Svårt att bevisa demensvårdens omvårdnadseffekter

En fungerande relation mellan den som vårdar och den som vårdas är avgörande för om demensvården ska ge effekt visar en ny rapport från SBU. Men exakt vilka åtgärder som ger effekt går sällan att bevisa.

19 januari 2006

– Anledningen till att vi inte har kunnat få evidens är inte att det saknas bra studier utan att de är så olika. Det vi behöver nu är flera studier som är likadana så att man kan slå ihop dem för att se på metaeffekter, säger professor Astrid Norberg, en av de fem omvårdnadsforskare som har deltagit i SBUs granskning.

Än så länge finns det bara en sammanfattning av rapporten om demenssjukdomar på SBUs hemsida, den fullständiga rapporten väntas bli färdig senare i vår.

I rapporten beskrivs förekomst av demens, risk att drabbas och möjligheter att förebygga, samt vilka diagnostiska metoder och behandlingar som bevisligen fungerar. I rapporten finns också ett stort avsnitt om etiska aspekter och attityder vid vård av demenssjuka.

Inte mycket konkret att hämta

En sak står dock klar. I det avsnitt som handlar om omvårdnad finns inte mycket konkret att hämta för den som vill lära sig vilka omvårdnadsåtgärder som ger bäst effekt vid vården av demenssjuka. Detta trots att cirka 500 studier av omvårdnadskaraktär har granskats.

Redan i inledningen till avsnittet om omvårdnad av demenssjuka konstateras det att god vård baseras på en väl fungerande relation mellan vårdaren och patienten, och på att vården har ett bra och relevant innehåll. Men de studier som har utvärderats har som regel undersökt andra saker än just relationerna, trots att det vid en närmare granskning visat sig vara just dessa som har haft avgörande betydelse för resultatet.

Stora delar av omvårdnadsforskningen består av beskrivande studier. Den typen av studier fick granskarna inte ta med, endast så kallade interventionsstudier har accepterats av SBU.

En viktig ledstjärna för framtiden

Dessa har varierat mycket, med olika syften, typ av interventioner och instrument för utvärdering, vilket har gjort det svårt för granskarna att slå samman dem för att kunna avgöra hur starka bevisen är för att en viss åtgärd fungerar.

Många studier är kvalitativa undersökningar med få deltagare inkluderade, ibland har patienterna inte diagnostiserats så omsorgsfullt som SBU kräver, och i andra studier har patientklientelet inte varit enhetligt utan olika diagnoser har ingått i en och samma studie. Kort sagt, studierna har i många fall inte uppfyllt de kriterier som SBU kräver för att överhuvudtaget ta med dem som underlag för evidensbedömning.

Det omvårdnadsforskarna ändå hoppas är att rapporten ska uppfattas som en viktig ledstjärna för hur omvårdnadsforskningen ska kunna bli bättre i framtiden.

Vill du läsa hela sammanfattningen klickar du in dig på www.sbu.se.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida