Utbildning i stället för skadestånd kompenserar för övertid i Västerbotten

I stället för att kräva skadestånd för otillåten övertid i reda pengar valde Vårdförbundet i Västerbotten att låta landstinget betala en utbildning för alla biomedicinska analytikermedlemmar. Ett annorlunda sätt, men inte helt riskfritt.

Lena Granberg, Anita Dowald och Fredrik Westling arbetar på blodcentralen vid Universitetssjukhuset i Umeå. De och alla andra biomedicinska analytiker i länet kommer från och med i höst att erbjudas en tvådagarsutbildning på internat i kyrkstaden i Lövånger några mil söder om Skellefteå. En utbildning som har kommit till på ett sätt utöver det vanliga.

Det började med att Vårdförbundet i Västerbotten granskade övertiden för 2003.

Kontrollen visade att många i landstinget hade arbetat mer än de 200 timmar som arbetstidslagen tillåter utan dispens.

– Det var ungefär samma resultat som vid vår granskning för 2002. Vi blev mycket irriterade eftersom arbetsgivaren hade lovat att bättra sig, säger Evy Gustafson, Vårdförbundets vice ordförande i länet.

Vårdförbundet och arbetsgivaren var överens om att det fanns otillåten övertid för 2003, men oenigheten var stor om hur mycket. Medan Vårdförbundet bedömde skadeståndet till över en miljon, låg landstingets beräkning på 125 000 kronor.

– Oenigheten var så stor att förhandlingen snabbt körde fast, berättar Gunnar Sundin, förbundets ombudsman i Västerbotten och den som förhandlade med landstinget, i första hand med lönestrategen Sven Anders Strand.

Vårdförbundet valde därför en annan lösning. På uppdrag av avdelningens styrelse föreslog Gunnar Sundin en utbildning för de biomedicinska analytikerna.

– Jag förde fram förslaget och efter bara ett par sekunder begärde arbetsgivarna en ajournering. De kom tillbaka efter cirka tio minuter och sa ja till vårt förslag, berättar Gunnar Sundin.

Evy Gustafson säger att pengarna inte var det primära målet.

– Visst hade vi kunnat ta skadeståndet i pengar, men vi ville i stället göra något konkret för medlemmarna. För arbetsgivaren var det förmodligen också lättare att gå med på den här uppgörelsen eftersom kostnaderna inte bokförs som skadestånd utan som utbildning, även om det till slut kanske rör sig om närmare en miljon kronor. Dessutom såg vi det som positivt att kunna göra något bra tillsammans med arbetsgivaren, säger hon.

Även arbetsgivaren är nöjd.

– Dels innebär utbildningen en bra kompetensutveckling för våra anställda, dels är det bra för samverkansklimatet om vi och Vårdförbundet tillsammans har kunnat arbeta fram utbildningen, säger Sven Anders Strand.

Däremot förnekar han att landstinget skulle vara mer positivt inställd till en uppgörelse som inte bokförs som skadestånd.

– Även en utbildning är en kostnad. Men till skillnad från att vi betalar i pengar har utbildningen ett mervärde. Vi får ut något nyttigt för pengarna, säger han.

Vårdförbundet hade också en annan tanke när förslaget om utbildning fördes fram.

– De biomedicinska analytikerna har en mycket låg status. Landstinget ser till exempel inte deras specialkunskaper utan klumpar ihop dem på undersköterskenivån. Vi har länge tjatat om att arbetsgivaren ska göra något för dem, inte minst i löneförhandlingarna, men bara fått svaret att »de ligger lika som i landet i övrigt«, säger Evy Gustafson.

Samtidigt är hon litet självkritisk.

– Det finns också kritik mot Vårdförbundet för att vi har gjort för litet och kanske kan den här utbildningen vara en signal om att vi försöker göra något, säger hon.

Missnöjet bekräftas av Fredrik Wastling, som har varit med om att utforma utbildningen.

– Trots att vi har ansvar för prover från Sundsvall och norrut, verkar vårt arbete i arbetsgivarens ögon ingenting värt. Därför är det viktigt att något händer nu och då tycker jag att utbildningen är ett steg på vägen, säger Fredrik Wastling.

Lena Granberg håller med.

– Det finns mycket som måste göras, speciellt att höja våra dåliga löner. Jag har jobbat sedan 1969 och har 21000 kronor i månaden, säger hon.

Hon och Anita Dowald är dock osäkra på vad utbildningen ska ge.

– Det är inte negativt med en utbildning, men det är svårt att säga något om den innan vi ser vad det blir. Risken finns att det bara är mutpengar, säger Anita Dowald.

Den här lösningen är inte unik. Även vid förhandlingen om den otillåtna övertiden för 2002 valde Vårdförbundet i Västerbotten en utbildning i stället för ett skadestånd i reda pengar.

– Vi satsade på cheferna då. Bland annat hade vi föreläsare som berättade om konsekvenserna av att man arbetar för mycket övertid, inte minst vad det betyder för hälsan, säger Evy Gustafson.

Vårdförbundet i Västerbotten tycker att det har fungerat bra med den här typen av lösningar, en direkt satsning på en grupp medlemmar i stället för ett skadestånd i pengar.

Men det finns en fara.

– Vi har begärt in statistiken för övertiden även för 2004 och misstänker att det ser likadant ut som 2002 och 2003. Då måste vi fundera över hur vi ska göra den här gången. Risken finns ju att det är en medveten taktik från arbetsgivaren; att ledningen tycker att det är ok med otillåten övertid för att slippa anställa fler och att man sedan kan använda skadeståndspengarna till den vidareutbildning som landstinget egentligen ändå borde genomföra. Kanske måste vi nästa gång kräva pengar för att markera och för att få arbetsgivaren att agera så att övertiden minskar, säger Gunnar Sundin.