”Våga tacka ja till chefsjobben”

Hon har aldrig tvekat innan hon sagt ja till ett chefsuppdrag — fast övertygad om att sjuksköterskors kunskap om patienterna behövs på alla beslutsnivåer. Som avdelningschef på Socialstyrelsen har Eva Sahlin gjort omvårdnaden synlig. Nu är hon nybliven pensionär och ska börja läsa religionshistoria.

4 oktober 1999

Det sägs mycket gott om Eva Sahlin: hon är begåvad, vidsynt, trygg, har humor, står med fötterna på jorden och får folk med sig. Eva Odenberg, gammal chefskollega från åren inom psykiatrin, står för en del av omdömena. På den ofina frågan om det inte finns något negativt att säga svarar hon till slut att »jo, hon var dålig på att skriva upp övertid«.

Ställd inför ungefär samma fråga: »Har du inga dåliga sidor att brottas med?« svarar Eva Sahlin själv: »Jag är för lat för att brottas.«

Hon är uppvuxen i Malå i södra Lappland som näst äldst i en syskonskara på fem. När hon var tio år fick en övre luftvägsinfektion en avgörande betydelse för hennes kommande yrkesval. I tre veckor var hon patient i byns sjukstuga och där mötte hon den sjuksköterska som kom att bli hennes första verkliga förebild.

– Hon kunde allt och hon var både snäll och sträng. Med henne upplevde jag trygghet, säger Eva Sahlin.

Så ville hon också bli. Den andra förebilden blev rektorn för sjuksköterskeskolan där hon började 11 år senare.

Men innan dess hade Eva Sahlin lämnat sin familj och sin lilla by för att gå på folkhögskola i Södertälje. Modigt? Visst, det var ett stort steg – hennes livs största – men hon hade tidigt lärt sig att ta ansvar och rädd av sig har hon aldrig varit. Efter två lärorika år som sjukvårdsbiträde i Nynäshamn kom hon in på sjuksköterskeskolan i Gävle. Den kvinnliga rektorn talade mycket om patienten i centrum och det har varit Eva Sahlins ledstjärna ända sedan dess. Hur stämmer det med en karriär som administratör? Bra. Som sådan finns det stora möjligheter att förbättra patienternas situation.

Första chefsjobbet efter tio år
Hon valde att specialisera sig inom psykiatri. Där fanns mer tid för patienten än inom den somatiska vården. Hon kom till Långbro sjukhus i början av 1960-talet och mötte ett stort mentalsjukhus med många låsta avdelningar. Men hon hade turen att få arbeta under en nytänkande klinikchef, Curt Åmark, som införde ett terapeutiskt sätt att arbeta. Det innebar mer samtal än starka mediciner, elbehandling och hot om inlåsning.

Hon vidareutbildade sig i hälso-och sjukvårdsadministration, gifte sig, fick fyra barn, byggde villa (kanske inte helt själv) och vakade på nätterna. »Hon beklagar sig aldrig«, är ytterligare ett av Eva Odenbergs omdömen.

– Det stämmer nog, säger Eva Sahlin och tänker efter en stund. Jag vet faktiskt inte varför jag inte gör det. Förmodligen är det något jag har efter min mamma som sa att man ska akta sig för att tycka synd om sig själv. Då får man bara bekymmer.

Efter tio år som sjuksköterska på Långbro sjukhus fick hon sitt första chefserbjudande. En tjänst som förste klinikföreståndare på Solberga sjukhus. Så började hennes specialisering även omfatta geriatrik. Hon hade turen att återigen få arbeta med en bra klinikchef och det faktum att de tillsammans undervisade personalen i psykiatri ledde till att avdelningen kunde behålla psykiskt sjuka patienter som tidigare ansetts alltför svårskötta. Redan på den tiden insåg hon hur viktigt det var att det fanns sjuksköterskor med vårdkunskap på ledningsnivå.

Ett erbjudande att vikariera för Eva Odenberg som blockföreståndare förde henne tillbaka till Långbro. »Ett spännande år.  Det var spännande att ha ansvar för både omvårdnad och budgetfrågor«, säger hon om den tiden. När vikariatet tog slut blev hon erbjuden tjänsten som blockföreståndare för kirurgblocket på Södersjukhuset. En psykiatrisjuksköterska som chef på kirurgen? Det måste väl ha väckt protester?

Nej, faktiskt inte. Eva Sahlins karriär är inte kantad av motstånd eller negativt bemötande från något håll. Även på Södersjukhuset fick hon gehör för sina ståndpunkter. Hon har överhuvudtaget inte hamnat i några revirstrider med andra professioner. Förklaringen tror hon ligger i att hon alltid känt sig säker på sin kompetens, precis som hon respekterat andras. Alla har behövts och har kompletterat varandra.

Aldrig tvekat att säga ja till uppdrag
Hon slutade på Södersjukhuset när hon blev erbjuden att, tillsammans med Eva Odenberg, leda sektoriseringen av psykiatrin inom Stockholms södra sjukvårdsområde. Avdelningar på stora mentalsjukhus lades ned och i stället startades öppenvårdsmottagningar. En början på det som senare skulle bli psykiatrireformen.

Erbjudanden om chefsbefattningar har duggat över Eva Sahlin. Hon vet inte riktigt varför. Jo, att hon har haft ett gott rykte som chef, det vet hon. Och hon har aldrig tvekat innan hon sagt ja till ett uppdrag. För länge sedan var det någon som berättade för henne att män alltid tveklöst tackade ja till chefserbjudanden, medan kvinnor nästan aldrig trodde sig om att klara uppgiften. Då bestämde hon sig för att så skulle hon aldrig göra. Alltså hoppade hon raskt på erbjudandet att bli en av fem förvaltningschefer i södra Stockholm. Faktiskt var tre av de fem kvinnor och sjuksköterskor, samtliga specialiserade inom psykiatri.

De tre sjuksköterskorna bildade ett nätverk, även om det inte kallades så i början av 80-talet, men de träffades, pratade ihop sig och blev en maktfaktor att räkna med i ledningsgruppen. För övrigt en vidsynt ledningsgrupp, tillägger Eva Sahlin. Annars hade den väl sparkat bakut. Möjligen kunde de märka en viss avvaktande hållning hos en och annan klinikchef, men sådant motstånd har knappast bekommit Eva Sahlin genom åren. Hennes taktik har varit att inte bry sig om det. Då brukar det blåsa över, säger hon.

Ombedd att peka ut det mest stimulerande av de arbeten hon haft nämner hon tre: när hon som projektchef ledde sektoriseringen av psykiatrin, arbetet som förvaltningschef i södra sjukvårdsområdet, där hon fick stora möjligheter att utveckla verksamheten, och arbetet på Socialstyrelsen. Där anställdes hon som enhetschef för primärvård, geriatrik och tandvård. I samband med en omorganisation blev hon kanslichef under sex år och det sista halvåret har hon verkat som avdelningschef för Hälso- och sjukvårdsavdelningen.

Synliggjorde omvårdnaden på Socialstyrelsen
Hon kom till verket år 1990, rekryterad av läkaren Christina Doctare, en visionär som behövde en medarbetare med fötterna på jorden. »Jag var 55 år, men inte ens då tvekade jag.« Hon fann snart att arbetsuppgifterna var intressanta och kollegerna oerhört kunniga. Hennes första stora uppgift blev att ta fram allmänna råd om medicinskt ansvariga sjuksköterskor, masar. Den andra blev distriktssköterskors och barnmorskors förskrivningsrätt. Det sista hon gjorde innan hon blev pensionär var att diskutera en utvidgning av förskrivningsrätten till att omfatta samtliga sjuksköterskor i öppenvården.

»Med Eva Sahlin kom det äntligen någon som synliggjorde omvårdnaden på Socialstyrelsen«, säger Karin Olsson, förbundssekreterare på Vårdförbundet. En av hennes förmågor är att kunna se andras kompetens. Det har bland annat visat sig i rekryteringen av andra sjuksköterskor till Socialstyrelsen. Bland dem en kanslichef och en sakkunnig inom omvårdnad.

– Det är viktigt att sjuksköterskor finns på alla nivåer. Genom vår specifika kompetens har vi en syn på patienten som inte får tappas bort i de olika beslutsnivåerna, säger hon.

Men Eva Sahlin är noggrann med att påpeka att hon i egenskap av chef på Socialstyrelsen inte har drivit sjuksköterskefrågor. Patienten i centrum har alltid varit hennes ledstjärna och hon har sett alla anställda som aktörer kring patienten. För
henne som sjuksköterska finns förstås »omvårdnadsbiten« där naturligt. Men hon har inte behövt kämpa för att få gehör för frågorna på Socialstyrelsen, intresset är stort och lockar många. Kunskapen om och respekten för sjuksköterskans karaktärsämne har också ökat i och med forskningen på området.

Nära patientkontakt på väg tillbaka
Hon tycker att omvårdnaden var väldigt bra under hennes tidiga sjuksköterskeår. Sjuksköterskorna var inte bara tekniskt inriktade, vilket Eva Sahlin anser att de alltför mycket kom att bli senare, utan stod också för den basala omvårdnaden som att bädda sängar och dela ut mat. Under 70- och 80-talen handlade mycket i vården om teknisk apparatur och förfinade operationsmetoder. Nu, säger hon, är sjuksköterskorna på väg tillbaka till den nära patientkontakten och det hon menar med verklig omvårdnad.

Det tror hon till stor del beror på att de stora reformerna inom psykiatrin och äldrevården återigen satt patienten i fokus och därmed givit sjuksköterskan en mer självständig roll. Själv reste hon runt mycket i kommunerna i samband med tillkomsten av den medicinskt ansvariga sjuksköterskan. Hon imponerades av dem hon mötte; så många sjuksköterskor som ville något, klarade mycket och hade styrkan att genomföra saker. Eva Sahlin anser att masarna gör mycket för patienterna och är glad att kunna konstatera att de blivit en kraft att räkna med i kommunerna.

Bristen på kompetens oroar
Hon ser mycket gott i både ädel- och psykiatrireformen. »Ingen reform blir bra direkt, men de har inneburit positiva saker för patienter och klienter.« Kommunens sjuksköterskor har fått en tydlig och viktig roll, och psykiatrin är på väg att vinna större förståelse från alla i samhället, säger hon. Sådant gör att hon ser optimistiskt på framtidens sjukvård. Men det finns också sådant som oroar. Bristen på kompetens till exempel. Personalen i landstingens öppenvård och kommunernas socialtjänst möter allt sjukare och mer svårskötta patienter och det ställer krav på en anpassad utbildning. Där har inte tillräckligt gjorts ännu.

När vi träffas har Eva Sahlin en och en halv vecka kvar av sitt drygt 40-åriga yrkesliv. »Det har gått som på räls«, säger hon. Kanske tack vare att hon alltid vetat vad hon vill och att hon vågat ta chansen när hon fått den. »Tacka inte nej – ni klarar av det«, är hennes råd till andra sjuksköterskor. För med sjuksköterskeutbildningen ges stor kunskap i att se människan. Utbildningen ger en säkerhet, säger hon. Våga vidareutveckla den!

Eva Sahlin har haft roligt, det är helt klart, men nu är hon »mätt«, säger hon. Det går inte att komma i från att man blir tröttare med åren och hon ser fram emot åt att få ägna sig åt barnbarn, hus, trädgård, vänner och resor. Och att läsa religionshistoria förstås. Sysslolös lär hon inte vara.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida