Ung & engagerad

I framtiden kommer den enskilde mer än idag själv ta ansvar för sin lön och ställa egna krav, medan fackets uppgift blir att se till att allt går rätt till, tror Petra Lennander, en av de unga i Vårdförbundet som engagerat sig i det fackliga arbetet

Hur många gånger har det inte sagts: den som vid ett möte öppnar munnen och har synpunkter »riskerar« att själv få ta hand om frågan eller bli invald i styrelsen. Många väljer förmodligen därför i stället att vara tysta.

Men för Petra Lennander har det alltid varit självklart att delta i diskussioner, även om det lett till olika uppdrag både i skolan och på jobbet.

– Vi diskuterade ofta samhällsfrågor hemma och hela familjen har alltid haft en stark rättvisekänsla, berättar hon när vi träffas på Söder i Stockholm.

Petra är 25 år, gotländska men uppväxt i Uppsala. För 3,5 år sedan fick hon sin sjuksköterskeexamen i Östersund och flyttade sedan direkt till Stockholm, till Ersta sjukhus.

– Det saknades en suppleant för företrädaren på min avdelning och jag blev tillfrågad. De hade väl märkt att jag var diskussionslysten, säger hon med ett litet skratt.

Ett självironiskt skratt som vittnar om en medvetenhet om »oförmågan« att hålla tyst.

Sedan har det fortsatt. När hon flyttade till kvinnokliniken på Huddinge sjukhus, som ett led i planen att bli barnmorska, » jag bestämde mig redan som 15-åring för att bli barnmorska«, dröjde det inte länge förrän hon var ordinarie företrädare på avdelningen, K67.

– Jag anmälde mig själv när den tidigare företrädaren slutade för ett år sedan och jag blev vald.

Petra är en av två företrädare på K67, Ingrid Kallbro är den andra, äldre och mycket rutinerad. Något som Petra uppskattar och har stor glädje av. Att vara ung och förhållandevis ny som företrädare är inte alltid så lätt. Det tar tid att lära sig alla rutiner och ett bra sätt att arbeta. Då är det tryggt med stöd av någon som varit med ett tag.

– Just nu är det extra viktigt. Vår ledning vill göra en omorganisation och inrätta ytterligare en chefsnivå för läkare mellan klinikchefen och avdelningsföreståndare. Man vill alltså bygga ut hierarkin och vi tycker det är helt fel. I stället vill vi ha en avdelningsföreståndare som har omvårdnadsansvar som vårdchef direkt under klinikchefen. Hittills har vi lyckats stoppa genomförandet av den nya organisationen och just nu ligger frågan på is.

Avskyr hierarkier
För Petra är det här en mycket viktig fråga. Gång efter gång under vårt samtal kommer hon tillbaka till samma sak: »Jag avskyr hierarkier. Det ska vara nära mellan beslut och verksamhet.« I bakhuvudet ligger det hon har med i bagaget hemifrån, rättvisetänkandet, tron på att en enskild människa ska kunna påverka sin situation, att man har rätt till medinflytande.

Att vara det hon kallar en bromskloss när chefer försöker besluta något över huvudet på de anställda anser hon vara en av hennes huvuduppgifter som företrädare.

– Allt ska gå rätt till och medlemmarna ska kunna lita på att jag säger till om något verkar fel.

Petra är yngst på avdelningen, de flesta andra är mellan 30 och 40 år. Hennes företrädarkollega Ingrid är i 50-årsåldern. Petra är också ung för att vara företrädare och känner inte till någon annan lika ung på den posten. Hon har inte heller någon jämnårig kamrat som arbetar fackligt, men har ändå aldrig känt sig utanför.

– Jag tror att de andra på avdelningen tycker att det är bra med en yngre som kommer med nya idéer. Mina kompisar tycker också att det är roligt att jag jobbar fackligt.

Ungdomar är individualister
Varför engagerar sig inte fler unga i facket?

– Ungdomar är individualister. Vi uppfostras tidigt att slåss för oss själva. Visserligen är unga människor också solidariska, men de tycker inte att de behöver jobba för solidariteten i en organisation.

– Men, fortsätter hon, för den skull tror jag inte att facket försvinner. Däremot kommer det att förändras. I framtiden kommer till exempel den enskilda sjuksköterskan mer än i dag att förhandla om sin egen lön och ställa egna krav.

– Redan nu ser vi att det går åt det hållet. Nyanställda accepterar inte en för låg ingångslön. Vi har blivit tuffare och accepterar inte vad som helst eftersom det finns alternativ, säger Petra.

Vad blir då fackets uppgift?

– Framför allt att se till att det går rätt till, att det finns regler som arbetsgivaren inte får bryta mot, säger hon.

Petra är inte främmande för att satsa på facket ännu mer, till exempel på en högre nivå. Men inte än. Först behöver hon mer kunskap och rutin, till exempel genom kurser.

– Sedan får vi se vad som händer. För det fackliga jobbet är roligt och lärorikt. Jag har aldrig ångrat att jag började, säger hon bestämt innan vi skiljs åt.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida