”Ta bort skiten. Fortast möjligt”

Läkaren berättar för Zoran om diagnosen. Cancer i bukspottkörteln och kanske ett halvår kvar att leva. Det som sedan händer lämnar de inblandade kvar med frågor och skuldkänslor.?

Nu sitter vi här — jag med ödes­diger information, han med sina frågor.?

Vi har sett dina röntgenbilder, inleder jag.?

Och vad visar de??

Hur ska jag formulera sanningen till denne en och nittio, till synes friske kraftfulle man? Vad vet han om cancer i bukspottkörteln? Jag vet att han bara har några få månader kvar att leva, om vi inte kan operera bort hans cancer. Rent statistiskt runt ett halvår. Men vad vet han? Helst skulle jag vilja ha med hans fru också, men hon väntar hemma på att han ska höra av sig. Första information får bli till honom ensam, eftersom han kräver klara besked nu.

??Jag har dåliga nyheter, säger jag. Röntgen visar att det är stopp för gallan ut till tarmen.?

Det måste du förklara.?

När gallan inte kan rinna från gallblåsan ut till tarmen får man gulsot, som du har.?

Då får ni väl ordna det.?

Stoppet sitter i bukspottkörteln, fortsätter jag.

?I bukspottkörteln??

Det kan vara en tumör i bukspottkörteln, fortsätter jag. ?

Han sitter tyst. Tar in det jag sagt.?

Är tumör detsamma som cancer?

?Vi vet inte. Men det kan vara cancer. ?

Ta bort den, säger han.?

Vi planerar för operation och hoppas kunna ta bort den. ?

Hoppas? Vet ni inte om ni kan??

Vi räknar med att kunna det, säger jag. Men ibland visar röntgen en sak, och verkligheten vid operation en helt annan.?

Är det farligt? Jag menar, är det elakartat?

?Troligen, men vi måste först ta bort den och undersöka i mikroskop för att vara säkra.??

Zoran tar ett djupt andetag, tittar mig beslutsamt i ögonen. Jag är redo, säger han. Ta bort skiten. Fortast möjligt.?

Vi har planerat in operation om två veckor.?

Om två veckor? Ni måste väl operera mig nu!

?Det är en stor operation, som tar en hel dag. Vi hade gärna opererat dig redan i morgon, men onsdag om två veckor är den första lediga hel­dagen vi har i vårt operationsprogram.?

Menar doktorn att jag ska behöva vänta i två veckor? Då hinner den bli ännu större.?

Den blir inte större på två veckor. Det är ingen risk. Men det är bra om din fru också kan komma, så att vi får pratas vid alla tre innan du opereras.?

Sonya? säger han irriterat. Vad har hon med det här att göra? Blanda inte in henne.?

Sonya är i högsta grad inblandad, försöker jag.

?Hon kan inte ändra på något, och jag vill inte oroa henne. Det är bättre att säga att ni bara ska ta bort gallan.?

Det var väl hon som såg att du fått gulsot och tyckte du skulle söka akut.

?Det här sköter jag själv, säger Zoran. Vill hon prata med doktorn, säger jag till. Hon är fjorton år yngre än jag . Nu har hon dessutom en ful och gul, gammal gubbe att ta hand om.

?Jag känner igen min egen oro och osäkerhet att inte duga.

?Hon tänker säkert inte så, säger jag, även om jag förstår vad du menar. Jag talar ändå helst en gång med er tillsammans, men det är du som bestämmer.?

Jag känner Sonya, klipper han av och går mot dörren. Bort med skiten fortast möjligt.??

— — —

??ZORAN ÄR TRÖTT morgonen efter operationen och ligger genomskinligt gulblek i den renbäddade, vita sjukhussängen. Det brukar ta några dagar, ibland upp till två veckor, innan gulsoten bleknar och försvinner. Det smärtstillande fungerar, men han har problem av magsonden han fick under operationen. Säger stoiskt att det ordnar sig. Sonya gråter och frågar om framtiden, och när cellgiftsbehandlingen kan starta. Zoran menar att det ordnar sig bara han slipper sonden och kommer på benen, medan Sonya gråter igen och undrar hur det ska gå.

Kommer han att överleva? viskar hon, när Zoran slumrar till en kort stund.?

Alltid samma reaktioner och frågor, tänker jag. Den nyopererade har fullt upp med smärta, slangar och dropp, att kämpa sig upp ur sängen och få i gång magen. Anhöriga frågar om prognosen på sikt och ser det från sin friska utgångspunkt. Då är det extra viktigt att tala med dem gemensamt, så att de är på samma våglängd. Frå­gorna om framtiden kommer förr eller senare, när alla är mentalt inställda på att det blir en framtid, men inte den de tänkt sig.

?Det har ytterligare ett problem. Hur ska de berätta detta för Christof, deras elvaårige son? Vad ska de säga och hur mycket?

?Jag säger att det bästa är att berätta som det är. De kan ändå inte dölja sin sorg för honom, hur de än försöker. Christof får gärna komma till avdelningen, så att vi kan prata med honom tillsammans. Dessutom kan de få hjälp av vår kurator. De väger för och emot, men Zoran vill vänta. Han orkar inte tänka så långt. Åtminstone inte så länge jag har den här kvar, säger han och drar irriterat i magsonden med ena handen.??

Första veckan efter operationen går bra och utan några komplikationer; han slipper sonden, magen kommer i gång och han kan börja äta och dricka sju dagar efter operation. Men han är djupt deprimerad. Vi pratar ofta, kuratorn kopplas in och han får träffa en psykiatriker. Han vill absolut ha permission under nästa helg för att han och Sonya ska kunna berätta för sonen.?

När Zoran kommer tillbaka från permissionen på söndagskvällen verkar han lättad och glad, nästan upprymd. De har pratat med Christof och det gick mycket lättare än förväntat. Den enda försköningen av verkligheten var att de hade sagt medicin i stället för cellgift. Zoran kan slappna av och humöret har svängt etthundraåttio grader. Han börjar se framåt, vill komma hem snart, och frågar när han kan starta med cellgifterna. Vi lyckas ordna så att en av våra erfarna onkologer kommer upp på avdelningen och berättar vad som väntar. Till sist hittar vi också en bra kombination av smärtstillande mediciner. Alla på avdelningen är förvånade och glatt överraskade; är det vårt stöd, eller att de har berättat för sonen, som gör att Zoran verkar acceptera sin situation? Sonya ler för första gången sedan vi träffades. Hon säger flera gånger helt öppet att hon älskar honom och längtar efter att få hem honom. Båda verkar fulla av tillförsikt, trots att jag svarat flera gånger på deras frågor, och sagt att cellgiftsbehandling är uppehållande, men sällan botande. Jag är förundrad, men glad åt att de nu verkar kunna se framåt.?

Utskrivningsdagen, två veckor efter operationen, går vi igenom mediciner, när stygnen ska tas, när vi ska träffas på återbesök och när cellgiftsbehandlingen kan börja. Sonya tackar för allt vi gjort. Zoran tackar också, kanske med något fjärran i blicken, som jag inte riktigt förstår.??

— — —

??SEX DAGAR SENARE söker dagjouren mig klockan tio, mitt under min förmiddagsmottagning. Zoran har kommit in död till akutmottagningen. Han har hängt sig hemma i köket. Sonya var ute för att handla middagsmat, och när hon kom hem hängde han i ett grovt rep i ena dörrkarmen. Hon ringde ambulansen, tog resolut en vass kökskniv och skar ner honom och gjorde konstgjord andning. Men det var för sent. Ambulanspersonalen kunde bara konstatera att han varit död en bra stund när de kom.?

Jouren kan bara konstatera att han är död, och frågar om jag kan prata med Sonya, som skriker hysteriskt i chock över hans självmord.?

Jag lovar att komma ner, men måste först ordna någon som kan ta över mina patienter. IF visar sig vara tidigt klar med sin mottagning, och när han får höra varför jag behöver gå ifrån, erbjuder han sig att ta hand om dem.??

När jag kommer ner till akuten visar syster in mig på rummet där dagjouren sitter och försöker lugna Sonya. Hon gråter och skriker om vartannat och upprepar: ”Varför, varför?”?

Jag försöker hålla om henne och lugna, medan jag nickar åt jouren att han kan lämna oss ensamma. Hon klamrar sig fast vid mig och gråter. Den svarta mascaran rinner längs kinderna och färgar näsan och mungiporna svarta.?

Varför? säger hon om och om igen och snyter sig. Kan du svara på det? När allt hade gått så bra och han var hemma igen.

?Det undrar jag också, svarar jag. Han var väl deprimerad för att vi inte kunde operera bort tumören.?

Jag är också deprimerad. Men jag måste orka. För Christofs skull. ?

Sonya börjar gråta igen, och snor näsduken runt fingrarna.?

Jag tror han bestämde sig den helgen han var hemma på permission, fortsätter hon. När vi hade berättat för Christof, var det precis som om han äntligen slappnade av. På söndagen var han nästan lika glad och i farten som innan han blev sjuk. Han fixade frukost och skrattade och skojade med Christof, och jag var så lycklig. Jag hoppades.?

Vi förstod inte heller, säger jag. Hela avdelningen tyckte att Zoran var glad och positiv när ni kom tillbaka från permissionen. Det var nästan overkligt att han var på så gott humör, med tanke på att han ju visste att cancern fanns kvar.?

Jag tror att han var rädd för att dö på det sättet. Zoran såg hur hans bästa vän bröts ner och så fruktansvärt ont han hade. Zoran ville fortsätta vara stark och klara allt. När han insåg vad som väntade, ville han själv göra slut på det. Slippa tyna bort.?

Efter hand orkar hon sätta ord på hur hon hittade Zoran död i köket, hur hon skar av repet och försökte få liv i honom. Om larmcentralen och om ambulansmännen. Om sin förtvivlan: från den dagen jag talade om hur det stod till med Zoran, fram till det ögonblick hon förstod att han var död. Till sist tackar hon, torkar sig en gång till i ansiktet och reser sig. Hon måste hem och städa undan i köket innan Christof kommer hem från skolan. Han får inte se repet som hänger kvar.??

TILLBAKA PÅ kirurgmottagningen hittar jag IF, som dikterar på min sista patient. Han undrar förstås vad som hänt och jag berättar om Zoran och Sonya, om hans helomvändning efter helgpermissionen. Min andra stora miss.?

Miss? säger han. Strikt medicinskt hade han väl en dödlig cancer. Sex månaders överlevnad max, eller hur?

?Han sa redan tidigt att han hade en ung hustru, och att han själv kände sig som en gammal ful och sjuk gubbe. Jag var inte tillräckligt lyhörd. Det var min första miss.?

Du sa nyss att han sett hur snabbt deras vän dog för bara ett år sedan.?

Ja, och Zoran var fullt kapabel att ta livet av sig. Jag tänkte bara inte i de banorna. Han måste ha bestämt sig när han var hemma på permission och berättat för sonen.?

Kanske därför han var så lugn och glad när han kom tillbaka, tolkar IF.??

Tror du att jag kunde ha stoppat honom om jag hade förstått??

Tveksamt. Det låter som att han var en bestämd man och van att få som han ville. Egentligen är man förvånad, att inte fler gör som Zoran. Ibland när jag skriver hem patienter från avdelningen med en obotlig cancer, kan jag förstå om de tänker som han. Jag vet ju att vi snart kommer att ses igen och vilket helvete de har framför sig. Det är snarast ett under att de flesta ändå klarar sig så väl och kan prioritera om i livet. Lär sig hitta andra mål och meningar och trots allt verkar leva ett bra liv.?

Inte Zoran, säger jag. Han gav dessutom förvarningar, som jag missade. Frågan är fortfarande — var det trots allt rätt beslut för honom??

Kanske, säger IF. Enligt hans sätt att se det var han gammal, sjuk och förbrukad, jämfört med sin femton år yngre fru.?

Hon måste ha känt sig helt maktlös när hon hittade honom, säger jag och sjunker ner på stolen mitt emot IF, helt urlakad.