»Utbrändhet är fel diagnos för slutkörda«

Forskare i arbetsmiljöfrågor är kritiska till diagnosen utbrändhet, som de anser har mycket gemensamt med depression. Det är aldrig bra att blanda ihop orsaken till ohälsa med själva diagnosen, säger docent Ingvar Lundberg vid Yrkesmedicin i Stockholm.     

Yrkesmedicin i Stockholms läns landsting har givit ut sin tredje Arbetshälsorapport och hållit sin tredje Arbetshälsokonferens om sambandet mellan arbetsvillkor och ohälsa i länet.

En jämförelse mellan 1994 och 1998 års folkhälsoenkäter visar att den psykiska ohälsan i arbetslivet har ökat under de senaste fyra åren. Enligt docent Ingvar Lundberg vid Yrkesmedicin kan ökningen till stor del förklaras av de stora förändringar som skett i arbetslivet under 1990-talet: efterfrågan på långutbildad arbetskraft har minskat, anställningsförhållanden har blivit osäkrare och organisationer har bantats.

Utbrändhet är en diagnos som blivit vanlig på 90-talet – inte minst bland anställda i sjukvården. Känslomässig utmattning, känslokyla och ett ifrågasättande av den egna förmågan ingår i begreppet. Kriterier som också inryms i diagnosen depression. Utbränd sägs den kunna bli som utsätts för en pressad arbetssituation under en längre tid, och det är just kopplingen mellan arbete och symtom som gör Ingvar Lundberg kritisk till diagnosen.

– Det är aldrig bra att blanda in orsaken till hur man mår i diagnosen.

Enligt Ingvar Lundberg har definitionen om vad som inryms i utbrändhet dessutom blivit flytande. I den ursprungliga betydelsen var kriterierna begränsade till känslomässig utmattning, känslokyla och försvagad självkänsla. Numera kallar sig även den som är »slutkörd« för utbränd.

– De flytande definitionerna gör det svårt att ur vetenskaplig synpunkt analysera tillståndet.

Begränsande diagnos
Om utbrändhet har fått en för vid definition kan det motsatta problemet också uppstå när orsaker blandas in i diagnosen. Det kan bli begränsande. Ingvar Lundberg tar som exempel lösningsmedelsskada, där vissa skador i hjärnan sägs bero på ett lösningsmedel. Om de som arbetar med lösningsmedlet uppvisar andra symtom än skadorna i hjärnan får de däremot inte diagnosen.

Att kriterierna för utbrändhet är desamma som dem för depression säger också Hans Michélsen, docent vid Stockholms universitet, och tidigare verksam vid Yrkesmedicin.

– Diagnosen utbrändhet är en effekt av det förändrade arbetslivet. Det är helt accepterat att ens tillstånd är kopplat till en pressad arbetssituation och det är något som många i arbetsgruppen kan känna igen sig i. Diagnosen depression är inte lika accepterad.

Ett rop på hjälp
Hans Michélsen anser att ordet »utbränd« har kommit att användas som ett rop på hjälp från en hårt pressad personalgrupp som vill bli sedd. »Egentligen är det inget nytt under solen«, säger han. Mer än något annat är utbrändhet en naturlig reaktion på ett allt hårdare arbetsklimat.

Just det hårda arbetsklimatet och den psykiska ohälsan bland personal inom sjukvården har undersökts av Hans Michélsen och ytterligare tre forskare. Totalt 273 läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, läkarsekreterare och socionomer vid tio kliniker på akutsjukhus och inom primärvård har intervjuats. Forskarna har funnit särskilt hög sjuklighet bland kvinnliga läkare och kvinnliga mentalskötare. Bland de fem mest utsatta grupperna ingår också deras motsvarigheter bland männen.

I definitionen av psykisk ohälsa ingår allt från sviktande välbefinnande till allvarligare psykiatriska tillstånd. De vanligaste symtomen på sjukvårdspersonalens psykiska ohälsa är nedstämdhet, irritabilitet och sömnstörningar. På flera enheter finns också de som visar tecken på depression och ångestsyndrom. Det finns också de som uppger »utbrändhet« som beskrivning på sina symtom.

Det som framför allt orsakar psykisk ohälsa är obalansen mellan resurser och vårdåtagande, högt patienttryck och svårigheter att hinna med patienterna. Att arbetsgrupper bryts upp, kliniker slås samman och arbetets innehåll förändras upplevs också som pressande. Liksom den bristande tilliten till politiker och deras beslut.

Otillräckligt personalstöd
Att allt fler hembesök görs hos patienter som kan vara både socialt utslagna och psykiskt sjuka innebär att personalen inom primärvården allt oftare ställs inför oväntade, ibland hotfulla, situationer. Inom den somatiska sjukhusvården är det svårigheten att planera arbetet och mötet med allvarligt sjuka patienter som är särskilt pressande. Inom psykiatrin är det mötet med aggressiva, utlevande eller suicidala patienter som är psykiskt belastande.

Bland samtliga grupper finns också den stora oron för att göra fel och bli anmäld.

I Yrkesmedicinska enhetens rapport 1999:6, Arbetsrelaterad psykisk ohälsa bland personal inom sjukvården, slår forskarna fast att dagens personalstöd är otillräckligt och att de arbetsrelaterade psykiska symtomen på sikt kan utgöra ett hot mot personalens psykiska hälsa.

Hans Michélsen har presenterat rapporten för arbetsgivarrepresentanter inom Stockholms läns landsting som har reagerat starkt på resultaten om personalens hälsa. En klinikledning slog fast att: »Detta måste vi göra något åt.« Efter det har ingenting hänt.

– På en del håll har personalen själv tagit initiativ till att kalla in personalhälsovården. Men för oss gäller det att fortsätta att försöka få arbetsgivarna att inse att arbetsförhållandena måste förbättras, säger Hans Michélsen.