Trötta på att vara underbetalda

De hotar inte med att säga upp sig utan har i stället valt att försöka påverka sjukhusledning och politiker så att de förstår att deras lön måste höjas. »Omprioritera — det finns pengar«, säger onkologisjuksköterskorna på strålbehandlingen i Lund.

7 juni 1999

Sjuksköterskor är trötta på att vara underbetalda och säger upp sig lite varstans i landet. På niva i Lund krävde de ett lönepåslag på 1 500 kronor i månaden. Arbetsgivaren gick inte med på kravet och flera av dem slutade. Onkologisjuksköterskorna på strålbehandlingen på Lunds lasarett förstår sina kolleger på intensiven, men själva har de valt en annan strategi. De vill få politiker och höga chefer att förstå att de är underbetalda. »Vi önskar göra er uppmärksam på onkologisjuksköterskornas låga och orättvisa löner…«, skriver de i ett brev till sjukvårdspolitikerna.

– Vi vill påverka beslutsfattarna så att de förstår att de måste ta från någon annan verksamhet i landstinget för att betala våra löner, säger Iréne Schönström och Anette Löfgren, båda specialistutbildade onkologisjuksköterskor med placering på strålbehandlingen.

Det måste finnas pengar
Landstingen går med förlust heter det ju. Så varifrån tror de att pengarna till deras höjda löner kan tas?

Det blir tyst ett tag. Både Anette Löfgren och Iréne Schönström är övertygade om att det finns pengar på andra håll inom landstinget men nöjer sig med att konstatera det och lämnar över till makthavarna att besluta om varifrån pengarna ska tas.

På Lunds lasaretts strålbehandling bedrivs en kvalificerad högteknologisk regionsjukvård för cancerpatienter. Lund är en av tre strålbehandlingsavdelningar i hela landet av den här digniteten och tar emot patienter från Skåne, Småland, Blekinge och delar av Halland. Varje dag träffar de totalt 44 sjuksköterskorna upp emot 300 patienter.

Vädjar till förnuft och affärssinne
I sitt brev vädjar sjuksköterskorna till politikernas förnuft och sinne för goda affärer. De framhåller att utbildningsplatserna inte är fyllda och att nyrekryteringen av vidareutbildade onkologisjuksköterskor är väldigt liten.

De har en vidareutbildning på 40 poäng med inriktning mot onkologi och radiofysik. De hanterar linjäraccelatorer, simulatorer, datortomograf, röntgenapparat och en apparat för hypertermibehandling. De ger helkroppsbestrålning, intraoperativ strålbehandling samt driver en egen mottagningsverksamhet. Ofta är de cancerpatientens enda dagliga kontakt med sjukvården och det krävs att de kan ge både stöd och råd. Allt detta till en medellön på 15500 kronor per månad.

»Det är pinsamt att berätta för sina vänner vad man tjänar«, säger Iréne Schönström. Hon har arbetat på strålbehandlingen i tre år. Anette Löfgren har 14 års erfarenhet. Så visst förstår de kollegerna som har tröttnat och sagt upp sig. Lönen är viktig – inte bara som symbolfråga. Med de låga nivåer som är aktuella för sjuksköterskor handlar det mer om att klara sina utgifter än om något annat.

Nyanställda gör slut på pengarna
Fem av onkologisjuksköterskorna har slutat det senaste året och under hösten har fyra nya anställts. Alla till en lön på 1 000 eller upp till 2 000 kronor mer per månad än vad de erfarna kollegerna tjänar. Det är en rimlig lönenivå, tycker Anette Löfgren och Iréne Schönström. Problemet är att pengarna inte räcker till för att höja de erfarna sjuksköterskornas löner.

De anser att 18 000 i månaden vore en rimlig grundlön för en sjuksköterska med vidareutbildning. De 44 onkologisjuksköterskorna på strålbehandlingen tjänar mellan 14 600 och 19 100 kronor. Inkluderat sektionsledare och alla dem med upp till 20 års erfarenhet. »Ansvar och kompetens ska löna sig«, säger de och är kritiska till att löneskillnaden  är så liten mellan en nyanställd sjuksköterska och en erfaren sjuksköterska som handleder oerfarna sjuksköterskor, har huvudansvaret för apparatur och som organiserar arbetet.

Ett hinder för en hyfsad löneutveckling tror Anette Löfgren och Iréne Schönström är kårens egen oförmåga att argumentera för sin sak. Ett annat är arbetsgivarens ointresse av att lyssna. Hellre än att tillmötesgå dem i deras krav har arbetsgivaren accepterat att erfaren personal slutar och i stället anställt ny personal. Utan erfarenhet men till höga ingångslöner.

Ingen av dem önskar löneklasser och lönegrader tillbaka. Men de hejdar sig lite inför frågan om vad som ger högre lön i det individuella lönesystemet. Ordet »fjäsk« fladdrar förbi men är egentligen inte allvarligt menat. Faktiskt ser de att kompetens, erfarenhet och utbildning har börjat belönas det senaste året. Dessförinnan var lönekriterierna mer luddiga: ålder, anställningsår, kanske lojalitet; de som ställde upp i besvärliga situationer utan att kräva något extra fick mer betalt än andra.

– Om lönesättningen ska vara individuell måste lönekriterierna vara tydliga. Tack vare att vår avdelningsföreståndare har utvecklingssamtal med oss har de börjat bli det nu, säger Anette Löfgren.

Uppskattar att bli sedda och bedömda
I utvecklingssamtalen blir de sedda och bedömda. Det uppskattas – även om det också är jobbigt att bli bedömd. Särskilt när chefens omdöme inte stämmer med den egna uppfattningen om ens person. Men trots allt upplever de bedömningarna som rättvisa. Utbildning, ansvar, stresstålighet, kontakt med patienter och arbetskamrater, hur man förmedlar sina kunskaper är exempel på sådant som värderas.

Löneutvecklingen på omkring 4,5 procent per år då? Hur ser de på den? Tja, med tanke på att de har så låg lön att utgå ifrån är det ju inte mycket att glädjas åt. De tycker att lönespridning är bra men ska det vara någon mening med att sprida pengarna bör det handla om mer än några hundralappar hit och dit.

Avundsjuka på varandra?

– Det förekommer kanske, men är inget stort problem.

Problemet, säger de igen, är att erfaren, kompetent personal har för låg lön i förhållande till de nyanställda. »Något fel är det när handledaren har lägre lön än den hon handleder.«

Sjuksköterskorna på strålbehandlingen har bildat en lönegrupp som träffas en gång per vecka. De önskar att de hade haft Vårdförbundets stöd i ryggen och frågar sig var stödet från den lokala fackliga klubben finns. Att driva sin egen sak är nog bra men ännu bättre hade det varit med fackligt stöd och råd om vilka vägar de ska gå.

– Att kämpa för organisationsfrågor är viktigt på långt sikt. Men att få en rimlig lön i förhållande till utbildning, kompetens och ansvar är viktigast just nu, säger Anette Löfgren.

De har inte krävt någon bestämd summa i lönepåslag men har ett trumfkort: löneläget på landets övriga strålbehandlingsenheter. En rundringning har visat att både i Stockholm och i Göteborg tjänar de mer än vad de gör i Lund. Det är något handfast att leverera till arbetsgivaren.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida