Tidig behandling kan hindra psykosgenombrott
I Sverige och andra länder pågår försök med att fånga upp och behandla unga människor som riskerar att drabbas av psykos. Förhoppningen är att på sikt minska antalet psykosgenombrott.
Sedan tre år pågår projektet Tidig upptäckt och behandling av unga människor i riskzonen för psykosutveckling, tupp, i Stockholm.
? Hittills är antalet förstagångspsykotiska patienter lägre än förväntat. Men det är ännu för tidigt att säga att det beror på projektet. Vi vet av erfarenhet att antalet nyinsjuknade kan variera kraftigt från ett år till ett annat, säger psykiater Margareta Falk Hogstedt, överläkare inom psykiatrin i norra Stockholms produktionsområde och ansvarig för tupp-projektet.
Schizofreni har länge uppfattats som en kronisk sjukdom med ett förlopp karaktäriserat av successiv försämring. Senare års forskning, inte minst det svenska Fallskärmsprojektet (se sidan 4), har dock visat att detta synsätt troligen är alltför pessimistiskt.
Mycket talar för att det borde gå att förbättra prognosen och minska antalet schizofrenipatienter om man innan sjukdomen bryter ut kan identifiera och behandla dem som riskerar att drabbas.
? I Fallskärmsprojektet såg vi att de patienter som insjuknade egentligen hade haft olika symtom i flera år innan psykosgenombrottet ledde till kontakt med psykiatrin.
Margareta Falk Hogstedt hänvisar också till den engelske psykiatern Ian Falloon som framgångsrikt behandlade patienter med risk för psykos i det så kallade Buckinghamprojektet 1984?1988.
Symtom i flera år
Under de år projektet pågick var incidensen av schizofreni mycket låg i Buckingham. Bara en person diagnostiserades som schizofren, vilket motsvarar en incidens av 0,75 per 100 000 mot förväntade 6?10. Falloons resultat har dock ifrågasatts.
? Men i takt med att de här tankarna om tidig intervention har blivit accepterade har Falloon blivit allt mer ?rehabiliterad?, säger Margaretha Falk Hogstedt.
I västra och centrala Stockholm finns tre specialiserade psykosteam vars uppdrag är att utreda och behandla människor med förstagångspsykoser eller personer som befinner sig i riskzonen för att utveckla psykos. De remitteras till teamen av nyckelpersoner inom skolhälsovården, primärvården, ungdomsmottagningar, pbu eller socialtjänsten. Dessa nyckelpersoner har alla fått utbildning om de symtom eller problem som kan innebära ökad risk för psykosutveckling. Ungdomarna som remitteras till specialteamen har sökt hjälp själva eller genom sina föräldrar.
Bedömer ett team att patienten verkligen tillhör riskgruppen erbjuds behandling med familjesamtal, individuell terapi och eventuellt social rehabilitering. Ibland får hon eller han lite medicin för att kunna sova bättre.
Lättare söka hjälp
? Några få med påtagliga psykosnära symtom får låga doser neuroleptika. Men oftast tänker vi oss att ungdomarnas symtom är en reaktion på ökad belastning. Då kan det i regel räcka med att jobba med familjen och ungdomarnas nätverk för att situationen ska lugna ner sig.
Patienterna följs i två år. Eftersom kontakten med psykiatrin redan är etablerad har ungdomarna lättare att söka hjälp om de blir sämre. Det ökar chansen för ett tidigt omhändertagande vid psykosgenombrott.
I bland annat USA, Australien och Israel pågår kontrollerade försök med att rutinmässigt behandla personer i riskzonen med antipsykotiska läkemedel.
? Själva anser vi att det fortfarande finns för lite kunskap om specifika risksymtom för att det ska vara motiverat att rutinmässigt utsätta unga människor för antipsykotiska medel.
LÄSTIPS
Møller P & Husby R: The initial prodrome in schizophrenia: Searching for naturalistic core dimensions of experience and behaviour.
Schizophrenia Bulletin 2000 26(1): 217?232.
Rosenbaum B & Larsen T K: Skizofreni ? hvad kan vi opnå ved tidlig intervention?
Medicinsk årbog, Munksgaard. Köpehamn.
Young A R, Phillips L J & McGorry P D: The prodromal phase of first-episode psychosis: Past and current conceptualisations.
Schizophrenia Bulletin 1996 22(2): 353?370.