Två samtida banbrytare i sjuksköterskeyrkets framväxt

Två starka kvinnor, en svenska och en engelska, utvecklar i varsitt land sjuksköterskeprofessionen i mitten av 1800-talet. De befinner sig samtidigt vid diakonissanstalten i tyska Kaiserswerth, men vi vet inte om de träffades och påverkade varandra. Båda poängterar behovet av teoretisk kunskap vid sidan av det praktiska arbetet för att bli en god sjuksköterska. Båda ville skapa en vårdmiljö med glada färger, blommor och tavlor. De visste att en vacker omgivning och god hygien gynnar läkeprocessen hos de sjuka.

8 maj 2000

För snart 150 år sedan utbildade sig två kvinnor i sjukvård vid diakonissanstalten i Kaiserswerth i Tyskland. Marie Cederschiöld från Sverige och Florence Nightingale från England befann sig under en kort tid samtidigt i Kaiserswerth. Båda fick impulser till sitt arbete vid denna berömda diakonissanstalt. Där blev grunden till utbildning av sjuksköterskor och förmodligen till utvecklingen av omvårdnad lagd.

Många likheter men också olikheter finns hos dessa båda banbrytare. Marie Cederschiöld utbildades till att visa vägen och Florence Nightingale till att förändra.

Vid mitten av 1800-talet fanns ett stort behov av sysselsättning för ogifta kvinnor ur medel- och överklassen, både i Sverige och i England. Det var en av orsakerna till förberedelserna för en diakonissanstalt i Stockholm (1).

I England nyttjades för första gången kvinnlig sjukvårdspersonal vid arméns lasarett (10).

Ett sällskap bildades i Stockholm och i stadgarnas första paragraf kunde man läsa: »Sällskapets ändamål är att i Stockholm stifta en diakonissanstalt för kristliga kvinnors utbildning till sjuka, nödlidande eller eljest hjälpbehövande likars vård och undervisning« (2).

I protokollet från den 14 april 1849 finns det äldsta kända belägget för att ordet sjuksköterska förknippas med en person med speciell utbildning (3).Till diakonissanstalten behövdes en föreståndarinna. Marie Cederschiöld, prästdotter från Småland, tillfrågades 1849 och accepterade efter viss tvekan uppgiften som hon kände sig kallad till. Den innebar bland annat att ansvara för utbildningen av sjuksköterskor och diakonissor. I sin dagbok antyder hon att hon redan tidigare övervägt en utbildning i Kaiserswerth (1).

Marie Cederschiöld föddes 1815 i Växjö. Under sin uppväxt utbildades hon dels av fadern som var lärare och senare kyrkoherde, dels i en flickpension. Hon läste engelska och franska och talade obehindrat tyska. Sommaren 1848 öppnade hon en egen flickpension i Lund och kom där att umgås i akademiska kretsar. Sällskapslivet präglades av dåtidens andliga och samhälleliga frågor (4).

Vid relativt mogen ålder, 35 år, reste Marie Cederschiöld 1850 till Kaiserswerth, för att under ett år få utbildning, bland annat i att leda och utbilda sjuksköterskor. I Kaiserswerth ägnade hon sig åt sjukvård som arbetande provsyster (sjuksköterskeelev) men arbetade också på apotek, i kyrkan, barnstugan, skolan och köket. Marie Cederschiöld var kritisk till att allt i utbildningen skulle läras genom praktisk undervisning där provsystrarna räknades som arbetskraft (5). Under vistelsen i Tyskland gjorde hon flera studiebesök i fängelser, hos barmhärtighetssystrarna i Bonn och Koblenz, på sjukhus i Lübeck, sinnessjukhus i Emden och vid diakonissanstalten i Strassburg (6).

I ett brev till direktionen för diakonissanstalten i Stockholm, daterat den 9 februari 1851, uttrycker Marie Cederschiöld: »Många gånger har jag sett hvilket välsignelserikt inflytande ett christligt organiserat sjukhus utöfwar, och will när jag nu återkommer egne mig med alla mina kropps- och själskrafter åt dess bildande.«

I Svenska diakonisällskapets årsberättelse 1851 framgår att föreståndarinnan Marie Cederschiöld hade huvudansvaret för den dagliga vården av de sjuka. Hon fördelade sysslor, ansvarade för all utbildning och undervisade i ämnen som hörde till kallet. Hennes programpunkter var: strävsam enkelhet, uthållig flit och hängiven offervilja (7). Hennes personlighet satte sin prägel  på diakonissanstalten. Med viljekraft, praktisk begåvning, organisationsförmåga och kärlek till kallet och till systrarna fördes arbetet raskt framåt (8). I hennes arbetsuppgifter ingick också att träffa och samtala med fångar och prostituerade (4).

Marie Cederschiöld publicerade tre skrifter. Den första var Nykterhetsskrift som hon översatte från tyska 1848 och därnäst Höga visan I, II, III och tyska sånger av Gustaf Jahn. Efter översättningen gavs de ut 1852 och 1853 i tre mindre häften och såldes till förmån för diakonissanstaltens skola för fattiga barn. Broschyren för tjensteflickor som utkom 1858 bestod av Marie Cederschiölds egna råd och erfarenheter (4).

Hon förde dagbok mellan åren 1850 och 1854 och skrev många brev men även dikter till födelsedagar, jul och till underhållning vid samkväm (5).

Hennes kunskap och visioner har hållits vid liv vid Ersta diakonisällskaps skola och sjukhus. Flera artiklar har skrivits om Cederschiöld i diakonala skrifter (1, 5, 7, 8, 15, 16, 17) . En biografi gavs ut 1951 (4).

Florence Nightingale var kallad att ägna sig åt sjukvård (9) och förnam denna kallelse fyra gånger (10, 11). Hon upplevde att det var Gud som visade henne vägen och mindes att hon hade en önskan redan som barn att vårda sjuka (12). »Gud talar till mig och kallar mig till sin tjänst« anförtrodde hon sin dagbok 1837 (10, 11). I flera år fick hon kämpa innan hon fick den utbildning som fanns.

Florence Nightingale föddes i Italien 1820. Familjen reste runt i Europa och modern valde att vistas i Florens vid den tidpunkt då hon skulle föda sitt andra barn, som fick namn efter staden (10, 11, 12). 1821 återvände familjen till England. Florence undervisades i hemmet, först av en guvernant men vid tio års ålder tog fadern över undervisningen bland annat i språk, filosofi, religion, matematik och statistik. I sin ungdom rörde sig Florence Nightingale i societeten, men kände att hennes liv skulle bli mer meningsfullt (11, 13). Under ungdomstiden reste hon mycket och besökte flera vårdinrättningar i Europa (12).

Florence Nightingale gjorde sitt första besök i Kaiserswerth 1850 samtidigt som Marie Cederschiöld vistades där. Besöket gjorde starkt intryck på henne. I dagboken skriver hon: »avrest från
Kaiserswerth – jag känner mig så stark som om ingenting mera skulle kunna förarga mig« (10). Sommaren 1851 beslöt hon sig för att återvända till Kaiserswerth, för att under tre månader utbilda sig till sjuksköterska (10, 11, 13, 14). Efter denna utbildning besökte hon olika vårdinrättningar för att lära mer om sjukvård. 1853 antogs Nightingale som föreståndarinna vid ett litet sjukhus för hedervärda men fattiga kvinnor i London (10, 11).

Florence Nightingale började åter besöka andra sjukhus 1854. Denna gång för att samla fakta till stöd för en aktion för att reformera sjuksköterskornas ställning (10). Samma år ombads hon att resa till Skutari på Krim för att bedriva sjukvård och vara ledare för den kvinnliga sjuksköterskekåren under Krimkriget. Detta var första gången som kvinnlig sjukvårdspersonal fick arbeta vid arméns lasarett (10).

Efter kriget återvände Florence Nightingale till England och deltog bland annat  i planeringen av den sjuksköterskeskola som startade 1860 vid S:t Thomas sjukhus i London (11). Hon deltog inte personligen i den nya skolans utveckling på grund av sjukdom, men påverkade den från sitt hem (11).

Florence Nightingale författade flera rapporter till den brittiska regeringen som finns bevarade i Blue books (11). Hon gav ut böcker och skrifter där hon dokumenterade sitt verk och sina idéer. Det har underlättat spridningen av hennes kunskap och vision. Mest känd är Notes on Nursing, vars första upplaga kom 1859 och översattes till flera språk. Till svenska översattes den 1860 och gavs ut på två olika förlag (9). En översättning gjordes till förmån för Svenska diakonisällskapet (9).

I flera biografier har Florence Nightingale beskrivits som en förgrundsfigur i sjukvården.

Vid diakonissanstalten i Stockholm, där den första sjukvårdsutbildningen i Sverige planerades, ställdes krav på vissa teoretiska och praktiska förkunskaper. Utbildningen var från början sex månader lång. Det ansågs att en god sjuksköterska kunde utbildas vid sjuksängen, men fick hon dessutom teoretisk undervisning blev hon till större nytta för både den sjuke och läkaren (2).

Marie Cederschiöld var kritisk till den korta utbildningen i Kaiserswerth (5) och ansåg att utbildningen skulle vara både teoretisk och praktisk. Andra diakonissanstalter togs som förebild och utbildningen förlängdes i Stockholm till ett minimum av ett och ett halvt år (1). Marie Cederschiöld hade bestämda åsikter om hur utbildning och arbete skulle bedrivas: »Kvinnor från skilda samhällsskikt och med olika kunskaper och gåvor skulle här ges möjlighet att i samverkan tjäna nödlidande människor« (1). Den teoretiska och praktiska utbildningen var viktig men det ansågs att diakonisskallet först och främst krävde andlig mognad. En systers andliga väl gick före hennes utbildning. En förutsättning för att olika gåvor och anlag skulle kunna tas till vara var det tjänande sinnelaget. Framför allt innebar det villighet till alla slags sysslor (1). Cederschiöld menade att det inte var nog för en syster att vara snäll, hon måste också duga något till (15).

Utbildningstiden vid Florence Nightingales School of Nursing vid S:t Thomas Hospital i London var ettårig men kunde förlängas med ett kvarts år. En Nightingalesjuksköterska skulle vara gudfruktig och tillhöra den engelska kyrkan. Dessutom skulle hon uppföra sig på ett sådant sätt att ingen kunde finna något att anmärka på. Nightingale ansåg att den som gick in för sjuksköterskeuppgiften måste använda både huvud, hjärta och händer– framför allt händer (11).

Florence Nightingale var länge kritisk till utbildningen i Kaiserswerth och förnekade i hela sitt liv att det var där hon lärt sig sjukvård (13). Hon säger, enligt den svenska översättningen av Notes on Nursing, att varje sjuksköterska ska vara en människa som man kan lita på och att hon inte får vara skvalleraktig eller pratsam i onödan (9). 

Diakonissans verksamhet sågs främst ur kallelseaspekten och sjukvård utövades av kärlek till Kristus och medmänniskorna och inte för betalningens skull (1). Diakonissan förpliktigade sig vid denna tidpunkt till fem års tjänst i diakonissanstaltens regi och som ersättning för sitt arbete fick hon kost och logi, en kontant årslön på 50 riksdaler riksgälds och arbetsklädsel (1).

Florence Nightingale ansåg också att sjuksköterskor skulle få viss lön och använde, när det var nödvändigt, sin privata förmögenhet till detta.

Både Marie Cederschiöld och Florence Nightingale stred för fostran och kunskap för de blivande sjuksköterskorna men också för nödvändigheten av rekreation.

Cederschiöld undervisade och värnade om estetik och kyrkoårets symbolik men också om hygieniska principer (2, 4). Florence Nightingale betonade den fysiska miljön och hur människan påverkas av ljus, ljud, lukt, ventilation och värme. Hon poängterade att sjuksköterskan skulle sörja för en god omgivning eftersom det hade en positiv inverkan på kropp och själ (9, 11 ).

Marie Cederschiöld var en person som kunde skapa en miljö av företagsamhet, glädje och kärleksfull omvårdnad grundad på kunskap och andlig fördjupning. Redan hösten 1852 skrev tidningen Aftonbladet: »Lokalen belägen vid Pilgatan är sund och angenäm, läget är stilla och fredligt, en vacker utsikt öppnar sig från sjukrummens fönster och en liten trädgård erbjuder välkommen förfriskningsort. Den inre trevnaden motsvarar den yttre; snygghet, ordning och bekvämlighet, äro utmärkta och det fromma hjärtliga och förnöjsamma uttrycket i allas ansikten tycks erinra snarare om en i välvilja ömhet tätt sluten familjekrets än om en offentlig barmhärtighetsanstalt« (16).

På Ersta diakonimuseum finns rödrutiga sängöverkast, från det första sjukhuset som byggdes vid Ersta 1864, vilket förmodligen Marie Cederschiöld inspirerat till. Glada färger var viktigt för hälsan, ansåg hon, och redan i Kaiserswerth var hon angelägen om att pryda de sjukas rum med blommor (4). Liknande tankegångar kan skönjas hos Florence Nightingale som talar om att patienten bör ha blommor på bordet och en tavla på väggen. Om patientens omgivning var optimal, med omväxlande former och lysande färger på föremål, skulle det underlätta den naturliga läkningsprocessen (9).

Nightingale framhöll att sjukdom inte alltid var orsak till lidande utan att lidandet ofta orsakades av dålig miljö, dåliga kostvanor och brist på andlig styrka (9, 11). Cederschiöld ansåg att kroppslig och andlig vård kunde förebygga ohälsa, liksom den kristna tron, tron på livet och livsviljan. Glädje, förströelse, att sjunga och ha roligt hade stor betydelse för hälsan (4), ansåg Cederschiöld. Hon värnade om patienterna och försökte hjälpa dem även efter utskrivningen från sjukhuset (17).

Hon hade också en skarp blick för vars och ens begåvning, vilket hon visste att nyttja genom att anförtro uppgifter som skulle utföras på egen hand (4). Ingen var osedd, ingen försvann i mängden.

Under Krimkriget gick Florence Nightingale efter arbetsdagens slut omkring bland de svårast sjuka och sängliggande soldaterna. Hon observerade dem och samtalade med dem. I synnerhet var hon närvarande hos döende, böjd över dem tröstade hon och gav omvårdnad (11).

Två kvinnor i Europa utvecklar alltså under sam-
ma tidsperiod sjuksköterskeprofessionen. Marie Cederschiöld började förverkliga sina idéer redan 1851 medan Nightingale initierade sina 1853.

Florence Nightingale hade möjlighet att omsätta sina principer under Krimkriget, till en början med motstånd från både fältläkare och de sjuksköterskor som hon ansvarade för. Först tre år efter hemkomsten var hon klar med sin bok Anteckningar om sjukvård som är aktuell än i dag. Undervisningen av sjuksköterskeelever hade hon inte möjlighet att påverka förrän 1860 då sjuksköterskeutbildningen började vid S:t Thomas  sjukhus i London.

Sjuksköterskeutbildningen vid Diakonissanstalten i Stockholm hade startat redan 1851. Marie Cederschiöld var en förebild för blivande diakonissor under deras sjuksköterskeutbildning eftersom hon verkade mitt ibland dem. Florence Nightingale var verksam i sin yrkesutövning men inte i utbildningen. Sjuksköterskeelever hade endast tillgång till hennes skrivna material.

För inträde till sjuksköterskeutbildningarna i London och i Stockholm ställdes liknande krav på behörighet. Bland annat att den sökande skulle tillhöra engelska respektive svenska kyrkan.

1853, som föreståndarinna vid S:t Thomas sjukhus i London, introducerade Nightingale arbetsbesparande projekt varav ett bestod av att leda vatten i ledningsrör till de olika våningarna (10). Hygienen var undermålig i Europa vid denna tidpunkt. Med stor nit las grunden till ett hygieniskt förhållningssätt vid vård av sjuka.

Under Krimkriget organiserade Nightingale sjukvården och ägnade mycket kraft åt att göra något åt de sanitära problemen på sjukavdelningarna (10, 11). Hygieniska reformer var viktigare för henne än klinisk behandling av redan sjuka (9).

Diakonissorna anlitades tidigt för sjukvård i privata hus (2). Under kolera- och smittkoppsepidemierna 1850–1870 sändes diakonissorna ut till de fattigas huskojor för att sköta de sjuka eftersom det inte fanns plats för dem på sjukhuset. Ingen av diakonissorna blev smittade. Sveriges först utbildade sjuksköterskor hade lärt god och effektiv allmänhygien och visste hur den skulle tillämpas (2).

1864 kom en förfrågan till Diakonissanstalten i Stockholm från den nybildade diakonissanstalten i Köpenhamn, med anledning av kriget mellan Danmark och Tyskland: Kunde de sända fyra till sex diakonissor till fältlasarettet på Als? Fyra diakonissor sändes i första omgången och deras arbete skulle bestå av ren sjukvård, var det tänkt. Den militära ledningen var till en början inte särskilt glad åt de svenska diakonissorna, som grep in överallt och höll på renlighet, frisk luft och omsorgsfull vård (18). De vårdade soldater med krigsskador, med mag- och lunginfektioner utan att de själva blev sjuka. Trots stora själsliga och kroppsliga uppoffringar gav diakonissorna de sjuka och sårade en kärleksfull vård, enligt den danske stabsläkaren. Dessutom hade diakonissorna en mild och vänlig framtoning som spreds till de övriga anställda och påverkade deras förhållningssätt i samma riktning (19).

Marie Cederschiölds inflytande på diakonissantaltens omvårdnad och utbildning har inte blivit erkänd. Hon har heller inte blivit lika uppmärksammad i Sverige för sin för sin insats som Florence Nightingale. Kanske beror det på den diakonala kulturens hållning: »att verka men inte synas«. Florence Nightingale däremot levde i det brittiska imperiets kultur som präglades av utåtriktat handlande.

Referenser:
1 .Elmund, G. Den kvinnliga diakonin i Sverige 1849–1861: Uppgift och utformning. Doktorsavhandling. Institutionen för praktisk teologi med
kyrkorätt i Uppsala. Lund, CWK Gleerups förlag: 1973.
2. Nauclér, R. Diakonissanstaltens sjukhus – De 30
första åren. Särtryck ur Svenska diakonisällskapets
årsberättelse. Stockholm. E. Olofssons Boktryckeri AB: 1959.
3. Bohm, E. Okänd, godkänd, legitimerad. Svensk sjuksköterskeförenings första femtio år. Stockholm. Svensk sjuksköterskeförenings förlag: 1961.
4. Stenvall, G. Marie Cederschiöld – Sveriges första diakonissa. Malmö. Gleerups Förlag: 1951.
5. Thulin, O. Marie Cederschiöld. Kyrka och tjänst. (Febe nummer 19). Julhälsningar från de Svenska
diakonissanstalterna. Stockholm. Diakonissanstaltens bokförråd, Erstagatan 1: 1950–53.
6. Cederschiöld, M. Avskrift av dagbok 1848–1852. Stockholm. Otryckt källa. Ersta diakonimuseum.
7. Lönegren, E. Johan Christoffer Bring. En föregångsman inom diakonin i Sveriges kyrka. Stockholm. Svenska diakonistyrelsens bokförlag: 1926.
8. Bring, J.C. Febe nummer 1. En julhälsning från Diakonissanstalten. Stockholm. Gust. Carlsson:1888:57.
9. Nightingale, F. Anteckningar om sjukvård … Ur vårt tidsperspektiv. FOU rapport 31, SHSTF. Ny upplaga med tillägg, Skellefteå, Atemis Bokförlag: 1989.
10. Woodham-Smith, C. Florence Nightingale, Reprinted nine times. Suffolk. Great Br, St. Edmunsbury: 1996.

(Författarna kan lämna en fullständig referenslista.)

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida