”Våga be om hjälp”
Marie Korséns dyslexi stoppade henne inte från att studera till sjuksköterska, trots att hon fick höra att det var omöjligt.
Den 21 november 2007 är ett datum Marie Korsén inte glömmer. Då fick hon sin sjuksköterskelegitimation, något som än i dag kan kännas overkligt för henne. Högskolestudier innebär väl ett visst mått av vånda och tappade sugar för de flesta men som dyslektiker hade Marie lite extra att kämpa med.?
Och visst finns de som ifrågasätter om en sjuksköterska med dyslexi kan klara sitt arbete. Men, säger Marie, i Fass behöver man inte alltid läsa allt. Ibland tar hon hjälp av en kollega: ”Hur skulle du tolka detta?” Det viktiga är att våga erkänna sina problem, både för sig själv och för andra.?
— Efter att ha blivit ”dumförklarad” i grundskolan tog det lång tid innan jag kunde erkänna mina svårigheter, ens för mig själv, säger Marie.??
När hon berättar om hur hon som barn flyttades fram och tillbaka mellan så kallad obs-klass och sin vanliga klass märks hennes besvikelse över det okunniga bemötandet hon fick.?
— Barn med dyslexi måste få ordentlig hjälp redan från första klass, innan de tappat självförtroendet. Jag skulle egentligen behöva gå om hela grundskolan eftersom jag fick ägna nästan all tid åt att kämpa med svenskan. De andra ämnena hann jag inte med.?
I sexan gjordes en utredning där det slogs fast att Marie var ”ordblind”. Hon fick läsa svenska med en speciallärare, men mest var det Marie och hennes mamma som tillsammans kämpade med läxor och läs- och skrivträning. ?
— Jag har inte svår dyslexi, men läser för sakta och glömmer vissa ord. Att skriva är allra svårast, det undvek jag tidigare så mycket jag kunde. I stället memorerade jag all muntlig information, tills jag inte kunde ta in mer och greps av panik, berättar Marie.??
Stödet var inte bättre i gymnasiet, Marie lyckades senare komplettera gymnasiebetygen på en folkhögskola. ?
— Det som gjorde att jag bestämde mig för att söka till sjuksköterskeutbildningen var faktiskt en psykolog som sa till mig att det yrket var otänkbart för mig. Sådana kommentarer får mig direkt att vilja bevisa motsatsen.?
Med ett intyg om sin dyslexi i handen stegade hon inför kursstarten upp till Karolinska institutets samordnare för studenter med funktionshinder. Här blev bemötandet ett helt annat än i grundskolan.”Jaha, vad behöver du hjälp med?” blev frågan, och nu fick Marie för första gången erfara hur mycket större resurser högskolan har. Hon erbjöds direkt kurslitteratur på cd, eller så kallade Daisy-skivor, anteckningshjälp, längre skrivtid, datorer med speciella program, gratis kopiering med mera.?
Att en del kurslitteratur är på engelska beredde inte Marie några extra svårigheter, vilket det gör för många dyslektiker. Däremot passar inte det problembaserade lärandet henne så bra och c-uppsatsen blev en riktig uppförsbacke. Alla forskningsartiklar som skulle plöjas igenom och sedan själva skrivandet, som är det Marie har svårast för.?
— Ett tag funderade jag på att hoppa av, men så fick jag ny energi. Jag berättade för min handledare att hon måste förklara för mig i ”bilder” om jag ska förstå uppgiften, till exempel hur en uppsats ska disponeras.?
Just bildminnet och hörseln är viktiga för Marie. Hon läste nästan all kurslitteratur högt för sig själv, det hon hör förstår hon bättre. Det gick inte så fort men hon föredrog sin högläsning framför de inlästa talböckerna, då kunde hon styra tempot själv. ??
2007, två år efter kurskompisarna, var Marie klar med sin utbildning och sökte en tjänst som sjuksköterska på en neurologisk avdelning vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.?—
Under anställningsintervjun frågade min nuvarande chef, som hade sett i min ansökan att jag har dyslexi, hur mina problem yttrar sig. Sen var det inte mer med det, berättar Marie.?
I dag jobbar hon natt på samma avdelning. Hon tycker att arbetet går bra och känner stöd från sina kolleger.?
— Jag dokumenterar men signerar inte förrän någon av dem läst igenom det jag skrivit och rättat de värsta stavfelen. Jag skriver ofta orden som de låter och då blir det förstås fel ibland. Mina kolleger är jättebra och vi kan skoja om min tokiga stavning.?
Marie har inte problem med siffror och uträkningar, till exempel vid läkemedelsberäkningar.?
Hon återkommer till vikten av att våga erkänna sina problem, för sig själv och för andra. ?
— Nu struntar jag i att jag stavar som en kratta, jag vet att det inte har med intelligensen att göra.
Fotnot: På Karolinska institutet studerar omkring 150 personer med dyslexi på de olika programmen. 5—8 procent av befolkningen har detta funktionshinder.