Susanne prisas för stödet till kollegorna under pandemin
När pandemin kom till Gävle ryckte sjuksköterskan Susanne Högberg in och strukturerade upp covidvården på IMA. Med sin långa erfarenhet blev hon ett stort stöd och en trygghet för kollegorna. Nu har hon fått Region Gävleborgs medarbetarpris.
”Sussie tvekar inte en sekund att hjälpa till. Hon är en enorm trygghet som gör arbetet här på IMA till en fröjd. Hon är alltid glad och positiv och jobbar för både personalen och patienternas bästa.”
Så löd en del av motiveringen när Susanne Högbergs tillfälliga kollegor på intermediärvårdsavdelningen, IMA, i Gävle nominerade henne till Region Gävleborgs medarbetarpris Linkonpriset. Detta efter att hon ryckt in, styrt upp och stöttat i coronapandemins startskede. I mars kom hr-direktören med diplom och pris i form av en tavla av den lokala konstnären Emelie Farkas.
– Det är smickrande att de jag jobbade med där uppskattade mig så mycket. Jag blir både rörd och glad. Samtidigt känns det orättvist att bara jag får priset, det är så många som jag vill dela det med. Som har slitit i covidvården, eller som kämpat med sina vanliga uppgifter för att ge oss som jobbat i covidvården möjligheten att göra det. Och alla som bytt arbetsplatser och uppgifter helt, säger Susanne Högberg.
Hon har 20 års erfarenhet av att jobba på infektionsavdelningen, men sedan 2012 har hon jobbat med utbildning på Kliniskt träningscentrum (KTC) på Gävle sjukhus. Dagen när hon återvände till sin gamla arbetsplats på infektion kommer hon aldrig att glömma.
– Det var en märklig känsla att vara tillbaka. Det var jättemycket folk. Omplacerad vårdpersonal och många oerfarna som hade detta som första arbetsplats. Det rullade in Optiflows och annan högteknologisk utrustning. Utrustning som många inte alls var vana att jobba med, säger Susanne Högberg.
Hon berättar att taket var halvt nerplockat och att byggarbetarna fortfarande var på arbetsplatsen.
– Vi hade inte syrgas så det räckte i väggarna. Och mitt i det skulle vi bedriva en högspecialiserad vård med en sjukdom som ingen hade varit med om tidigare. Det var en känsla av att det här måste vi bara fixa.
Utbildning i ebolarutiner bra förberedelse
Hon var en av tre ledningssjuksköterskor som skulle ordna upp och skapa rutiner för covidvården på IMA. Någon av dem fanns alltid på plats.
– Det här är ett samarbete. Det hade aldrig gått om jag inte haft så många bra människor omkring mig. Det känns fantastiskt att det blev så bra. Att vi tänkte så rätt från början. Jag måste också ge en stor eloge till våra chefer som gav oss de möjligheter vi behövde för att klara det här.
När coronaviruset upptäcktes på allt fler ställen i världen fick Susanne Högberg och kollegorna på KTC i uppgift att utbilda vårdpersonal.
– Vi var väl förberedda. Vi hade kört en liknande grej inför misstänkta ebolan, då vi utbildade vårdpersonalen i hur man klär sig. Den gången kom tack och lov inga patienter. Men rent utbildningsmässigt hade vi redan satt rutinerna till denna gång.
Susanne Högberg tycker att de tidigare erfarenheterna gav henne ett försprång i arbetet på IMA.
– Jag hade ju föreläst minst 60 gånger om exakt samma sak och utbildat säkert tusen personer i säker på- och avklädning. Därmed hade jag möjligheten att sätta bra rutiner och se till att arbetskamraterna kunde följa dem.
”Vi var både sjuksköterskor och bästa vänner”
Just rutinerna och följsamheten till dem har varit A och O i hennes arbete. Och att vara närvarande för sina kollegor.
– Mycket handlar om att trygga personalen genom kunskap. Okunskap föder rädsla. Det blev mycket stöttning av personal. Det var nog min största del. Man kunde hitta kollegor gråtandes, och tillsammans ändå lyckas vända allting och kämpa på igen. Många gånger kände jag att man var både sjuksköterska, bästa vänner med varandra och nästan som anhörig till patienten, eftersom de inte fick ha sina anhöriga där, säger Susanne Högberg.
Efter ett halvår på IMA kom hon tillbaka till KTC. Sedan kom nästa våg och ett par kollegor började jobba kliniskt. Susanne fick hjälpa Hudiksvalls sjukhus att strukturera sin covidvård. Numera ägnas dagarna åt vaccinsamordning.
– Det var en annorlunda känsla att komma tillbaka, och känna att det här också är ett jobb, på ett annat sätt.
På väggen i vardagsrummet hänger pristavlan och påminner om vännerna på IMA.
– Det har varit ett tufft år. Det har kostat mig en hel del privat. Men det har också gett en mycket. Nya vänner, kunskaper och erfarenheter. Det här året har visat vilka som finns där när man mest behöver dem. Jag minns glädjen, kamratskapet och hur vi stöttade och hjälpte varandra på jobbet. Det är det jag vill komma ihåg: vår fighting spirit.