Uthyrd och arg– nya jobbet blev en pina

Ing-Britt Dahlqvist såg fram emot att börja på uthyrningsföretaget R.O.O.S i Örebro. Men lönen kom för sent och flexibla arbetstider betydde schemaändringar med bara några dagars varsel. Nu uppmanar Ing-Britt andra att noga sätta sig in i arbets- och lönevillkor innan de skriver kontrakt med ett uthyrningsföretag.

– I dag skulle jag aldrig ta ett jobb utan att ta reda på om det finns en facklig företrädare på arbetsplatsen. Dessutom skulle jag noga kontrollera att företaget tecknat kollektivavtal!

Rösten är bestämd och blicken fast och övertygad. Efter ett halvår på uthyrningsföretaget r.o.o.s i Örebro anser Ing-Britt Dahlqvist att hennes anställning på företaget blev en dyrköpt erfarenhet.

– Jag klagar inte över själva innehållet i arbetet. Jag tyckte mycket om uppdraget som distriktssköterska och jag har fått lära mig en massa intressanta saker. Men den osäkerhet som anställningen innebar har gett mig många sömnlösa nätter och gjort mig både arg och besviken.

Osäkerheten som Ing-Britt Dahlqvist berättar om har rört en rad viktiga anställningsförhållanden:

*Oklara och med tiden förändrade avtal där uppsägningstid och arbetstider varierat mellan kontrakten.

*Starkt försenade lönespecifikationer.

*Försenade löneutbetalningar.

*Oklara regler för övertidsersättning.

*Oklara schemaläggningar, som lämnades i sista stund.

*Stora svårigheter att, när något gått fel, nå chefen Bengt Olsen.

– Ja, listan över problem under tiden på r.o.o.s blev lång, säger Ing-Britt Dahlqvist.

– Uppriktigt sagt så vet jag inte vad som var värst. Men allt detta tillsammans gjorde att jag i februari, efter ett halvårs anställning, beslöt att säga upp mig. Jag stod helt enkelt inte ut längre.

Höga förväntningar
När Ing-Britt Dahlqvist i augusti förra året sökte och fick jobbet på r.o.o.s var hon mycket förväntansfull. Efter nära tjugo år som sjuksköterska inom landstinget, med inriktning på anestesi och iva, tyckte hon att det var dags att prova något nytt.

Både flexibiliteten och pengarna lockade. Som uthyrningssjuksköterska hoppades hon bli friare att själv kunna välja sina arbetstider och dessutom få mer pengar i plånboken.

Ingen av dessa förhoppningar infriades. Schemat visade sig vara hårt pressat och rymde egentligen inget personligt spelrum – flexibiliteten var helt på arbetsgivarens villkor. Planeringen var antingen oerhört kortsiktig eller obefintlig, berättar Ing-Britt.
Lönen blev inte högre än tidigare
– Ibland fick jag inte mitt arbetsschema för nästkommande vecka förrän fredagen innan. Ibland fick jag det inte alls. Det gjorde det omöjligt för mig både att planera min tillvaro och att kontrollera antalet arbetstimmar, eventuell fyllnadstjänstgöring och övertidens omfattning.

Lönen blev inte heller högre än den hon tidigare haft eftersom hon inte fick någon reglerad övertidsersättning och inte heller kompenserades för alla de byten av arbetspass, som hon ständigt behövde göra för verksamhetens skull.

– Egentligen är jag positiv till privata lösningar inom vården, så länge de är seriösa och kunniga. Men utan en säker professionalism både när det gäller vårdinnehåll, personalfrågor och ekonomi kan ingen verksamhet av det här slaget räknas som seriös – oavsett hur väl ägaren än själv talar för varan. Ordning och reda är ett måste, liksom ansvar för de anställda, anser Ing-Britt Dahlqvist, som själv har erfarenhet av eget företagande. Under några år i mitten av åttiotalet drev hon en lunchrestaurang med anställda.

Redan första lönen i september förra året var försenad. Likaså innehöll inte det förnyade kontrakt, som Ing-Britt skrev med sin arbetsgivare samma månad, ordentliga angivelser om tjänstgöringsgrad och semesterersättning.

Varför reagerade du inte redan då?

– Jag minns att jag undrade mycket över varför jag inte kunde få ordentliga besked om min anställning. Jag blev också mycket irriterad över de sena löneutbetalningarna. Men jag funderade aldrig på att säga upp mig på grund av det. Länge hoppades jag att misstagen skulle vara tillfälliga och att allt snart skulle rätta till sig. Min kritik mognade i takt med att jag kände mig mer och mer arg och kränkt.

Kände sig blåögd och naiv
– Jag vågade nog inte riktigt lita på mig själv och det jag var med om. Tänkte att om man nu är så blåögd och naiv och har försatt sig i en sådan här situation, så får man skylla sig själv.

– Så är det naturligtvis inte. Felet var inte mitt. Men i den situationen hade det varit bra att redan på ett tidigt stadium ha en facklig företrädare på arbetsplatsen att tala med. Den personen hade kunnat ge mig stöd och kunnat hjälpa mig att nå kontakt med min arbetsgivare, som under hela den här tiden har varit oerhört svår att få tag på och mycket svår att komma till tals med. Och svår att komma överens med!