Uppdrag: sjukvård i talibanernas Afghanistan

Under ett år arbetade sjuksköterskan Marie Karlsson i talibanernas Afghanistan, en vistelse som avbröts genom attacken mot World Trade Center. Nu är hon på väg tillbaka till ett Afghanistan utan talibanvälde.

På kvällen den 11 september förra året var Kalmarsjuksköterskan Marie Karlsson inne i en liten affär i den pakistanska staden Peshawar tillsammans med en arbetskamrat från den schweiziska biståndsorganisationen Medair. Hon hade just kommit dit från en kurs i Schweiz och skulle nästa dag fortsätta till sitt arbete i Afghanistans huvudstad Kabul.

Någon resa till Kabul blev det dock inte. Det hon och de andra såg i tv-rutan inne i affären – attacken mot World Trade Center i New York – kullkastade alla planer. I stället handlade det om att så snabbt som möjligt få ut de övriga västerländska arbetskamraterna ur Afghanistan, något som också lyckades.

Väsensskilt från Sverige
Marie Karlsson kom till Kabul i oktober 2000 som medicinsk koordinator. Hon skulle stanna ett år, men vistelsen förlängdes med ett par månader.

– Det finns afghanska sjuksköterskor och därför behövs jag inte som praktiserande sjuksköterska utan gör mer nytta på annat sätt, berättar hon när vi sitter i vardagsrummet hemma hos föräldrarna i Ljungbyholm utanför Kalmar.

Marie levde alltså ett år i Afghanistan, ett liv väsensskilt från det i Sverige; ett liv som inte kan ha varit speciellt lätt. Att vara utlänning i talibanernas land var svårt i sig, liksom att vara kvinna, och att vara både utlänning och kvinna…

– Jag bodde visserligen bra i Kabul, i ett hus med dusch, värme och ingen brist på mat. Jag hade allt jag behövde men det var som att leva i en gyllene bur, berättar hon.

Marie och hennes västerländska arbetskamrater (hon var ensam från Sverige) kunde av säkerhetsskäl inte ta en promenad, frånsett de cirka tre minuter det tog att gå till ett annat hus med utlänningar intill eller fyra minuter till ett hus där hon hade sin språkutbildning. Det fanns också risk för minor. Afghanistan har levt i ett konstant krig under 23 år och det har naturligtvis satt sin prägel på landet. Man går till exempel inte in i en ruin eller tar en promenad på kullarna utanför staden utan sällskap av någon som vet var minorna finns. Ibland vågade Marie inte gå ut alls.

– När FN beslutade om sina sanktioner mot talibanerna stannade vi av säkerhetsskäl inne i huset i fyra dygn. Vi kunde inte ens ta bilen till kontoret. Vad hjälper det att man har ett svenskt pass – vi var ju vita utlänningar.

FN-klubben centralpunkt
Eftersom kontakterna med befolkningen i praktiken bara kunde ske på kontoret och på de olika behandlingscentren, blev bostaden och FN-klubben centralpunkter, där hon kunde träffa utlänningar från andra organisationer.

– Klubben fick vara kvar för talibanerna, liksom fn och andra hjälporganisationer. Talibanerna såg nog de positiva effekterna av vårt arbete. Det var ok för oss att vara där och arbeta, men inte att beblanda oss med folket, säger Marie.

Alla transporter skedde i bil, körd av en afghansk anställd. När vi sitter i Ljungbyholm och tittar på hennes fotografier ser jag inte ett enda som visar hur det ser ut i Kabul – bara bilder på kamrater och bara inne i husen.

– Vi kunde inte fotografera från bilen, det var förbjudet att fotografera någon. Överallt fanns talibanernas religionspoliser och risken fanns att de skulle stoppa bilen, dra ut min chaufför och misshandla honom. Dessutom kunde det skada min organisation.

Mycket friare i norra Afghanistan
Däremot har hon många bilder från norra delen av landet, som behärskades av talibanernas motståndare Norra alliansen. Livet där var mycket friare. Kvinnorna hade en annan ställning där och behövde inte klä sig i bourqa.

– Kvinnornas situation i talibanernas Afghanistan var tragisk. Många hade  högre utbildning än jag men fick inte arbeta. De fick bara gå ut om de hade en bourqa på sig. Vissa familjer kanske bara hade en bourqa och då kunde bara en kvinna i familjen gå ut. Med bourqan tog talibanerna ifrån kvinnan hennes ögon, möjligheten till ögonkontakt, säger Marie.

Kvinnor fick inte arbeta, med ett undantag, inom hälso- och sjukvården. Men kvinnor fick bara undersökas av kvinnliga läkare, män av manliga. Om en kvinnlig läkare ville konsultera en manlig kollega måste hon först ta på sig bourqan.

– Men vi behövde inte ha på oss en bourqa, antagligen för att talibanerna skulle kunna se vem som var afghanska och vem som var utländska. Men om jag någon enstaka gång rörde mig ute, kollade jag först vilka som fanns framför mig på gatan och gick sedan med nerböjt huvud utan att titta på dem jag mötte.

Spottad på
Trots allt kände sig Marie aldrig hotad till livet.

– Men visst har jag blivit spottad på, för att jag är kvinna.

Nu är Marie på väg tillbaka till Kabul. Det bestämdes redan när hon åkte hem till Sverige i höstas, men hon vill också själv tillbaka. Varför?

– Framför allt för att det finns stora behov. Det tuberkulosprogram vi drev i samarbete med hälsoministeriet och i enlighet med WHO:s strategi för tuberkulosbehandling fortsätter. Vi ska också följa upp den vaccineringsutbildning vi hann starta förra året, där par utbildades tillsammans.

Kvinnan tränades att injicera, medan mannen skötte vaccinationskorten eftersom han kunde läsa och skriva. På det sättet kan även kvinnor bli stelkrampsvaccinerade, något som inte var möjligt tidigare eftersom männen inte vill att andra män ska vaccinera deras fruar.

– Det ska också bli intressant att se det nya Afghanistan. Trots att jag var i Kabul under ett år har jag bara lärt känna de afghaner som arbetade på kontoret. Jag har aldrig fått en chans att lära känna landets kultur och har aldrig kunnat besöka en afghans hem i Kabul, eftersom det var förbjudet för utlänningar.

Fakta: Medair är en schweizisk internationell biståndsorganisation som funnits sedan 1988 och har varit i Afghanistan sedan 1996. Organisationen arbetar med hälso- och sjukvård, vatten-sanitet, psykosocialt arbete och byggnadsarbete. Medair finns även i Angola, Kongo, Sudan och Uganda. Verksamheten finansieras med donationer från privatpersoner och företag samt statliga biståndsmedel. I norra Afghanistan samarbetar Medair med bland annat Unicef.