Stort missnöje med lönearbetet

Bara en av tio medlemmar anser att Vårdförbundet medverkar till en positiv utveckling av den egna lönen. — Man måste flytta till en annan avdelning för att få upp sin lön, förklarar Pirkko Käkele-Hellman som arbetar på Huddinge universitetssjukhus.

För drygt två år sedan bytte hon till thoraxkliniken, just för att höja sin lön. Det var samma sjukhus, samma arbetsgivare. Men byta måste hon för att få de cirka 21 000 hon har i dag.
– Det är synd att arbetsgivaren inte kan behålla sin personal genom att ge högre lön, fortsätter Pirkko Käkele-Hellman lite uppgivet.

Hon har nu bytt igen, till kardiologen, för att kunna jobba dag.

På sjukhus och vårdarbetsplatser har Vårdfacket hört sig för om missnöjet som puttrar bakom den positiva lönestatistiken för Vårdförbundets medlemmar. Ett missnöje som framträder tydligt i den medlemsundersökning som gjordes i november. Men vad ligger bakom?

På Högdalens äldreboende i Stockholm säger nästan alla att de är nöjda med lönen som uppgår till mellan 25 000 och 27 000 kronor. Men för många här är »att vara nöjd med sin lön« och vara nöjd med löneutvecklingen inte samma sak. För många känner att de måste byta arbetsplats för att få upp sin lön.

– Jag, gamla människa, har bytt arbete tre gånger på kort tid och därmed höjt min lön flera tusen kronor, säger Anita Johansson.

Dålig utveckling av lönen

Det är genom att byta jobb man höjer sin lön i dag, menar Anita Johansson. Att jobba hårt och argumentera för sin sak kommer man inte långt med. Hon berättar om när hon försökte hjälpa en kollega att förhandla upp sin lön. Det gick så långt att man kallade in en ombudsman.

– Min kollega var en duktig tjej och jag tänkte att »nu kommer det att ordna sig«. Men icke då. Det blev bara 200 kronor mer och det här var för två år sedan.

Hon är inte direkt ensam i huvudstaden om att se byte av arbetsplats som en möjlig väg till förändring. På somliga specialistavdelningar ligger personalomsättningen på 25 procent, enligt Vårdförbundet i Stockholm.

De flesta är överens om att sjuksköterskebristen delvis kan förklara de ökande lönerna. Från mitten av 90-talet fram till i dag har medellönen för sjuksköterskor ökat från knappt 15 000 till cirka 21 500 kronor i månaden. Men trots ökningen, så finns missnöjet.

– Arbetsgivarna följer inte löneavtalet, säger Sabha Gellholt som är sammankallande till dagens medlemsmöte i Högdalen. Vi har haft kurser om hur man ska värdera medarbetare. Arbetsgivaren tar upp en rad punkter och säger att de väger in alla punkterna på hur man bidrar till verksamhetens utveckling, och så sitter man där och säger jaha. Hur vet man att arbetsgivaren har gjort det?

Inga lönesamtal med ledningen

Sjuksköterskorna är skeptiska till det lokala arbetet med lönerna. Under föregående år har ingen haft något lönesamtal med arbetsledningen. Arbetsplatsen har nya chefer, och ingen av de nya har ansetts ha kompetensen att bedöma lönenivåerna.

– Det är lite konstigt att facket inte kräver lönesamtal, säger Pia Eriksson. Det skulle behövas mer stöd nu, då lönen sätts efter hur man bidrar till verksamhetens bästa.

– Ja, det är lite både och. De individuella lönerna är inte rättvisa, men man kan tjäna på dem. Vi har bra ingångslön men dålig löneutveckling, säger Tuula Kinnunen.

»Man måste byta jobb för att höja lönen«

Ett missnöje med lönearbetet vädras också i korridoren på hjärtkliniken M82 vid Huddinge universitetssjukhus. Både Pirkko Käkele-Hellman och Pernilla Hackberg anser att de är värda mer i lön än 18 000 respektive 21 000 kronor.

Och då har ändå Pirkko bytt arbetsplats två gånger de senaste åren.

– Det är svårt att få upp sin lön, säger Pernilla Hackberg. Vi får se hur det blir i april då vi ska förhandla individuellt för förs-
ta gången. Det känns lite osäkert. Kommer man att ha de rätta argumenten?

Skulle inte facket kunna hjälpa till med strategin?

– Jag vet inte vad facket skulle kunna göra, säger Pirkko Käkele-Hellman, som behållit sina rosa arbetskläder från den förra avdelningen hon var på, ett jobb hon bytte för inte så länge sedan för att hon ville arbeta dagtid.

Saken kompliceras av att avdelningen saknar en facklig företrädare på plats, något bägge beklagar. (Se artikel på nästa sida.)

Talar mer om löner i dag

Pirkko Käkele-Hellman berättar plötsligt om något positivt.

– Ja, en sak har definitivt förändrats. När jag kom till Sverige för 30 år sedan blev jag bestört. Det var så tyst om löner. I Finland strejkade vi för högre löner, men här var lön en helig fråga som man inte pratade om. Nu däremot, talar man om lön hela tiden. Det är positivt.

En av förklaringarna till missnöjet, som Vårdförbundet ger, är att förbundet varit dåligt på att berätta om sin delaktighet i de ökande lönerna. Organisationen har välkomnat bemanningsföretagen och ökad konkurrens och organisationen har påverkat arbetsgivarna att värdera upp yrkets status och värde.

Stockholmsmedlemmarnas främsta företrädare, Ingrid Frisk, ordförande i avdelning Stockholm, håller med om att det är svårt för dem som är kvar på samma arbetsplatser att höja sina löner genom vidareutbildning eller genom att ta ett större ansvar.

– Vissa grupper i landstinget har usla löner. Man måste få
en bättre koppling mellan kunskapsutveckling och lön. Löneutvecklingen är eftersatt och det beror på att arbetsgivarna saknar en långsiktig lönestrategi.

Egentligen borde hon kanske vara nöjd. Stockholm har varit löneledande sedan 1996. Vissa medlemsgrupper har höjt sin lön med drygt 50 procent de senaste fem åren.

– Vi har en bättre utveckling än många andra yrkesgrupper i Stockholm, och vi har en bättre utveckling för medlemmarna här än i andra delar av landet. Vi har jobbat mycket målmedvetet med att det måste kunna se olika ut på arbetsplatserna. Det kollektiva synsättet har slagits sönder, och vi har stöttat sjuksköterskorna i att vara djärvare, säger Ingrid Frisk.

rickard.jakbovardforbundet.se