Stridbara Helena lämnar Vårdförbundet

Hon kommer in på kaféet exakt på minuten. Det långa, för henne så typiska, ljusa håret är uppsatt i en hästsvans och hon ser nästan likadan ut som när jag intervjuade henne första gången någon gång i början av 80-talet. Vi sätter oss med var sin cappuccino och semla och avskedsintervjun med Helena Johanson kan börja.

3 april 2000

För det är en avskedsintervju. Efter ett kvartssekels fackligt arbete, varav 14 år i förbundsstyrelsen, lämnar hon sina uppdrag i Vårdförbundet. Den 1 maj börjar hon arbeta med internationella frågor på centralorganisationen tco.

Helena Johanson växte upp i Bagarmossen och på Lidingö. Sjuksköterskeutbildningen gick hon på Sophiahemmet i Stockholm.

– Jag ville göra något som var till nytta för andra människor. Först funderade jag på att bli jurist, men insåg att jag inte skulle stå ut med utbildningstiden. Sedan sökte jag till Sophiahemmet, utan att riktigt veta vad det var för något.

Krävde hennes relegering
Verkligheten blev snart uppenbar. Hennes samhällssyn skiljde sig en hel del från många av studiekamraternas, och när Helena en gång blivit intervjuad i Sveriges kommunistiska partis tidning Gnistan tågade några av dem upp till rektor Malin Enfors och begärde att Helena skulle relegeras. Malin Enfors svar var: »Vi har yttrandefrihet i det här landet.« När Helena några år senare avancerat inom elevförbundet ssef fick hon ett brev från Malin Enfors med ungefär den här lydelsen: »Vi hade våra kontroverser på skolan, men jag uppfattade alltid att du ville göra något för att utveckla sjuksköterskearbetet.«

Den fackliga banan började också på Sophiahemmet, i det nu avsomnade elevförbundet ssef. Hon var med och ruskade liv i elevföreningen där och till slut var cirka 90 procent av eleverna medlemmar. Under ett år, 1976–77, var hon också ordförande i ssef.

– Det var en hård och lärande skola. Vi hade en bild av oss själva som en stark och kompetent organisation och agerade därefter. Ingenting verkade omöjligt.

Som ssef-ordförande var hon med både på den extrakongress 1976 som bildade Vårdförbundet (då hette det shstf) och på den första ordinarie kongressen året efter. Tittar man i kongressprotokollet från 1977 hittar man många inlägg från Helena Johanson, hon var debattlysten redan då. Utbildningen var en stor fråga, i samband med striden kring införandet av den nya Vård-77-utbildningen, och som ssef-ordförande gällde det att föra fram de studerandes syn.

Ett modigt förbund
1986 var hon sektionsordförande på Karolinska sjukhuset och nybliven suppleant i förbundsstyrelsen. I en intervju i Vårdfacket svarade hon på frågan om hur hon trodde att Vårdförbundet skulle se ut om tio år: »Jag hoppas att både vi själva och allmänheten har en bild av oss som tjejer som inte ger sig, som är litet tuffa. Samtidigt att vi också är ödmjuka inför våra patienter. Att vi genom vårt arbete visat andra kvinnor att vi tjejer kan. Jag tror också att mer av verksamheten bedrivs lokalt och att klubbarna själva har förhandlingsrätten.«

I dag har mycket blivit precis så.

– Många tycker att Vårdförbundet är ett modigt förbund. Både förbundet och yrkesgrupperna har flyttat fram sina positioner rejält.

Men allt är inte frid och fröjd, anser Helena. Hon skulle vilja att medlemmar och företrädare mer än idagutnyttjar den lokala möjligheten att påverka. Hur det ska gå till har hon dock inget färdigt svar på.

– Det är i hög grad en attitydfråga. Majoriteten är kvinnor som av tradition inte tar för sig. Dessutom är hela kulturen i samhället sådan att vanliga människor ska lita på de så kallade experterna.

Helena Johanson varnar för att avståndet mellan förbundets målbild och medlemmarnas verklighet kan vara stort; att den enskilde medlemmen som fått ett allt tyngre arbete genom alla omorganisationer och nedskärningar inte känner igen sig i den bild som ledningen har.

– Förbundsledningen, och det här gäller inte bara Vårdförbundet, får inte heller alltid veta hur verkligheten ser ut. Information silas och tillrättaläggs, ofta medvetet. Ledningen får ofta de bilder man tror ledningen vill ha. Därför måste ledande personer på alla nivåer anstränga sig extra för att få höra olika sidor, för att få en så bra bild av verkligheten som möjligt.

Mycket har hänt i förbundet under det kvartssekel som gått sedan Helena Johanson började inom ssef. Det hon ser som viktigast är att mer av makten flyttats från förbundets centrala kansli och anställda till de lokala avdelningarnas förtroendevalda samt att förbundet nu beskriver sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker som självständiga och duktiga yrkesutövare. Därmed har både förbundet och medlemmarna blivit starkare, säger hon.

Otydligt om privatisering
När jag frågar henne om något som inte varit bra, pekar hon på kongressbeslutet 1997 om mångfald inom vården, att fler än landsting och kommuner ska kunna bedriva hälso- och sjukvård.

– Beslutet i sig var riktigt och vi betonade det som var nytt, till exempel att medlemmar ska kunna driva olika typer av vård. Men vi borde också mer och tydligare ha fört fram den andra delen, att Vårdförbundet avvisar hälso- och sjukvårdsverksamhet där det primära syftet är kommersiellt, att tjäna pengar. Det hade varit bra om vi haft mer diskussioner om vad det innebär, nu när stora bolag köper sjukhus och universitetssjukhus bolagiseras.

Helena Johanson tycker det är fel att börsnoterade aktiebolag tar över sjukvårdsverksamhet.

– Det innebär inte att jag är emot all privat verksamhet. Men jag tycker att stommen i samhällets hälso- och sjukvård ska vara offentligt ägd, driven och finansierad. Det är en förutsättning för att samhället på sikt ska kunna behålla den demokratiska kontrollen och att principen om allas rätt till en god vård ska kunna upprätthållas.

Skilda åsikter
Det här är en fråga där Helena Johansons åsikt skiljer sig från många andras. Många tycker att hon står rätt långt till vänster, något kurskamraterna uppenbarligen tyckte redan på sjuksköterskeskolan eftersom man ville ha henne relegerad.

– På en traditionell vänster-högerskala uppfattas jag nog så och det stämmer väl också.

Med det följer diverse fördomar, säger hon. Som att det fanns en del som för ett tiotal år sedan inte trodde att hon skulle kunna representera förbundet, eftersom de inte trodde att hon visste vilka bestick man skulle använda vid middagar.

– Själv tycker jag att jag är rätt pragmatisk. Jag ser vilka frågor som är på dagordningen och försöker påverka dessa för att nå litet närmare den värld jag skulle vilja se.

Helena Johanson menar att det inte är något problem med olika åsikter, tvärtom. Däremot kan det bli litet jobbigt när man säger vad man tycker för kanske femtielfte gången.

– Men man gör både sig själv och organisationen en otjänst om åsikter inte förs fram, även om det kan vara lite jobbigt ibland, säger hon.

– Och kanske handlar det inte alltid om olika åsikter. Ibland frågar man och ifrågasätter för att få veta mer och för att alla fakta ska komma upp på bordet. Det behöver sedan inte innebära att man avviker från majoritetens linje.

Tråkigt valminne
Helena Johanson valdes till vice ordförande 1993 och året därpå var hon tillsammans med Eva Fernvall huvudkandidater när förbundet skulle välja ny ordförande efter Inger Ohlsson som blivit tco-ordförande. Från det valet har hon det tråkigaste minnet från tiden som facklig företrädare i Vårdförbundet:

– En representant för valberedningen bad mig ta tillbaka min kandidatur eftersom hon inte ansåg att det passade sig med två huvudkandidater. För mig är det en styrka om en organisation har flera kompetenta och intresserade.

Efter valet (Eva Fernvall vann med röstsiffrorna 51–40) trodde en del att det skulle bli svårt för de båda att samarbeta i förbundsstyrelsens presidium.

– Eva och jag hade inga problem efter valet. Andra hade det nog svårare och trodde att det fanns en konflikt mellan oss. För mig var det ett beslut som togs och sedan var frågan utagerad och det var bara att arbeta vidare som vanligt.

Helena lämnar nu Vårdförbundet. Vad tror hon om förbundets framtid?  Mycket är positivt, anser hon, men nämner ändå en punkt där det krävs förbättringar.

– Förbundet måste på alla nivåer arbeta hårdare för att få fler med invandrarbakgrund som förtroendevalda och visa att Vårdförbundet är en fackförening för alla. Vårdförbundet måste också arbeta för att få in fler med invandrarbakgrund på ledande nivåer inom hela hälso- och sjukvården, säger hon.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida