Svitlanas hemland attackerades en vecka före canceroperationen
Hon hade en vecka kvar till en inplanerad bröstcanceroperation i Kiev. När Svitlana Abrosimova såg bomber falla i närheten av sitt hem, gömde hon sig i husets korridorer, ringde förtvivlat sina barn och frågade vad hon skulle ta sig till. Deras uppmaning var: Lämna landet!
En kall, regnig vårdag sitter Svitlana Abrosimova, 59, vid onkologmottagningen i Lund för att få cytostatika. Nyligen har hon flytt sitt hemland Ukraina, som invaderats av Ryssland.
Med hjälp av svenska volontärer har hon tagit sig över polska gränsen med bil till Malmö, kommit till Migrationsverket med sina dokument, oroad över att inte få vård i tid. Några månader tidigare, i Ukraina, hade hon fått en bröstcancerdiagnos.
Hennes barn och barnbarn stannade kvar i Kiev – de vägrade lämna sitt hemland – men uppmanade sin mor att snabbt ge sig av för att kunna få sin inplanerade operation. De följde henne i en bil från Kiev till gränsen till Polen.
Första mötet med vården
Denna marsdag sitter Svitlana Abrosimova i väntrummet i Lund och fryser så att hon nästan skakar. Då kommer en sjuksköterska och frågar om hon vill ha kaffe, och kommer sedan tillbaka med kaffe, macka och en filt.
– Det var så mänskligt, säger Svitlana Abrosimova nästan andäktigt.
Hennes händer gestikulerar mjukt när vi ses på ett kafé inne i köpcentret i Malmö. Trots mattheten efter cytostatikabehandlingen som hon just kommer ifrån, lyser hennes ögon när hon talar om mötet med sjuksköterskan, som kom att prägla hennes första intryck av sjukvården i Sverige.
– Omhändertagandet, en mänsklig attityd från en medmänniska. Det var otroligt viktigt i den situationen, säger hon.
Jag fick otroligt bra kontakt med sjuksköterskor här, både professionellt och i form av psykologiskt stöd.
Att hon utöver detta fick den behandling hon behövde – vård som inte kan anstå – var avgörande för att förhindra cancerns spridning i kroppen.
Massflyktsdirektiv ger rätt till grundläggande vård
Genom det så kallade massflyktsdirektivet kan flyktingar från Ukraina få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige.
Det innebär också rätt till hjälp med kost och logi, rätt att arbeta, rätt att söka grundläggande vård, skolgång för barn och visst ekonomiskt bistånd.
Enligt massflyktsdirektivet har man rätt till akut sjukvård, akut tandvård och vård som inte kan vänta. Det innebär också rätt till förlossningsvård, mödrahälsovård och vård enligt smittskyddslagen.
Källa: Migrationsverket och Krisinformation.se
Med hjälp av volontärer fick hon sina dokument översatta, sedan röntgenundersökning inom vården och så småningom bröstcanceroperation vid Skånes universitetssjukhus i Malmö i slutet av april i år. In i det sista hade hon dock hoppats att en operation inte var nödvändig.
– Jag ville så gärna höra att det var ett misstag.
När en läkare i Sverige efter prover bekräftade bröstcancer som krävde operation, var det nästan samma ödesdigra känslor som dök upp som första gången hon fick beskedet i sitt hemland.
– Min uppfattning var då att jag inte hade lång tid kvar, berättar hon.
”Min nya födelsedag”
Tre dagar efter operationen i Malmö berättade en kirurg dock för henne att hon nästan var frisk och nu endast behövde strålbehandling, cytostatika och ett par ytterligare behandlingar.
– Jag blev glatt överraskad, nästan litet chockad, säger Svitlana Abrosimova, som nu kallar dagen för operationen, den 26 april, för ”sin nya födelsedag”.
Nästan lyriskt talar hon om de sjuksköterskor hon mött i Sverige.
– Jag fick otroligt bra kontakt med sjuksköterskor här, både professionellt och i form av psykologiskt stöd. De frågade hur jag mådde, om jag sovit gott, säger hon, och berättar hur hon före sin operation fick en gåva.
– En sjuksköterska gav mig en kudde i form av ett hjärta, som man efter operationen behövde placera mellan bröstkorg och arm, för att inte skada läkningsprocessen. Jag har den ännu kvar.
Familj kvar i Ukraina
Under hela vårt samtal har Svitlana Abrosimova nära till skratt. Men i blicken finns en återhållsam, ständigt närvarande oro och sorg.
Jag är mycket orolig för dem. Ibland i ett nästan panikartat tillstånd.
Så gott som dagligen rapporterar nyhetssändningarna om attacker i hemlandet. Hennes barn och barnbarn bor i närheten av de hårt krigsdrabbade förstäderna Butja och Irpin utanför Kiev. Hon talar med dem i telefon eller via videolänk, ofta flera gånger om dagen. Svitlana Abrosimova ber ofta sin familj att försöka ta sig därifrån. Om så inte till Sverige så i alla fall till ett land som är säkrare än Ukraina. Men de svarar att de inte vill ge upp.
– Jag är mycket orolig för dem. Ibland i ett nästan panikliknande tillstånd, berättar hon stilla och ser ut över det lilla torget där en fontän häver korta strålar mot den regntunga himlen.
Invasionen av hennes hemland den 24 februari tidigare i år beskriver Svitlana Abrosimova som en chock.
– Vi kunde inte föreställa oss detta. Det som för oss verkade helt omöjligt är nu vår värsta mardröm, säger hon.
Hon beskriver i korta fragment sin vardag i en annan tid, före invasionen. Hur hon älskade sitt arbete som chef vid ett försäkringsbolag. Hur hennes son, som hade egen lägenhet, ändå praktiskt taget bodde hos henne.
Hennes längtan är att en dag kunna återvända till Kiev.
– Jag kämpar på. Just nu är det viktigaste att fortsätta få behandling. Alla prövas i livet. Detta är min prövning: krig och sjukdom på samma gång. Men jag är glad att jag lyckades få behandling här, och så tacksam för allas hjälp.