Tack för reaktioner!
När detta skrivs vilar jag ut på familjens lantställe. Jag har fyra »titthål« i magen efter en lyckad galloperation. Allt gick bra och jag tänker med värme på personalen på kirurgen på Danderyds sjukhus. Jag vill passa på att tacka er för det fina bemötande ni gav mig, och för er kunskap, kompetens och professionalitet.
Utanför fönstret spirar hoppet i trädens och buskarnas knoppar. Snart slår de ut. Även jag känner en spirande glädje. Det finns så mycket spännande att se fram emot. I vårt förbund finns så mycket positiv kraft, mycket mer än vad vi själva många gånger är medvetna om.
I den här spalten vill jag även tacka de medlemmar som hört av sig till förbundet efter att det nya löne- och verksamhetsavtalet blev klart. Några var väldigt kritiska, några var positiva och resten uttryckte undran inför hur avtalet skulle tolkas i praktiken. Detta tänker jag därför försöka förklara.
Den 29 mars beslutade kongressen att anta de nya löne- och verksamhetsavtalen med Landstings- och Kommunförbundet. Kongressens möte präglades av optimism och stora förväntningar på de partsgemensamma dokument som är kopplade till avtalen. Det är nämligen framför allt de som skapar goda förutsättningar för att lönebildningen ska kunna utvecklas.
Och det är nu, efter att det centrala avtalet är klart, som det viktigaste förhandlingsarbetet börjar, för procentsatsen i det centrala avtalet säger egentligen ingenting om hur stora löneökningarna blir i verkligheten. Det är andra faktorer som påverkar hur stort utfallet blir. Till exempel nya möjligheter på arbetsmarknaden tack vare fler nya arbetsgivare, det ökade behovet av våra yrkesgruppers kunskap och kompetens samt arbetsgivarnas stora rekryteringsbehov, påverkar lönerna mer än vad ett centralt avtal någonsin kan göra.
Tack vare bland annat dessa faktorer ökade medellönen för förbundets medlemmar i landstingen med mer än 26 procent under den förra avtalsperioden. Och det finns inget som tyder på att vi inte skulle uppnå minst lika bra resultat under de kommande fem åren. Löneökningarna skiljer sig dock åt mellan olika grupper och olika delar av landet, något som naturligtvis kan uppfattas som orättvist, men som i själva verket på sikt gynnar alla. Vårdförbundets medlemmar har lång erfarenhet av avtal som varit »rättvisa« i den bemärkelsen att de innebar att alla fick lika låga löner. Avtal där det inte fanns några möjligheter för att vare sig belöna individuella insatser eller för att lösa rekryteringsproblem. I det nya avtalet, liksom i det förra, är det den enskilda individens engagemang och det lokala lönearbetet som får avgörande betydelse för lönens storlek. Det leder i början till att några höjer sina löner betydligt mer och snabbare än andra. Men så småningom drar dessa olikheter upp hela kollektivets löner.
För att lyckas fullt ut med detta måste förtroendevalda och medlemmar både nationellt och lokalt arbeta efter den strategi vi slagit in på. Och våra förutsättningar att lyckas är goda. Bland annat för att vi har en väl utvecklad organisation, där företrädaren på arbetsplatsen är den främsta fackliga företrädaren. Dessutom är Vårdförbundets medlemmar självständiga och högutbildade, och utgör en allt starkare grupp på arbetsmarknaden. De förtjänar att ha ett självständigt fackförbund som tror på medlemmarna och deras förmåga att ha inflytande över sin egen lön.
Och nu går vi alltså vidare och det lokala lönearbetet drar igång runt om i landet. Centralt kommer vi att göra en analys av avtalsarbetet för att ta reda på vad vi inte gjorde bra, vad vi måste utveckla och göra bättre. Ett exempel på ett problem som vi måste lösa är att de biomedicinska analytikerna inte har haft samma snabba löneutveckling som sjuksköterskor och barnmorskor. De har inte gynnats lika mycket av marknadskrafterna. När kongressen samlades för att anta avtalet diskuterades därför behovet av att förbundet utformar en särskild strategi för att stärka denna grupp. En del arbete i den riktningen har redan påbörjats, som till exempel arbetet med att utveckla karriärstegar för biomedicinska analytiker, samt ett projekt inom förbundet om laboratoriemedicinens betydelse för hälso- och sjukvården.
Jag hoppas att förbundets medlemmar ser möjligheterna som det nya avtalet ger. Det förbundet måste göra nu är att utforma tydliga mål med vad vi vill uppnå den här avtalsperioden, så att vi kan mäta resultatet när fem år har gått. Detta arbete inleds på förbundsrådet den 8 till 10 maj.
En fin vår önskar jag er alla!