Trivsel kommer inte gratis

Dialysenheten på lasarettet i Mora är en ganska vanlig arbetsplats. Kanske har de en ovanligt god arbetsmiljö. Den vill de behålla, därför har de anslutit sig till ett system som mäter hälsan på arbetsplatsen.

Det hela började med att Sara Krång, sjuksköterska på Mora lasaretts dialysenhet, började läsa vårdvetenskap för några år sedan. Utbildningen ledde henne in på ämnet hälsopedagogik och mötet med en hälsoutvecklare på vars skrivbord det låg en broschyr om h-märkt.

Egentligen kan man tycka att just dialysenheten på Mora lasarett är ett av de exempel på arbetsplatser som inte behöver någon hälsobarometer. För här är arbetsmiljön god och trivseln hög. På frågan om vad det är som gör att de trivs så bra sva-
rar sjuksköterskorna jag möter: »Chefen. Hon ser oss och månar om oss.«

Det låter ju enkelt.

Tina Olinggårdh är sjuksköterska och har varit avdelningschef i tolv år. »För länge«, säger hon själv, men får inte medhåll från någon. Tvärtom ? alla verkar vara överens om att hon är en bättre chef i dag än hon var för några år sedan. »Jag har blivit bättre på att lyssna«, säger hon. Som chef är hon ganska modig. Det säger både Sara Krång och Kerstin Slottpers Lundberg, klinisk adjunkt som delar sin tid mellan Högskolan Dalarna och medicinklinikens olika projekt, bland annat kompetensutveckling av sjukvårdspersonalen. Chefsmod är de överens om är en nödvändighet för att över huvud taget ansluta sig till h-märkt.

? Inte många chefer skulle våga släppa loss sin personal på det här sättet, säger Kerstin Slottpers Lundberg.

Skriver under deklaration
En första förutsättning för att vara med i h-märkt är att chefen skriver under en så kallad deklaration för hälsa och hållbar utveckling. Vi vill utveckla och driva vårt arbete så att våra medarbetare har överblick och ser sammanhangen i verksamheten och med delaktighet, medinflytande och god gemenskap kan bidra till att främja en hållbar, lönsam utveckling och bästa möjliga hälsa och livskvalitet. Så lyder deklarationen.

Det är inte minst det där med att se sammanhang som åtminstone Sara Krång brinner för. En av de första böcker hon arbetade sig igenom under vårdvetenskapen var Antonovskys Hälsans mysterier. Hans teori om att livet blir mer begripligt om känslan av sammanhang ökar, talade direkt till henne, säger hon.

? Honom borde alla gamla sjuksköterskor läsa.

Men frågan är varför en hälsobarometer är nödvändig just här där man trivs så bra?

På det svarar Sara Krång och Tina Olinggårdh att en god arbetsmiljö inte är något statiskt. De vill behålla den stämning som råder och lära sig att i tid upptäcka om något är fel. Verktyget h-märkts frågor ger hela personalgruppen möjlighet att anonymt tycka till om arbetsplatsen och om hur de mår. På det sättet kommer även känslig information fram.

På dialysenheten har de lagt till ett par extrafrågor: Vad får dig att känna dig delaktig på jobbet? och: Vad kan vi mer göra för att må bra på vår arbetsplats?

Hittills har de haft tre så kallade mätningar av arbetsmiljön. Var tredje månad svarar samtliga i arbetsgruppen på fem av h-märkts färdigformulerade frågor om medinflytande, delaktighet och god gemenskap. Svaren ställs samman i staplar och tabeller som visar utvecklingen på arbetsplatsen. Vid ett tillfälle har de haft en uppföljande diskussion med tonvikt på de extrafrågor de själva lagt till. Målet är att mer tid ska kunna ägnas sådana uppföljningar.

Saker kan alltid bli bättre
En god arbetsmiljö och en hög arbetstrivsel är inte detsamma som att saker och ting inte kan bli bättre. I Mora kommer synpunkter om en erfarenhetsbok, om gemensamma avdelningsmöten och om att chefen varit för frånvarande den sista tiden. Och uppmaningar om att våga vara ärliga och om att kritik inte ska tas personligt. Tina Olinggårdh studerar svaren och funderar över det faktum att administrativt arbete tar alltmer av hennes tid. Hon har aldrig tvivlat på metoden och ser det som en av sina uppgifter att personalgruppen får den tid de behöver för att diskutera.

? Det som är så bra med det här är att vi tvingas tänka efter hur vi mår och att vi tillsammans ser på förslag till lösningar, säger hon.

Hennes år som chef har lärt henne att det är personalen som ser problemen och som oftast har de bästa förslagen om hur de ska lösas. Hennes uppgift är att ge dem den uppbackning de behöver.

Inte svårt med negativ kritik
Är hon inte orolig för negativ kritik?

Hon dröjer lite med svaret, men säger att det inte känns svårt eftersom klimatet på enheten är så öppet.

? Det är viktigt att medarbetarna känner att de kan berätta om de mår dåligt.

Finns det då egentligen så mycket att diskutera på Moras dialysenhet? Sara Krång säger att en god arbetsmiljö inte kommer gratis och även de är utsatta för förändringar de inte kan råda över. Efterfrågan på dialysbehandling ökar och därmed patienttrycket. Arbetsgruppen har växt mycket på kort tid och unga förmågor kommer med nya kunskaper och ny inställning till arbetet. Jag är avdelningens »grand old lady«, säger Sara och skrattar. Hon har varit här i 26 år. Med några avbrott för att pröva annat arbete.

? Jag har alltid kommit tillbaka hit för här får man utvecklas och pröva sina idéer.

Känner sig delaktiga
? De flesta i gruppen upplever att de har ett meningsfullt arbete, säger Tina Olinggårdh.

De flesta är också överens om målsättningen.

? Alla ställer upp på vår vision och känner sig delaktiga.

Men så är det det där med »gamla syrror« och nya. Och en annan inställning till yrket som de gamla känner sig lite främmande för, men som de förstår ändå innebär något bra. Dagens nyutbildade sjuksköterskor ställer mer krav och sätter tydligare gränser för sitt arbete. Detsamma gäller förresten dagens patienter som ställer krav på information och på inflytande över tider för behandling.

Viktigt med gränser
? Det är viktigt att man i arbetsgruppen är överens om var gränserna ska gå, och att man diskuterar tillsammans hur uppdraget ska fullföljas på bästa sätt, säger Kerstin Slottpers Lundberg.

Att duscha patienter som kommer från andra vårdinrättningar är kanske inte en uppgift för personalen på dialysenheten. Inte heller att lägga om patienternas bensår. De äldre sjuksköterskorna får kämpa med sin gamla »fixar-mentalitet« och med sina svårigheter att säga till en läkare: »Det här är ditt ansvarsområde och det får du ordna själv.« Sådant är de nyutbildade sjuksköterskorna mycket bättre på. Sara Krång uppskattar det.

? Vi har en ärligare kommunikation med patienterna i dag. Förr sa vi »apotekaren har kommit« när vi skulle gå och fika.