Stärk mödrarnas självtillit

Bakgrund: Passiv rökning i småbarnsfamiljer är en av de främsta förebyggbara riskfaktorerna för allergi och astma, öroninflammationer med mera. Dessutom löper sannolikt barn som växer upp i rökfria hem mindre risk att själva fastna i ett framtida tobaksberoende.

Forskning visar att de mest effektiva metoderna är de som är inriktade på att stärka föräldrarna i att genomföra åtgärder för en tobaksfri miljö och på beteendestrategier för att nå detta mål. Däremot har program som går ut på faktainformation inte haft effekt.

Med utgångspunkt i socialpsykologiska teorier har den svenska metoden Rökfria barn utarbetats. Den bygger på principerna att diskutera själva rökvanorna (beteendestrategier) i stället för att ge ytterligare information, och att utgå från föräldrarnas synpunkter (stärka föräldrarnas tilltro) i stället för att »säga åt« dem hur de ska göra.

SYFTE: Att utvärdera samtalsmetoden Rökfria barn genom att studera skillnader mellan försöks- och kontrollgrupp.

METOD: 17 bvc-sjuksköterskor i försöksgruppen och 20 i kontrollgrupperna ingick i utvärderingen. Antalet deltagande mödrar var 41; 26 i försöksgruppen och 15 i kontrollgrupperna. Interventionen bestod i att utbilda försöksgruppens bvc-sjuksköterskor i samtalsmetoden Rökfria barn.

RESULTAT OCH DISKUSSION: Studien tyder på att samtalsmetoden Rökfria barn minskade mödrarnas rökning under barnens tre första levnadsmånader. Uppfattningen grundas på bestämning av halten kotinin (nedbrytningsprodukt av nikotin) i mödrarnas saliv. De muntliga uppgifter mödrarna själva lämnade om egen rökning och rökning i närheten av barnet tyder däremot på att samtalsmetoden skulle ha ökat förekomsten av rökning. Det är väl känt att rökande gravida och mödrar underrapporterar sitt tobaksbruk. Samtalsmetoden är utformad så att mödrarnas egna tankar om rökning ska bejakas. Vid samtalen lägger sjuksköterskorna tonvikten vid barnets exponering för rök och inte vid mödrarnas egen rökning. Detta medför sannolikt att mödrarna i försöksgruppen mer öppet vågar berätta om sitt tobaksbruk. Vilket innebär att en minskad faktisk rökning i försöksgruppen kan vara förenlig med att mödrarna själva rapporterar att de röker mer.

Mödrarnas kotininnivåer var vid den initiala mätningen då barnet var en vecka gammalt något högre i kontrollgruppen jämfört med försöksgruppen. Skillnaden var så liten att den kan förklaras av slumpen. De samlade uppgifterna tyder på att de lägre kotininvärden (p=0.01) som påvisas i försöksgruppen då barnen var tre månader gamla inte kan förklaras av att försöksgruppens utgångsläge skulle ha varit mer gynnsamt än kontrollgruppens.

Denna studie bekräftar fynden som har gjorts i tidigare undersökningar, som visar att en beteendeteoretiskt baserad rådgivningsmetod kan hjälpa mödrar att minska sin rökning, särskilt metoder som utgår från self-efficacy-begreppet (=självtillit). Detta kräver bland annat ett förhållningssätt som är fritt från moraliserande pekpinnar eller ensidig information.

Finansiärer: Cancerfonden, Hjärt-lungfonden, Astma- och allergiförbundet samt Stiftelsen Stockholms läns astma- och allergifond.

KOMMENTAR ANNAKARIN JOHANSSON
Påverka attityder ger ändrat beteende

Kunskapen om att inte bara aktiv utan även passiv rökning är skadlig för hälsan har funnits sedan 1980-talet. Ett stort antal studier har visat att den som vistas i rökares närhet har en ökad risk att drabbas av såväl olika cancerformer som hjärt-kärlsjukdomar. Man har också kunnat visa att barn är särskilt känsliga. Detta har lett till en mängd interventioner som syftat till att på olika sätt förmå rökare att skydda särskilt barn mot tobaksexponering (1).

Fossum med flera har i sin studie utvärderat effekten av en intervention som genomfördes i nästan hela Sverige under 1996-1998. Projektet Rökfria barn genomfördes gemensamt av Cancerfonden, Hjärt-lungfonden, Astma- och allergiförbundet samt Folkhälsoinstitutet. Syftet var att lära sjuksköterskor i barnhälsovården att prata med föräldrar om rökning på ett bra sätt och öka deras kunskap om de hälsorisker som tobaksexponerade barn utsätts för. För denna studie hittades fem landsting, där man år 2000 var opåverkad av den tidigare nationella satsningen. Här utgjorde 17 bvc-sjuksköterskor en interventionsgrupp och 16 var kontroller.

Studiens resultat grundas dels på mammornas muntliga uppgifter om sin cigarettkonsumtion och dels på mätningar av kotininhalten i deras saliv före och efter interventionen. Dessa uppgifter var inte samstämmiga och författarna valde att förlita sig mer på kotininvärden än på intervjusvar. Då syftet med studien var att visa om interventionen hade betydelse för barnens tobaksexponering kunde det ha varit en fördel att i stället analysera kotininnivån i barnens saliv eller urin. Mammorna kan ha tagit till sig budskapet i Rökfria barn att inte exponera barnen och valt andra sätt att skydda barnen än tidigare. Erfarenheten av kotininanalyser visar också att man behöver stora grupper för att visa skillnader mellan dem.

Studiens slutsats, att interventionen uppfyllde sitt syfte, stämmer väl med Rosebys (1) slutsats att det är effektivare att försöka påverka attityder och beteenden, än att bara förmedla ytterligare kunskap. Studien är ett viktigt bidrag till kunskapen om effektiviteten hos de metoder som vi inför och använder i hälsoarbete. Alltför många interventioner genomförs utan att utvärderas och då kan vi inte uttala oss om metodens för- respektive nackdelar. 

Referenser:
1. Roseby R med flera. Family and
carer smoking control programmes for reducing children?s exposure to environmental tobacco smoke (review). Cochrane library 2005.

Annakarin Johansson
distriktssköterska, mag folkhälsovetenskap och med dr vid institutionen för medicin och vård, Linköpings universitet
anjoh@imv.liu.se