Svårare minska lönegap

Om Sverige inför euron måste löneökningarna bli lägre än vad vi vant oss vid under senare år. Skälet är att vi då lyder under den europeiska centralbankens (ECB) inflationsmål, som är tuffare än den svenska riksbankens.

Men att lönerna stiger långsammare behöver inte betyda så mycket om också priserna hålls nere. Ett krux är dock att priserna i euroländerna har stigit mer än i Sverige ? trots ECB:s hårda inflationsmål. Faktum är att Sverige under den senaste tioårsperioden både haft lägre inflationstakt och högre löneökningar än genomsnittet i euroländerna.

Sannolikt är detta ett förhållande som inte kan fortgå i längden, oavsett om vi ansluter oss till EMU eller ej. Och även om man inte kan skylla hela löne- och prisutvecklingen i euroländerna på emu ? euron har ju bara funnits i ett år ? så väcker det ändå funderingar om hur det står till i den klubb vi kanske ska gå med i.

Meningarna om vad ett EMU-medlemskap innebär går som bekant isär. Det man definitivt vet kommer att hända är att inhemska styrinstrument som flytande växelkurs och möjlighet att kunna höja och sänka räntan försvinner.

Om exempelvis lönerna i Sverige stiger mer än vad som är nyttigt för samhällsekonomin kan Riksbanken i dag parera de skadliga effekterna med en räntehöjning. Som enskilt euroland kan man inte räkna med att ecb agerar i ett enskilt lands intresse. Den risk man löper är i stället att för höga lönelyft slår ut svenska jobb. Så då är väl slutsatsen att det är bättre att stå utanför EMU?

Sammanflätad ekonomi
Faktum är att många ekonomer anser det. Just lönebildningen underlättas knappast av att vi går med. Samtidigt lyder motargumentet att vi lever i en så sammanflätad internationell ekonomi att det ändå inte går att ha en nationell
löneutveckling som avviker från omvärldens. Eller att euron har desto större fördelar på andra områden.

Ännu en nackdel med emu på löneområdet är att det blir svårare att uppvärdera en speciell grupp eller att rätta till lönerelationer som upplevs som felaktiga. Det beror på att det totala utrymme som ska fördelas är mindre. Inte minst för Vårdförbundets medlemmar är detta en relevant frågeställning. Under de senaste åren har lönerna inom förbundet ökat snabbare än för svenska löntagare i genomsnitt.

Löner sätts lokalt
Frågan är alltså om en enskild yrkesgrupp på motsvarande sätt skulle kunna bedriva en framgångsrik lönekamp i det framtida eurolandet Sverige.

Svaret är att ? det beror på. Stora förskjutningar försvåras helt klart, men samtidigt avgörs lönebildningen av mycket annat än påverkan från euron.

Lönernas sätts i allt större utsträckning lokalt, det gäller i hög grad även för Vårdförbundets medlemmar. Därmed har den också en direkt koppling till individens arbetsinsats och till arbetskraftstillgången inom den aktuella branschen. På så sätt sker en slags naturlig anpassning till lämplig nivå.

Nytt spöke ersätter Riksbanken
Den kanske viktigaste faktorn är ändå om andra löntagare accepterar att en grupp får mer. Om de gör det händer inte så mycket, men om andra kräver kompensation finns risken att en löne- och inflationsbrasa tänds. Och den blir i sin tur svårare att släcka om vi gjort oss av med mekanismer som Riksbankens räntevapen eller att laborera med växelkursen.

Därför förs nu en diskussion om att på något sätt ersätta Riksbanken med ett nytt »spöke« som håller de förhandlande parterna i schack. Hur det spöket ska se ut är högst oklart. En statlig utredning har föreslagit inrättandet av ett finanspolitiskt råd, men arbetsmarknadens parter betackar sig för allt som påminner om en statlig lönepolis.