Utbildas för att förändra vården
Pionjärerna på Ersta Sköndal lär sig överbrygga gränserna mellan olika synsätt på omvårdnad i den kommunala äldrevården.
»Vi är de utvalda, vi kommer att förändra världen!«
Det låter kaxigt, men i rösten finns ett stänk självironi. Och Maria Fredriksson korrigerar sig snabbt: »Vi har hela tiden fått höra att vi är de utvalda som kommer att förändra världen.«
Maria Fredriksson ska bli sjuksköterska. Det ska också Stefan Bister, medan Beatrice Andersson och Annika Marklund är blivande socionomer.
De fyra är pionjärer. Tillsammans med 40 andra studenter utgör de den första årskullen av Ersta Sköndals båda fyraåriga utbildningar till sjuksköterska respektive socionom med inriktning mot äldreomsorg.
Den 6 juni var vårterminen slut. I de ganska trista lektionssalarna ute på Sköndal i Stockholms södra förorter granskade de varandras arbeten. Gruppvis har de skrivit sina uppsatser, gruppvis har de »opponerat« på dem. Sjuksköterskor har granskat socionomer och vice versa. Olika sätt att skriva har brutits mot varandra.
När vi ses väntar sommarlovet – och sommarjobben. Fast Stefan Bister längtar redan till höstterminen:
– När jag ser vad vi ska läsa i höst vill jag inte ha sommarlov, allt verkar så spännande!
Bra framtidsutsikter
Alla är väl inte fullt lika entusiastiska. Men de är förtjusta i den utbildning de går, och inte minst över sina framtidsutsikter och de reaktioner de mött under sina praktikperioder.
– Alla vi träffar på praktikplatserna är så positiva. De säger till oss: »Ni behövs!« Och jag kan ju själv se att det brister i kommunikationerna mellan biståndshandläggare och sjuksköterskor, säger Maria Fredriksson.
Praktikplatserna har funnits på olika stadsdelsförvaltningar inom Stockholms stad. Och som en röd tråd i utbildningarna går just arbetet med gamla i kommunerna. Det är där de här studenterna så småningom ska hitta sina nya jobb.
Undersköterska, arbete med handikappade barn, barnskötare. Deras tidigare yrkesval vittnar om att det är människor de vill arbeta med, även om någon gått omvägen över jobb på McDonalds och i industrin.
Men insikten om vad det innebär att gå på någon av dessa utbildningar med inriktning på äldreomsorg och samarbete över yrkesgränserna var olika stor när kurserna började för ett år sedan.
Sökte vanliga socionomprogrammet
– Jag sökte egentligen till det »vanliga« socionomprogrammet men där kom jag inte in. Så det blev det med inriktning
mot äldreomsorg i stället, berättar Annika Marklund.
Hon visste inte heller att hon skulle läsa så tätt ihop med studenterna på sjuksköterskeprogrammet. Och egentligen är det arbete med barn som ligger henne närmast om hjärtat.
– Men jag trivs bra i klassen, säger Annika Marklund.
Också för Beatrice Andersson var socionomprogrammet med inriktning mot äldreomsorg andrahandsvalet. Men hon ser ingen nackdel med den utbildning hon nu går. Nu ser hon till och med positivt på inriktningen mot äldre:
– Jag ser mina morföräldrar framför mig. Hur skulle jag kunna göra deras liv bättre som biståndshandläggare? Jag vill prova på att arbeta som biståndshandläggare, och se vad de äldre i samhället har att säga om hur de vill ha det.
Får bredare bild
Annika Marklund tror sig ha fått en större förståelse för vad sjuksköterskor gör och betyder efter det första året tillsammans med sjuksköterskestudenterna, än vad socialtjänstens folk i allmänhet har.
Blivande sjuksköterskan Maria Fredriksson understryker att mycket handlar om kommunikation; att den kan bli bättre än den är i dag mellan sjuksköterskor och biståndshandläggare. Hon har redan under sin praktiktid märkt brister på den punkten.
– Det är viktigt att få en bredare bild av den gamla människa man möter. Och det tror jag vi har fått genom de intensiva diskussionerna mellan oss och socionomerna, säger hon.
Stefan Bister, som i flera år arbetat som undersköterska inom äldreomsorgen, har också ett annat skäl till att söka just den fyraåriga utbildningen:
– För mig är ledarskapet viktigt. Och jag tycker inte att det finns tillräcklig tid för de delarna i den treåriga utbildningen.