet.

På kvällen promenerar jag i bitande kyla till tavelinramningen. Carina Davidsson, SeA-handläggare och administratör, ska få en tavla med Umeåmotiv av avdelningen när hon snart flyttar till Malmö.

Onsdag 8 december
Kallt och klart också idag. Vi fortsätter vårt styrelsemöte. Dagens första fråga är ställningstagande till etikdokumentet. Vi beslutar att anta det och också en plan för hur detta ska bli ett »levande« dokument.

Evy och styrelseledamoten Bengt Sjöberg berättar om det som är aktuellt i avdelningens Rysslandsprojekt. I Ryssland är transporter ett stort problem och vi har fått en förfrågan från rna, den ryska sjuksköterskeorganisationen, om en donation på 1 000 dollar till inköp av buss. Vi beslutar att ge pengarna. Evy berättar att hon söker pengar från bland annat Olof Palmes fond för att vi ska kunna ha ett styrelsemöte i Ryssland. Dagens sista punkt är verksamhetsplanen för 2000.

Efter lunchen återvänder jag till kontoret. Radio Västerbotten har sökt oss. Jag har lovat att prata med dem men ber Evy ta samtalet istället. Jag tror att det är viktigare att jag pratar med
styrelseledamoten Karin Berntsson inför csg. Jag avbryter vårt samtal en stund för att prata med en företrädare som behöver få snabb återkoppling på sitt agerande i en fråga.

Innan jag ger mig av hemåt läser jag igenom min e-post. Jag öppnar bara brev som ser intressanta ut. Det roligaste brevet
i dag är från dottern Mia. Hon bor i Jönköping och läser på sjuksköterskeprogrammet där. Nästa termin ska hon vara utbytesstudent i Chicago. Sven-Erik och jag ska åka dit i mars och hälsa på henne och jag tror att jag tänker på det varje dag. Mina år som förtroendevald tänker jag avsluta med en lång semester och en usa-resa.

Jag ser faktiskt fram emot att avsluta ordförandeuppdraget
– inte för att jag otrivs utan för att jag har svårt att prioritera så att uppdraget inte får all min tid.

Torsdag 9 december
Idag skulle jag ha varit i Stockholm på ssf:s fullmäktige men Evy åkte istället. Det känns så bra. Det är inte det att det är nåt fel på Stockholm. Tvärtom, men jag trivs helt enkelt bättre hemma.

Jag åker direkt till landstingskontoret. Vid halv nio är llg och csg samlade, drygt 20 personer. Vårt uppdrag är att hitta landstingets styrkor, svagheter, möjligheter och hot inför åren 2003–2006. Vi har ett bra samtalsklimat i gruppen.

Åter på kontoret öppnar jag min e-post och ser att vi nu lämnat yrkanden inför avtal 2000 till arbetsgivarna. Jag e-postar omgående förhandlingsnytt till avdelningsstyrelsen. Jag blir sittande en stund och minns förra gången, både yrkandena och sen strejken. Det var inte lätt att vara ny ordförande då, men spännande och väldigt lärorikt. En medlem ringer och vill ha hjälp i en knepig situation. Vi pratar länge och samtalet resulterar i att jag ringer upp arbetsplatsens företrädare och samordnaren. Vi bokar tid för en träff med medlemmarna på arbetsplatsen.

Jag blir kvar på jobbet till strax före 18.00. När jag kommer
ut har snöfallet tilltagit och det har börjat blåsa. Jag ser nästan inte två meter framför mig när jag kör. Usch, jag är alldeles skakig när jag kommer hem.

Fredag 10 december, Nobeldagen
Dagen börjar med fil, flingor, te och morgontidningen. När jag gör mig i ordning känner jag att jag fått mer ont i armen. Det började för två-tre veckor sedan och gör mer ont dag för dag. Troligtvis beroende på för stor användning av datorn. Jag försöker att inte känna efter så noga, men kan ändå inte låta bli att prata om det när jag kommit till kontoret. »Typiskt sjuksköterskor, de ser bara till att andra mår bra men bryr sig mindre om sig själva«, är Kristina Larssons kommentar när jag berättar om mitt onda.

Jag har nästan alltid min dörr öppen och tycker om när anställda, styrelseledamöter, samordnare och andra kommer in till mig och pratar en stund. Detta händer mer vissa dagar och mindre andra. Idag är en sådan dag då någon kommer in till mig hela tiden.

Jag har lärt mig att inte genast läsa all post och e-post eftersom tiden inte räcker till. Idag läser jag en del. Jag skickar vårt etikdokument till Lisbeth Löpare Johansson, ordförande i Norrbotten, och hon skriver snabbt ett svar. För mig är det både viktigt och roligt att ha kontakt med andra ordförande och kanske då främst med Lisbeth.

Margareta Sundin från ssf och jag pratar på telefon om ssf:s 90-årsjubileum den 14 mars. Jag har lovat att åtminstone delvis vara ansvarig för jubileumsarrangemangen i Umeå.

En medlem kommer och vill ha hjälp med anledning av att hon ska arbeta i Norge. En annan medlem, biomedicinsk analytiker och sugen på att engagera sig för yrkets utveckling, ringer och frågar vad som gäller för henne som dubbelorganiserad. Vi reder ut detta och jag förmedlar en kontakt mellan henne och Karin som är samordnare och också biomedicinsk analytiker. När jag pratar med Karin berättar hon också att tv:s Nord-Nytt ska intervjua någon företrädare om Umeå sjukvårds erbjudande till sjuksköterskor som vill gå viderutbildning inom anestesi, iva, operation och barn. Jag uppmuntrar Karin att låta sig bli intervjuad.

Lördag 11 december
Härligt att vakna utsövd. Klockan är nio, alla andra i huset sover när jag går till köket och kokar kaffe. Det är 17 grader kallt när jag går efter tidningen. På lördag morgon är det nåt alldeles särskilt med att läsa tidningen. Då finns det tid att läsa även annat än nyheter, ledaren och debattartiklar. Under tiden jag läser vaknar resten av familjen.

Jag väljer en promenad i dagsljus framför sonens innebandymatch. Maken följer med honom på matchen och jag går med min syster Lisbeth runt sjön här intill. Det är så vackert! Vit snö och strålande sol. Vi har sjön på höger sida om oss och havet till vänster. Efter promenaden dricker vi kaffe och äter saffransbullar hos henne. Det hinner nästan bli mörkt innan jag är hemma igen.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida