Täta läckorna i vården

Det senaste året har vi bombarderats med dystra siffror om det svarta hål som öppnar sig när 40-talisterna börjar lämna arbetslivet några år in på nästa sekel. Och det är ingen överdrift, utan en realitet som måste tas på stort allvar, liksom den redan befintliga bristen. Vilka som ska finna det mödan värt att axla 40-talisternas nötta mantlar är en ödesfråga för samhället – och för alla och envar som förr eller senare behöver vård.

Därför är goda råd nu dyra om hur detta ska lösas. En nöt som Kommissionen för rekrytering av personal till vård och omsorg ska knäcka på mindre än ett år. För att lyckas med det måste ett antal frågor besvaras. Här är några:

Vilka är det som ska verka i den högspecialiserade slutna vården, i den avancerade hemsjukvården, i den mångfacetterade och växande äldrevården och i nya öppna vårdformer som ännu inte utvecklats? Vilka kunskaper och färdigheter kommer att behövas? Vilka arbetsvillkor kommer morgondagens professionella yrkesutövare att kräva för att ens reflektera på en vårdkarriär? Vilket utrymme och vilket ansvar kommer de att förutsätta för att välja ett vårdyrke?

Och när kommissionen ska besvara dessa frågor gäller det att angripa själva sjukdomen – inte symtomen. För sjuksköterskebristen är inget nytt fenomen och varje gång har man försökt lösa problemet genom att öka antalet utbildningsplatser. En till synes förnuftig lösning, är det för lite av något fyller man på med mer.

Men jag menar att det är fel väg. Det räcker inte att öppna kranen utan en rejäl analys av varför det rinner ut. Var finns läckorna? Hur ser de ut och hur kan de tätas? I dag finns ingen samlad bild över vare sig tillflödet eller utflödet – och inte heller över själva innehållet. Därför är en sådan analys ett absolut krav. Vilken vård ska vi ha? Vilka specialistfunktioner behövs? Vad slags organisation behövs för att utveckla ett tvärprofessionellt samarbete?
Fler frågor alltså.

Problemet är som vi vet inte bara de stora pensionsavgångarna utan också det pressade läget i vården i dag, vilket påverkar funderingar på yrkesvalet såväl bland verksamma som potentiella yrkesutövare. Ur detta läge har ett nytt begrepp uppstått, den allt vanligare ”sjuknärvaron”, det vill säga att man går till jobbet fast man är sjuk. Skälen är inte bara ekonomiska (karensdagen), utan framför allt omsorg om kolleger och patienter. I allt mer skräddarsydda verksamheter utan marginaler, och med allt mindre utbytbara aktörer, ökar sårbarheten och den enskilda sjuksköterskan ser ingen annan lösning än att ignorera sjukdomssymtom och jobba ändå.

Detta är naturligtvis inget annat än riktigt dålig ekonomi. Den som går sjuk till jobbet äventyrar både sin och patienternas hälsa – och riskerar dessutom att slitas ut i förtid. Så den höga sjuknärvaron är ytterligare ett symtom på vårdens grundläggande problem. Och här kommer jag återigen tillbaka till kärnfrågan om inflytandet.

Eftersom vi i Vårdförbundet ofta pratar om sättet att organisera vården som en nyckelfråga får jag ibland frågan hur den ideala arbetsorganisationen ser ut. Svaret är: Jag vet inte. Eller rättare sagt. Det finns inte en modell – det finns tusen. För det är ute hos er, i verksamheten nära patienterna som kunskapen finns om det bästa sättet att organisera arbetet. Men då måste ni också ha ledare som ger er det utrymmet och ansvaret.

Med ett patientorienterat ledarskap får medarbetarna stor frihet att planera och genomföra sitt arbete utifrån eget ansvar för att nå det övergripande målet att tillgodose patientens behov. Alltså. Ett gott ledarskap låter medarbetarna själva skapa de bästa lösningarna.

Det här har Stockholms läns landsting förstått som nu gör en stor satsning i den riktningen när all personal erbjuds att delta i studiecirklar kring hur man möter patienten. Det är ett av de bättre greppen på länge, som manar till efterföljd. Man visar att man menar allvar och använder de verktyg man har.

För ni vet och jag vet att det är hos er i verksamheten som lösningarna på vårdens problem finns. Här behövs ett ordentligt genombrott på bred front. Ty händer ingenting radikalt med inflytandet hjälper det inte att öka antalet utbildningsplatser. När denna insikt på allvar slagit igenom kommer många problem att lösas.
Kärnfrågan är ledarskapet och inflytandet.