”Svårt men viktigt att göra personalen trygg”

I pandemins spår: Örnsköldsvik. Hygiensjuksköterskorna har varit mer efterfrågade än någonsin under covidpandemin. För Susanne Abrahamsson på Örnsköldsviks sjukhus blev det långa arbetsdagar. "Jag har nog aldrig utbildat så mycket personal under så kort tid."

Om det har kommit något gott ur den här pandemin så är det att det blivit stort fokus på basala hygienrutiner och vikten av att förebygga smittspridning. Det tycker Susanne Abrahamsson, som är hygiensjuksköterska på Örnsköldsviks sjukhus och ser att hennes hjärtefrågor har hamnat högst på dagordningen det senaste halvåret.

Vi träffas på Vårdhygiens lokaler i en byggnad intill sjukhuset. Härifrån har hon i elva års tid arbetat med att utbilda personal i allt från att förstå och tillämpa basala hygienrutiner till hur man hanterar olika smittor. Men när Sverige fick det första covidfallet den 31 januari blev det starten på ett mer intensivt arbete än någonsin tidigare.

Oroande om skyddsutrustning

— Vi satte oss direkt och tittade på hur vår beredskap såg ut. Skulle vi få tag på utrustning? Hur såg våra rutiner ut? Hur mycket hade vi i våra lager?

Svaret på den sista frågan blev kanske det som oroade Susanne Abrahamsson och hennes kolleger mest den första tiden. Den skyddsutrustning som fanns i lager skulle inte räcka långt och det visade sig dessutom bli svårt att beställa mer. Allt samlades i ett centralt lager och fördelades efter behov och en materielgrupp tillsattes för att arbeta med hur man skulle hitta nya leverantörer och få fram mer.

— Det största dilemmat var andningsskydden, ffp3, som vi använde till en början. Sedan kom nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten eftersom det kom kunskap om att viruset inte var luftburet och det gjorde att vi också kunde gå ut med nya rekommendationer om när olika typer av munskydd skulle användas, förklarar Susanne Abrahamsson.

Nya rutiner hela tiden

Att rutiner kring skyddsutrustning ändrades och uppdaterades ofta innebar mycket arbete. Dels att själv hålla sig uppdaterad hela tiden – men också att förklara och föra ut informationen till personalen som arbetade i covidvården.

— Att vi hade ett högre skydd från början och sedan backade tror jag kan ha skapat rädsla och oro hos många. Men när vi fick komma ut och förklara att det var motiverat utifrån ny kunskap om hur viruset smittar så förstod personalen. Jag har litat på Folkhälsomyndigheten och tycker att de råd vi har fått därifrån har varit välgrundade. Med tiden lärde vi oss alla mer och mer som gjorde att rutiner och råd om skyddsutrustning också behövde förändras.

En enda gång valde de att inte följa nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten.

— Det var rekommendationen om att det skulle räcka att bara använda visir. Vi valde ändå att fortsatt rekommendera både munskydd och visir. Vi tyckte att vi inte ville backa från ett arbetssätt som hade satt sig. Det var ju bra, för efter några veckor ändrade Folkhälsomyndigheten tillbaka till att rekommendera både munskydd och visir, säger Susanne Abrahamsson.

”Mer trygg på jobbet”

Mikael Larsson är sjuksköterska på Örnsköldsviks sjukhus och arbetar på mava, medicinsk akutvård, som fick ställa om till transitavdelning med elva platser för misstänkta och positiva covid-patienter.

— Jag har inte känt mig otrygg alls med den skyddsutrustning vi har använt. Faktiskt så har jag nog många gånger känt mig mer trygg på jobbet än ute i samhället under den här tiden, säger Mikael Larsson.

Elin Andersson, som är enhetschef där och själv sjuksköterska, berättar att i början var det mycket diskussioner om skyddsutrustningen.

— Det var fram och tillbaka kring munskydden och många olika rutiner som ibland kunde ändras från dag till dag. För mig som chef handlade det om att stilla oro och försöka hålla alla informerade om allting. Vi skapade en pärm där vi samlade all information kring skyddsutrustning, provtagning, transporter, städrutiner – allt. Det blev som vår covid-bibel som uppdaterades ständigt, säger Elin Andersson.

Rivstart för nya avdelningen

Den ursprungliga planen var att ställa om mava till transitavdelning den 23 mars, men redan fyra dagar innan fanns flera patienter med covidsymptom på akuten.

— Då beslutades att vi skulle köra skarpt läge på en gång, så på fyra timmar flyttade vi alla våra patienter till andra avdelningar och gjorde oss klara att ta emot covid-misstänkta. Som tur var så hade vi veckan innan börjat informera om skyddsutrustning och all personal var tillsagd att se en instruktionsfilm om hur man tar av och på sig den, berättar Elin Andersson.

Filmen hade Vårdhygien gjort. Även om de var ute och informerade och visade mycket insåg de att behovet av handfasta och tydliga instruktioner var så stort att de inte skulle hinna med att instruera alla.

— Jag har nog aldrig utbildat så mycket personal under så kort tid. I början prioriterades de avdelningar som skulle ta emot covidpatienter, men också övriga grupper som till exempel städpersonalen var viktig att utbilda, säger Susanne Abrahamsson.

Inte haft smittspridning

Transitavdelningen har, trots många patienter och även en stor andel personal som lånats in utifrån, inte haft någon smittspridning varken bland personal eller patienter. Elin Andersson säger att en förklaring är att de har vana vid att vårda patienter som isoleras på grund av vinterkräksjuka och influensa. Dessutom blev det aldrig brist på skyddsutrustning, utan det har hela tiden funnits tillgång till det som rekommenderats från Vårdhygien.

— Men det handlar också om att vi litar på varandra och att det är högt i tak. Vi har ett bra samtalsklimat där vi vågar säga till varandra, säger Mikael Larsson.

De är överens om att Örnsköldsviks sjukhus hittills klarat pandemin bra och kunnat hålla smittspridningen på en låg nivå.

— Jag önskar att jag kunde säga att det beror på att vi gjorde allting rätt, men jag tror att det handlar väldigt mycket om slump och hur spridningen sker i samhället. Det är så mycket med det här viruset som vi inte vet och förstår än, säger Susanne Abrahamsson.

Fick inplanerad semester

Redan några veckor efter att den öppnat blev transitavdelningen fullbelagd och en covidavdelning öppnades på kirurgavdelningen. Under april och maj ökade antalet patienter hela tiden och många befarade det värsta.

— Ingen visste ju hur det skulle bli. Man hade ju sett bilderna från Italien med rader av patienter och kände en rädsla för att vi skulle få samma omfattning. Vi rustade oss nog mentalt för att vi inte skulle kunna ge alla patienter den vård som vi är vana vid att kunna ge, säger Mikael Larsson.

Men i stället började det sakta men säkert gå ner och antalet patienter minskade. Patientflödet blev aldrig så stort som befarat. Inför sommaren kunde covidavdelningen stängas igen och kvar blev transitavdelningen med sex vårdplatser där misstänkta och konstaterade covidpatienter vårdas.

— Dessutom fick vi den semester som varit inplanerad. Det tror jag har betytt mycket för att vi i dag mår ganska bra, säger Mikael Larsson.

Jobbigt att inte räcka till

Susanne Abrahamsson säger dock att hon är trött efter den intensiva perioden under våren och sommaren. Arbetsdagarna blev långa och det har blivit övertid för henne och kollegerna.

— Det jobbigaste var nog att vi inte riktigt räckte till. Det var många som ringde och ville ha råd och tips om hur de skulle bete sig. Alla ifrån Folktandvården till vaktmästarna ville veta hur de skulle tänka, hur trygga de var och hur de skulle organisera arbetet för att sprida så lite smitta som möjligt, säger hon.

Det är ett arbete som dessutom fortsätter.

— Vi måste hela tiden tänka på hur vi ska hålla distans. Hur ska vi göra nu när så många äldre ska vaccineras? Hur hanterar vi ombyggnationer med distansering? Det är hela tiden nya saker att ta tag i, säger Susanne Abrahamsson.

Läs hela artikelserien:

Mer om ämnet

• Beordrade från primärvården till covid-iva
• Tungt ansvar och långa pass har satt djupa spår