”Tystnadskultur föder rädslan att göra fel”

”Tystnadskultur föder rädslan att göra fel”
En grundtes Jonna Bornemark använder är att världen alltid är större. När du tagit sikte på en ö och nått den, förvärvat ny kunskap, finns det alltid mer att upptäcka — horisonten ligger alltid kvar. Foto: Robert Blombäck

Omdöme är något vi kan utveckla. Och klimatet på arbetsplatsen spelar stor roll för hur väl vi lyckas. I boken Horisonten finns alltid kvar — om det bortglömda omdömet tar filosofen Jonna Bornemark ett nytt grepp i sin kritik mot stelbenta styrsystem och maniskt mätande.

— Omdöme är ett ord vi använder till vardags, vi säger ”hen har ett gott omdöme”. Men sedan tar det stopp — vi tänker på det som en egenskap, som en del har och andra inte. Jag vill lyfta fram att det professionella omdömet är något vi kan jobba med, lära oss — och att miljöer där det är högt i tak kan utveckla vårt omdöme och miljöer där det råder en tystnadskultur kan motarbeta det.

Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, släpper i väg hunden Matteo som glatt och obekymrat tar täten på stigen. Han är van att matte blir intervjuad på skogspromenaden.

För två år sedan riktade Jonna Bornemark stark kritik mot vår tids övertro på att allt går att mäta och kvantifiera. I boken Det omätbaras renässans — en uppgörelse med pedanternas världsherravälde myntade hon begreppet ”förpappring” och varnade för att NPM, new public management, kopplat ett förlamande grepp om välfärden.

— Det är inget jag är ensam om att tycka. Forskningen är överens om att handlingsutrymmet har krympt för personal inom vården och äldreomsorgen, ja inom alla de mellanmänskliga yrkena i offentlig sektor under 2000-talet, säger hon.

I sin nya bok Horisonten finns alltid kvar fortsätter Jonna Bornemark på samma spår och nu vill hon fokusera på det faktum att vi omöjligt kan veta och ha kontroll över allt. Och att det inte heller är eftersträvansvärt.

— Ett professionellt omdöme står alltid i relation till professionens kärna. Arbetar man inom vården är kärnverksamheten att hjälpa människor, att vårda, det är det som sätter ramarna. Men inom de ramarna finns det frågor som inte är avgjorda en gång för alla. Omdömeskunskapen är människans förmåga att handla trots att vi inte vet allt.

Jonna Bornemark tar den aktuella frågan om dödshjälp som exempel — en svår fråga som många väljer att undvika.

— Här utmanas den professionella kärnan, att hjälpa en sjuk människa, av diskussioner som förs av andra än professionen, politiker, debattörer och olika intressegrupper. I en sådan fråga är det viktigt att skapa ett gott samtalsklimat så att diskussionen fortfarande kan hållas öppen. Det behöver inte vara så komplicerat, många frågor kan man prata om på en fikarast, säger hon.

Alla frågor är ju inte så komplicerade som den om dödshjälp. Ett professionellt omdöme handlar för det mesta om att ta ett beslut baserat på de teoretiska och praktiska kunskaper en person har. Men här varnar Jonna Bornemark för att det är lätt att förringa de praktiska kunskaperna.

— På arbetsplatser där det man ska göra detaljregleras, granskas och där det råder en tystnadskultur finns det ofta en rädsla att göra fel, i stället för att handla på ett bra sätt i situationen, säger hon.

Och när vi blir rädda att göra fel ropar vi efter ännu fler manualer, vilket kräver fler granskningssystem, vilka i sin tur motarbetar vår reflektionsförmåga och i slutändan vårt omdöme.

”… de handlande personerna måste varje gång se efter vad som lämpar sig för tillfället.” Citatet är den grekiske filosofen Aristoteles som levde för över två tusen år sedan. Men att bedöma ”vad som lämpar sig för tillfället” är lika viktigt att påminna sig om i dag, menar Jonna Bornemark och uppfattar samtidigt hunden Matteos signal om att det är dags att kasta en pinne.

— Sjuksköterskor är jätte­intressanta ur det här perspektivet. I takt med att yrket akademiserats har de medicinska, teoretiska kunskaperna fått högre status. Den omvårdande, praktiska delen, som de sjuksköterskor jag träffat vurmar för, passar inte in längre.

Risken med den här typen av utveckling blir att man hamnar i konflikt med sin yrkesroll och slutar lita på sitt omdöme, påpekar Jonna Bornemark.

— Vi kan aldrig fullt ut kontrollera livet, det kommer alltid finnas saker vi inte vet. Det tror jag vi måste acceptera, men inte på ett uppgivet sätt, utan med en klar blick — vad kan jag då göra? Det finns alltid utrymme för två sekunders reflektion.

Om Jonna Bornemark

Ålder: 47 år
Gör: Professor i filosofi vid Södertörns högskola, jobbar på Centrum för praktisk kunskap, författare.
Bor: Med sina tre barn och sin pappa i Huddinge. I familjen finns också två hundar, två råttor, tre katter och en häst.
Får tankarna att spinna loss: Att träffa nya människor och djur.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida