Träning i samarbete ger säkrare akutlag
Akutlaget från centralintensiven, sjuksköterska, undersköterska och narkosläkare, springer till en vårdavdelning. Några sekunder tidigare har en sjuksköterska upptäckt att en relativt nyopererad patient inte är kontaktbar och larmat jourhavande narkosläkare. Övningen är igång.
Patienten, en man i 60-årsåldern med hypertoni, opererades i en höft för ett par dagar sedan. Han hade postoperativt haft smärtproblem och fått en hel del smärtstillande läkemedel. Denna morgon upptäckte sjuksköterskan på ortopedavdelningen att patienten var okontaktbar och larmade jourhavande narkosläkare. Patienten fick kort efter akutlagets ankomst hjärtstopp och hjärt- och lungräddning inleddes.
Situationen är inte helt ovanlig för personalen på centralintensiven, civa, vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, men den här gången är det övning.
Behöver verkligen intensivvårdspersonal träna det akuta omhändertagandet av en svårt sjuk patient? Ja, det anser vi. Frågan vi på civa ställde oss för ett par år sedan var hur detta kan göras på ett så realistiskt sätt som möjligt. Behovet av att träna akuta situationer har alltid funnits, det är svårt eller omöjligt att öva i »skarpt läge«. Problemet har varit att hitta ett verklighetstroget sätt för sådana övningar. Frivilliga markörer är resurskrävande. Dockor av äldre modell är huvudsakligen avsedda för träning på hjärt-lungräddning, hlr, och vi behöver även träna på andra akuta tillstånd. Lösningen för oss blev en träningsdocka, SimMan från Laerdal, som numera finns på Akademiska sjukhusets kliniska träningscentrum, ktc.
Med SimMan går det att träna olika situationer som arbetslaget ställs inför. Det kan vara en akut situation med hjärtstopp eller blödning, eller en situation där patientens tillstånd snabbt förändras/försämras. SimMan kan ge enkla svar på frågor, exempelvis säga »jag har ont« eller »jag mår illa«. Svaren kan dels spelas in i förväg, dels ges av den som sköter datorutrustningen. Det går att ta puls och blodtryck, lyssna på lungorna, sätta kad och pvk, ge läkemedel och infusioner med mera. Dockan kan kopplas till en monitor så att personalen ser de vitala parametrarna. Det blir med andra ord en ganska realistisk övning, där personalen lätt lever sig in i situationen och glömmer bort att det är övning.
Det är viktigt att hela arbetslaget deltar, sjuksköterska, undersköterska och inte minst läkare, eftersom det man framför allt lär sig är samarbete, kommunikation och arbetsledning. Olika delmoment – som att träna hlr, sätta kad eller pvk – bör tränas separat under lugna förhållanden, med SimMan tränar sedan arbetslaget tillsammans.
Våren 2005 genomfördes ovan beskrivna övning med SimMan på ktc för civas personal. Syftet var att träna med den utrustning som akutlaget använder vid larm. Dessutom ville vi se hur samarbetet fungerar i en akut situation i ovan miljö samt även hur akutlaget arbetar tillsammans med vårdavdelningens personal. Under övningen agerade vår egen personal vårdavdelningspersonal. Omhändertagandet videoinspelades, vilket alla var informerade om. Övningen utvärderades under cirka tjugo minuter. Då fick var och en ge sin bild av träningen och vi tittade på valda delar av filmen. Utvärderingen visade att övning i akuta situationer behövs och att det finns behov av att träna med vår akututrustning. Trots att vi hade haft repetitioner i akut-hlr endast några månader tidigare, kände sig många osäkra i användandet av defibrillatorn i en realistisk situation. De flesta tyckte att det kändes bra att se sitt och gruppens agerande på film efter övningen, trots att några upplevde att övningen inte hade gått så bra.
De första träningstillfällena med SimMan skedde på ktc våren 2003, då vi simulerade ett traumafall och ett hjärtstoppsfall. Scenariot bestämdes i förväg men programmerades inte i dockans dataprogram. Det sköttes och ändrades manuellt under övningens gång för att kunna ändra skeendet beroende på hur personalen agerade. Cirka fem personer tränade på varje situation och det hela videoinspelades. Uppföljningen gjordes av de medverkande själva och de fick även titta på videon i grupp. De allra flesta tyckte att det var bra att träna med SimMan och önskade fortsätta med liknande övningar. Många tyckte att det skulle vara mer realistiskt att träna i en van miljö där alla vet var all utrustning finns. En del av personalen upplevde det som ett stressmoment att behöva videofilmas.
Under hösten 2004 simulerade vi på nytt ett traumafall. Vi tog SimMan till akutrummet på centralintensiven för att denna gång få en miljö som alla kände igen. Syftet med övningen var att träna personalen i teamarbete vid omhändertagande av en traumapatient samt att se hur avdelningens åtgärdskort för traumateamet fungerade. De är utformade som ett »kom ihåg« till respektive teammedlem och ska fungera som ett stöd i traumaomhändertagandet. Det visade sig att åtgärds-
korten sällan eller aldrig hade använts därför att många ansåg att de var för detaljerade och kunde styra arbetet för mycket. Åtgärdskorten kommer därför att omarbetas.
De flesta tyckte att det kändes realistiskt att ha övningen på avdelningen i en välbekant miljö. Denna gång hade vi ingen videoinspelning och uppföljningen skedde direkt i rummet. Många upplevde att de fick för lite feedback på sitt agerande. Då vår tid gick åt till att sköta utrustningen och dockans simulering skulle det ha behövts en person till som inriktade sig på att se vad var och en gjorde för att kunna ge konstruktiv kritik.
Vi har genomfört övningarna med SimMan på de regelbundet återkommande studiedagarna som civas sjuksköterskor och undersköterskor har, en dag var femte vecka. De är då frikopplade från patientvård. Tyvärr brukar inte våra narkosläkare vara med på dessa studiedagar, men vi har ändå lyckats få med någon av dem varje gång vi har övat med SimMan. Vi tycker att det är viktigt att ha en läkare med, för att det ska bli så realistiskt som möjligt. Vi har under de här tillfällena insett att övningarna är nyttiga och viktiga för all intensivvårdspersonal. Framför allt tror vi att övningarna kan förbättra samarbetet och stärka teamkänslan mellan olika personalkategorier, vilket känns nödvändigt för alla oss som arbetar på iva, då vi ställs inför akuta situationer dagligen. Att videofilmas upplevde många som obehagligt första gången, men efter att ha sett vissa delar av videofilmen så har de flesta ändå tyckt att det är ett bra sätt att utvärdera sitt eget agerande. Videofilmerna raderas efter varje tillfälle.
Vår målsättning är att ha övningar med SimMan minst en gång per år. För att genomföra så realistiska övningar som möjligt krävs två personer som har avsatt tid för planering och genomförande samt tid för all personal att delta, så att träningarna kan ske med alla personalkategorier.
Att få den tiden, ha tillgång till en väl fungerande träningsdocka och att ha ett bra samarbete med ktc-personalen, är förutsättningar för att den här typen av övningar ska fungera och bli meningsfulla för personalen. Träning är inte bara nödvändigt utan också väldigt roligt!
Information om Klinisk träningscentrum finns på sjukhusets webbplats, www.akademiska.se, under fliken Utbildning & forskning.
TEXT: Elisabeth Haddleton och Ulla Classon