»Tryggheten är värd 3000 kronor om året.«

Vill få hjälp medlöneförhandlingar
Helena Herlin på avdelning 43 tycker att det är tryggt att vara medlem.

– Jag är med för att få hjälp med löneförhandlingar och för tryggheten. När jag var deltidsarbetslös för några år sedan kunde jag stämpla upp till heltid, det var bra.

Hon säger att det var självklart att bli sjuksköterska – det fanns inget alternativ. »Kanske inte så konstigt med två föräldrar som båda arbetar i vården«, funderar hon.

Lika självklart var det att gå med i facket. Och det fackliga medlemskapet är värt avgiften, just för trygghetens skull.

Däremot har hon svårt att tänka sig att engagera sig i det fackliga arbetet. När hon utbildade sig i Kristianstad var hon aktiv i ssef, studerandeorganisationen. Men med familj och arbete på 75 procent tillåter hennes livssituation inte det.

– Fast skulle arbetssituationen bli värre än den är, då skulle jag nog kunna tänka mig att engagera mig!

»Skulle få skämamas om jag inte var med«
Marita Persson
på avdelning 33 tycker inte att hon har något val när det gäller medlemskapet i Vårdförbundet.

– Vore jag inte medlem fick jag skämmas, säger hon. Både mina föräldrar och min man är fackligt aktiva. Och så har jag ju tryggheten i att veta att jag får hjälp om jag behöver det.

Eftersom hon var med i ssef under tiden på sjuksköterskeskolan blev hon automatiskt medlem i Vårdförbundet.

– Jag har aldrig ifrågasatt medlemsavgiften, säger hon. Om jag tyckt att jag inte fick ut det jag ville hade jag antingen fått engagera mig i facket eller gå ur. Och jag har inte tänkt göra någotdera.

Vilken nytta har hon haft av sitt medlemskap? Ingen, eftersom hon inte hamnat i en sådan situation att hon behövt någon hjälp. Men Marita Persson skulle inte tveka att söka hjälp om hon behövde den.

Löneutvecklingen är generellt sett inte lysande. Men för egen del tycker hon sig ha fått en rimligt lön. 25 procent? Hon räknar tyst i huvudet. Jo, minsann, det stämmer. Så mycket har hennes lön ökat de senaste fem åren – och lite till.

Marita Persson har inget intresse av att engagera sig fackligt. Hennes håg ligger åt det professionella hållet. Hon går nu en 30 poängs vidareutbildning i nutrition.

– Jag är väl en sån där genomsnittlig medlem: betalar avgiften, läser Vårdfacket och söker hjälp den dag det behövs.

Förbundet bidrar inte till utbildning
Marléne Ahlberg
på avdelning 46 nämner tryggheten som det viktigaste när det gäller att vara med i fackföreningen. Tryggheten och hjälpen att hänga med i löneförhandlingarna.

Men samtidigt är hon missnöjd med hur Vårdförbundet sköter sig: att byta bort pensionsåldern mot några hundralappar i högre lön var en dålig affär, tycker hon.

Trots det tvekar Marléne Ahlberg inte om vare sig medlemskapet eller medlemsavgiften. Ibland blir hon sur över att den är kopplad till lönen – en liten lönehöjning kan försvinna helt och hållet i skatt och höjd medlemsavgift, och det känns inte bra. Men vid en liten tvist på arbetsplatsen hade hon nytta av facket, och Vårdfacket innehåller alltid något läsvärt.

Däremot bidrar inte Vårdförbundet till hennes professionella utveckling.

– Utbildning och vidareutveckling får jag genom arbetsgivaren och när jag pratar med kolleger.

Stannar kvar om semestern räddas
Per Erik Olsson
har drygt 20 års fackligt arbete bakom sig: från den där gången när han 1978 som färsk sjuksköterska var missnöjd på ett fackligt möte tills han tackade för sig härom året. Visst har han fått ut mycket av sitt fackliga engagemang.

– Jag har träffat så många människor, haft så trevligt och lärt mig så mycket.

Och han betalar utan att blinka de tusenlappar det kostar att vara medlem. Det är det värt – åtminstone så länge han får behålla sina 32 semesterdagar om året. Frågan om semestern är högaktuell, eftersom sjukhuset från årsskiftet är bolagiserat. Vilka villkor ska man erbjuda framöver? Om inte Vårdförbundet kan rädda hans semesterdagar är Per Erik Olsson inte säker på att han vill fortsätta att betala 3 500 om året i fackavgift.

»Törs man låta bliatt vara med?«
Suzan Lidsten
på avdelning 16, besvarar frågan om varför hon är med i facket med en motfråga. Halvt på allvar, halvt på skämt säger hon: Törs man låta bli?

Hon har varit med under alla sina tio år som sjuksköterska. Vårdförbundet värvade alla nyfärdiga sjuksköterskor, det kändes självklart att gå med.

Och visst vill hon vara med. Som flera andra nämner hon tryggheten, att veta att man har någon bakom ryggen när det bränner till. Det har hon själv haft glädje av. I samband med en omorganisation på sjukhuset hjälpte facket henne när hon fick en ny tjänst.

Medlemskapet är också viktigt för att få upp lönerna.

Suzan Lidsten tvekar inte heller inför att betala medlemsavgiften. Vad får jag som passiv medlem? frågar hon retoriskt och svarar själv: jag slipper vara aktiv i löneförhandlingarna, får en bra tidning och har alltid någon att vända mig till för att reda ut om det är rätt eller fel när arbetstider, scheman och annat ska diskuteras.

– Konsulthjälp kostar, det vet vi ju, säger hon och ler.

Med den yrkesmässiga nyttan är det väl lite si och så. Visst finns det bra artiklar i Vårdfacket, men de riktigt intressanta artiklarna får hon på annat håll. Och utbildningen hon behöver arrangeras av skolorna.

På sin tidigare arbetsplats var Suzan Lidsten företrädare, men ett stormigt halvår gör att hon vill ta en paus innan hon tar på sig ett uppdrag igen. Men sedan kan hon tänka sig ett nytt uppdrag.

– Det är lärorikt att vara företrädare. Ett roligt uppdrag där man växer hela tiden. Man får lära sig hur man tar för sig – på rätt sätt!

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida